”Den officiella linjen i Förenta staterna”, skrev The New York Times, ”är att den säkraste metoden är att lagra det i ett ’djupt liggande bergrum’, en plats som är torr, säker och ödsligt belägen. Men att finna en sådan plats har visat sig vara mycket svårt.” Ja, det stämmer verkligen! Enligt forskarna måste den aktuella platsen vara så torr och stabil att det radioaktiva materialet utan risk kan förvaras där i 10.000 år. En del av detta atomavfall kan visserligen vara farligt i uppemot 250.000 år, men experterna menar att så stora geologiska förändringar kommer att äga rum under de närmaste 10.000 åren ”att det är meningslöst att försöka planera för längre tidrymder”. ”Jag tror inte det finns någon kalkyleringsmodell på jordens yta med vars hjälp man skulle kunna projektera ens 1.000 år framåt i tiden”, förklarade en känd strålningsexpert. Han tillade att det var ”svårt att avgöra hur stor hälsorisken kommer att vara om 10.000 år”.

Man var mycket vårdslös vid hanteringen av det livsfarliga avfallet. U.S.News & World Report för mars 1989 skriver till exempel: ”Mer än 750 miljoner kubikmeter riskavfall, tillräckligt för att översvämma hela Manhattan till ett djup av 12 meter, har tömts ut i oskyddade brunnar och bassänger.” Och detta gällde bara en av de fabriker som tillverkade kärnvapen. ”Utläckande gifter har förorenat grundvattnet på en yta av minst 250 kvadratkilometer. Omkring 170.000 kubikmeter högaktivt spillvatten lagras i jättelika underjordiska cisterner, och mer än 50 Nagasakibomber skulle kunna tillverkas av det plutonium som har läckt ut från dessa behållare”, förklarade tidningen. Man beräknar att saneringen av denna anläggning kommer att kosta så mycket som 65 miljarder dollar.

En del av de tankar som tillverkats för förvaring av atomavfall har blivit så heta av den värme det radioaktiva avfallet utvecklade att de spruckit. Man beräknar att 200.000 kubikmeter radioaktivt avfall har läckt ut i marken. Dricksvattnet har förorenats av det radioaktiva ämnet strontium-90 till en nivå som är tusen gånger högre än det högsta tillåtna värde som angetts för dricksvatten av den amerikanska miljöskyddsmyndigheten. The New York Times beskriver situationen vid en annan kärnvapenfabrik så här: ”Radioaktiva ämnen från avfallsbrunnar innehållande 42.000 kubikmeter uranhaltigt vatten ... läcker ut i grundvattnet och har förorenat vattentäkter så långt som en kilometer söder om anläggningen.” Tidningen rapporterade också att i staten Washington har tusentals miljoner liter förorenat vatten tömts ut i marken, och en stadig ström av radioaktivt tritium sipprar nu ut i Columbiafloden.

I Idaho har plutoniumhaltigt spill läckt ut från grunda avfallsbrunnar vid Radioactive Waste Management Complex, rapporterade The New York Times. ”Det letar sig fram genom berglagren mot en stor underjordisk vattenreservoar, som förser tusentals invånare i södra Idaho med vatten.” Detta dödsbringande ämne har nu trängt ner till ett djup av 70 meter, nästan halvvägs till grundvattenreservoaren, förklarade tidningen.

Hur farligt är detta plutoniumhaltiga avfall som har strömmat ut i bäckar och floder och spytts ut i luften? ”Plutonium förblir radioaktivt i 250.000 år”, förklarade The New York Times, ”och även mikroskopiska partiklar kan vara dödsbringande om de inandas eller sväljs.” ”Man kan få cancer av att andas in ett enda litet korn plutoniumstoft”, förklarade tidskriften Newsweek.

De omedelbara och långsiktiga verkningar som kärnavfall har på människor är ännu inte kända och kommer kanske aldrig att bli det. Det räcker med att nämna att vid en viss kärnvapenfabrik har det förekommit 162 cancerfall inom en radie av några kilometer från anläggningen. Människor är rädda för att dricka vattnet, och oron växer. ”De kommer att drabbas av mellan sex och 200 fler cancerfall än normalt”, sade en specialist och läkarkonsult för fabriksarbetarna. ”Alla är rädda. De tycker att de har tappat kontrollen över sin miljö och sina liv.”