”Hur skall jag kunna leva vidare med min sorg?”

EN TRAGEDI drabbade Bob och Diane Krych för 18 år sedan. Deras sexårige son, David, hade ett medfött hjärtfel. Diane berättar:

”En läkare hade rekommenderat oss att låta honom genomgå en undersökning inom ett år eller så, vilket vi gick med på. David var full av liv, nästan hyperaktiv. Det var den 25 januari, och jag minns att David hade bråkat med sin syster och stökat till i hennes rum. När han frågade om han fick gå ut och leka, lät jag honom gå.

En stund senare hörde jag ambulansen, och en granne kom springande uppför trädgårdsgången och ropade: ’Diane, det är David, det är bäst att du kommer!’ Jag gick ut på gatan, och där låg han. De hade lagt honom på motorhuven på en parkerad bil. Jag kunde inte röra mig. Jag stod som förlamad. De bar in honom i ambulansen och körde i väg. Men allt var förgäves. Hans lilla hjärta stannade, och så var han borta.”

Vakna!: ”Hur påverkades du av denna svåra förlust?”

Diane: ”Jag upplevde en lång rad olika reaktioner — känslolöshet, misstro, skuld och vrede mot min man och mot läkaren för att de inte insåg hur allvarligt hans tillstånd var. Jag hade varit så irriterad på David den där dagen. Vi skulle ha middagsgäster, och så hade jag ett tio veckor gammalt spädbarn att ta hand om. Det var helt enkelt för mycket. Och innan jag visste ordet av, körde de i väg med min David till sjukhuset.

Jag kunde inte fatta att han var borta. Jag ville inte acceptera ordet ’död’. För mig var det som om han var bortrest. ’Han lever i Guds minne och kommer snart tillbaka’, tänkte jag. Omkring sju veckor efter hans död började jag därför skriva brev till honom. Jag fortsatte att skriva sådana brev i 13 år!”

Hur länge varar sorgen?

Dianes utdragna sorgearbete bekräftar vad dr Arthur Freese konstaterar i sin bok Help for Your Grief: ”De flesta experter anser att ett barns död förorsakar bestående känslor av sorg och saknad hos föräldrarna, i synnerhet hos modern.”

”Sorgen återkommer med årets växlingar”, skrev poeten Shelley. Årliga påminnelser om den bortgångne river upp smärtan. Miljoner människor i våra dagar kan bekräfta detta och frågar sig i själva verket: ”Hur skall jag kunna leva med min sorg?” Men sorgen är en läkningsprocess, även om läkningen kanske aldrig blir fullständig. Den akuta sorgen förbleknar, men känslan av saknad finns kvar.

Denna uppfattning bekräftas av Harold och Marjorie Bird i Storbritannien som förlorade sin 19-årige son, Stephen, i en drunkningsolycka för tio år sedan. Till råga på allt var han deras enda barn, och kroppen återfanns aldrig. Harold säger om sin sorg: ”Det sägs att tiden läker alla sår, men i verkligheten får den bara minnet av den älskade att förblekna. Såren kommer inte att läkas förrän vi får träffa honom igen i uppståndelsen.”

En vetenskaplig undersökning av sörjande människors reaktioner beskrev sorgearbetet på följande sätt: ”Den sörjandes känslor kan snabbt och dramatiskt svänga från en ytterlighet till en annan, och perioder av motvilja mot allt som påminner om den döde kan under någon tid växla med perioder av avsiktligt kvardröjande vid dessa minnen. Utvecklingen går i regel från misstro till ett gradvis accepterande av verkligheten.”

Doktor Freese gör denna mörka bild en smula ljusare: ”Man måste se saken i rätt perspektiv — inse att det stora flertalet av dem som får uppleva sorg och saknad ... klarar sig igenom detta, återhämtar sig och går vidare med i stort sett samma utgångsläge som då sorgen och lidandet började.”

I många fall har faktiskt personen i fråga blivit starkare. Varför det? Därför att hans erfarenhet av sorg har lärt honom empati — en bättre förståelse för och förmåga att identifiera sig med dem som sörjer. Och eftersom empati sträcker sig mycket längre än sympati, blir han en verklig tillgång, en rådgivare, en tröstare för andra som har förlorat en kär anförvant. Bob, vars son David dog av hjärtförlamning, sade till exempel: ”Vi har märkt att vår egen sorg känns mindre svår när vi hjälper andra sörjande att bära sin börda.”

Skuldkänslor, vrede och anklagelser — varför?

Experter bekräftar att sådana reaktioner som skuldkänslor, vrede och anklagelser, som ofta förknippas med sorg, är normala i denna situation. De efterlevande försöker hitta en orsak, trots att det inte finns någon som är giltig eller logisk. ”Varför måste detta hända mig? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Om jag bara hade ...” är några vanliga reaktioner. Andra vänder sig mot Gud med sådana tankegångar som: ”Hur kunde Gud låta detta ske? Varför skulle Gud låta detta drabba mig?”

Man kommer osökt att tänka på bibelns svar: ”Tid och oförutsedd händelse drabbar dem alla.” Olyckor kan inträffa var som helst, när som helst, och döden har inte anseende till personen. Vi kan vara säkra på att en kärlekens Gud aldrig skulle straffa någon genom att ta ifrån honom hans barn. — Predikaren 9:11, NW; 1 Johannes 4:8.

Agustín och Valentina, som omtalades i föregående artikel, fick fortfarande tårar i ögonen när de talade med Vakna! om Jonathans död. Hade de reagerat med anklagelser? Valentina svarade: ”Jag var aldrig med på att han skulle åka till Long Island i någon annans bil. Uppriktigt sagt lade jag skulden på Agustín. Nu inser jag att det var en oförnuftig reaktion, men just då var min enda tanke: ’Om bara pappa inte hade låtit honom åka, så skulle han fortfarande vara vid liv.’ Jag lade hela tiden skulden på honom. Jag var tvungen att tala om det, för jag led av att hålla det inom mig.”

Diane Krychs vrede över Davids förtidiga död tog sig till och med uttryck i motvilja mot djur. Hon berättade för Vakna!: ”Om jag fick syn på en hund eller en katt som gick på gatan, tänkte jag: ’Det där djuret har minsann ett starkt hjärta som klappar och slår. Varför kunde inte min son ha fått ett starkt hjärta? Varför skulle ett djur få leva och gå omkring men inte min David?’”

Experterna försäkrar oss att alla dessa reaktioner är helt naturliga, även om de ofta inte är särskilt förnuftiga. Ifrågasättandet är en form av rationalisering, ett sätt att försona sig med verkligheten. Så småningom blir känslolivet mer stabilt, och det sunda förnuftet segrar. Som dr Freese uttrycker det: ”Kriteriet på ett tillfredsställande sorgearbete — en adekvat bearbetning av de emotionella problem som hör samman med sorg och saknad, med att acceptera dödsfallet och se klart på alla de känslor som är förbundna med det — är att den sörjande till sist upplever denna svåra tid som allt mindre smärtsam eller endast i ringa utsträckning umgås med sorgsna tankar.”

Detta leder till att tillståndet stabiliseras. Doktor Freese fortsätter: ”Idealet är att nostalgi och angenäma tankar, förmågan att tala om den döde med öppenhet och värme, så småningom skall ersätta den tärande smärtan och saknaden och sorgen.” När man kommit så långt, framkallar minnet av den döde mer ömhet och tillgivenhet än sorg.

Att få ett dödfött barn

Även om Monna redan hade flera barn, såg hon ändå ivrigt fram emot nästa barns födelse. Redan före födelsen var det ett ”barn som jag lekte med, talade med och drömde om”.

Bindningen mellan modern och det ofödda barnet var mycket stark. Hon fortsätter: ”Rachel Anne var ett barn som sparkade allt vad hon förmådde i min mage, så att hon höll mig vaken om nätterna. Jag minns fortfarande de första små sparkarna som lätta, kärleksfulla knuffar. Varje gång hon rörde sig, fylldes jag av sådan ömhet. Jag kände henne så väl att jag visste när hon hade ont, när hon var sjuk.”

Monna fortsätter sin berättelse: ”Doktorn ville inte tro mig förrän det var för sent. Han sade att jag skulle sluta upp att oroa mig. Jag tror att jag kände när hon dog. Hon vände sig plötsligt mycket tvärt. Nästa dag var hon död.”

Monnas erfarenhet är inte någon enstaka händelse. Författarna Friedman och Gradstein skriver i sin bok Surviving Pregnancy Loss att det är omkring en miljon kvinnor om året enbart i Förenta staterna som får genomlida en graviditet med olycklig utgång. Människor inser ofta inte att ett missfall eller en dödfödsel är en tragedi för en kvinna och att hon sörjer — kanske hela sitt liv. Ett exempel är Veronica från New York, som nu är lite över 50 år. Hon minns sina missfall mycket väl, och i synnerhet minns hon det dödfödda barn som levde ända in i nionde månaden och vägde närmare sex kilo när det föddes. Hon bar det dött inom sig de två sista veckorna. Som hon sade: ”Att föda ett dött barn är en fruktansvärd upplevelse för en mor.”

Dessa frustrerade mödrars reaktioner röner inte alltid förståelse, inte ens från andra kvinnor. En psykiater som själv förlorade ett barn genom missfall skrev: ”Vad jag har lärt mig på detta mycket smärtsamma sätt är att jag, innan detta hände, egentligen inte hade någon aning om vad mina vänner måste gå igenom. Jag hade varit lika okunnig och okänslig mot dem som jag nu tycker att människor är mot mig.”

Ett annat problem för den sörjande modern är känslan av att hennes man kanske inte upplever förlusten lika starkt som hon. En hustru uttryckte det på följande sätt: ”Jag var fruktansvärt besviken på min man när det hände. Vad honom beträffade, var det egentligen inget havandeskap. Han kunde inte uppleva den sorg som jag kände. Han var mycket förstående när det gällde min rädsla, men inte när det gällde min sorg.”

Denna reaktion är kanske naturlig för en man — han upplever ju inte samma fysiska och emotionella bindning till barnet som hans gravida hustru gör. Men ändå känner han saknad. Det är mycket viktigt att mannen och hustrun inser att båda drabbas, även om det sker på olika sätt. De bör därför dela sin sorg. Om mannen håller den inne, kan hans hustru tro att han är okänslig. (Se sidan 12.) Dela därför med er av era tårar, tankar och omfamningar. Visa att ni behöver varandra mer än någonsin.

Plötslig spädbarnsdöd

Miljontals mödrar lever dagligen med en hemlig fruktan. Som en mor uttryckte det: ”Jag ber varje kväll att mitt lilla barn skall vara vid liv nästa morgon.” Det de fruktar är något som kallas plötslig spädbarnsdöd. Doktor Marie Valdes-Dapena, professor i patologi vid University of Miami i Florida, hävdar att mellan 6.000 och 7.000 fall av plötslig spädbarnsdöd inträffar varje år i Förenta staterna. Hon tillägger: ”Det råder inget tvivel om att detta är ett mycket verkligt problem för folkhälsan.”

Plötslig spädbarnsdöd drabbar barnen på natten, oftast i andra till fjärde levnadsmånaden. Forskarna har ännu inte kunnat finna någon tillfredsställande förklaring till denna sjukdom, och inte ens vid obduktion finner man någon orsak till det plötsliga dödsfallet. Det förblir ett mysterium.a

En av följderna av plötslig spädbarnsdöd är ofta fruktansvärda skuldkänslor. Vad kan då vara till hjälp för föräldrarna i ett sådant fall? Först och främst måste de inse att de inte kunde ha förhindrat denna tragiska händelse. Sjukdomen är omöjlig att förutsäga och vanligtvis också omöjlig att undvika. Det finns därför ingen orsak att hysa skuldkänslor. För det andra kommer föräldrarnas ömsesidiga stöd, tillit och förståelse att hjälpa dem båda att klara av sin sorg. Tala om ert lilla barn med andra. Dela med er av era känslor.

Far- och morföräldrar sörjer också

Far- och morföräldrar sörjer också, på ett speciellt sätt. Som en sörjande far uttryckte det: ”De sörjer inte bara över barnbarnets död, utan också över den smärta som detta åsamkar deras eget barn.”

Det finns emellertid en hel del man kan göra för att lindra far- och morföräldrarnas sorg. För det första: ta med dem i beräkningen. Deras barnbarn var en förlängning också av dem. Far- och morföräldrarna bör därför få ta del i sorgen på sitt eget sätt. Detta betyder naturligtvis inte att de bör överta ansvaret utan föräldrarnas medgivande. Men om de vill ta del, och det vill de vanligtvis, så bör de uppmuntras att göra detta.

I detta korta dryftande har vi försökt förstå de sörjandes känslor. Men det finns också en annan sida av saken. Hur kan andra vara till hjälp, i synnerhet genom sina kommentarer? Och hur kan en äkta man ge uttryck åt sin sorg? Följande artikel ger svar på dessa frågor.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 7]

Olika stadier av sorg

Detta skall inte tolkas så att sorgen har något fastställt tidsschema eller förlopp. De olika stadierna kan överlappa varandra och ta olika lång tid från fall till fall.

Initialskedet:

Den första chocken; misstro; förnekande; känslolöshet; skuldkänslor; vrede

Det akuta stadiet av sorg kan inbegripa:

Minnesförlust och sömnlöshet; extrem trötthet; snabba svängningar i humöret; bristande omdöme och tankeförmåga; gråtattacker; aptitförändringar med åtföljande viktminskning eller viktökning; en lång rad olika sjukdomssymptom; apati; nedsatt arbetsförmåga; hallucinationer — då personen i fråga känner, hör eller ser den döde

Stabiliseringsskedet:

Vemodiga och nostalgiska tankar; mer lustbetonade minnen av den döde, ibland med humoristiska inslag

(Baserat på boken Help for Your Grief, av dr Arthur Freese, sidorna 23—26.)

[Ruta på sidan 9]

Vad du kan göra för att få hjälp att övervinna din sorg

Varje människa måste ta itu med sin sorg på sitt eget sätt. Det viktigaste är att inte fastna i självupptagenhet och självömkan. Här följer några förslag som grundar sig på egna erfarenheter av dem som Vakna! intervjuat:

◼ Se till att du har fullt upp att göra och fortsätt med din vardagsrutin av arbete och verksamhet. De som är Jehovas vittnen framhöll speciellt värdet av att besöka kristna möten och ta del i förkunnartjänsten. Många berättade om den stora hjälp de fått genom att vända sig till Gud i bön.

◼ Ge uttryck åt din sorg; försök inte att hålla den inne. Ju förr du kan sörja och gråta, desto fortare kommer du igenom det första stadiet av akut sorg.

◼ Isolera dig inte; umgås med människor och låt dem umgås med dig. Tala öppet om din älskade som du har mist, om du tycker att det hjälper.

◼ Börja så snart som möjligt att intressera dig för andra människor och deras problem. Försök att hjälpa andra, så kommer du själv att få hjälp.

[Ruta på sidan 10]

Vad kan andra göra för att vara till hjälp?

Vakna!:s korrespondenter i olika länder har gjort intervjuer med många föräldrar som förlorat ett barn. Följande förslag till hjälp för sörjande familjer har hämtats från sådana samtal. De måste naturligtvis tillämpas på ett flexibelt sätt, beroende på den sörjandes känslor.

1. Besök familjen redan från första dagen, och bjud också hem dem till dig. Bjud dem på mat. Håll på med detta så länge det behövs, inte bara de allra första veckorna.

2. Låt föräldrarna bestämma om kläder och andra saker som påminner om det döda barnet skall behållas eller förvaras någon annanstans.

3. Tala om det döda barnet och nämn det vid namn, om de sörjande ger uttryck åt en sådan önskan. Dra er till minnes glada och humoristiska sidor i barnets liv och personlighet. Gå inte omkring och tig. Föräldrarna kanske vill tala om sin älskade.

4. Om du bor alltför långt borta för att kunna erbjuda personlig hjälp, skriv då brev som är till tröst och uppmuntran. Undvik inte att tala om den döde.

5. Uppmuntra, när så är lämpligt, föräldrarna att vara aktiva och behålla sina gamla rutiner. Hjälp dem att bli utåtriktade och göra saker och ting för andra.

[Ruta på sidan 10]

En farmor skriver:

”Jag har mist mina kära föräldrar, en bror, en syster, min trogne livskamrat och vän, min älskade man, min Jim, som jag lärde känna och älskade vid 13 års ålder, och min älskade lille sonson Stuart Jamie — och jag måste säga att ingen sorg, ingen smärta, ingen av de kvalfyllda plågor, som kommer över mig när jag skriver detta, är så stor som sorgen över ett barns död.”

— Edna Green, England, om sin sonson som dog när han var två år och nio månader.

[Bild på sidan 8]

Genom att öppet visa er sorg kan ni hjälpa varandra att klara av situationen