Slutet på det kalla kriget

Under 1970-talet lättade det spända förhållandet som rått under det kalla kriget, ”något som kom till synes i de båda SALT-fördragen, i vilka de två supermakterna sätter gränser för sitt robotförsvar och för sina utskjutningsanordningar för strategiska kärnvapen”, förklarar The Encyclopædia Britannica. I slutet av 1980-talet var hotet från det kalla kriget inte längre lika starkt, och så småningom upphörde det.

”Det kalla krigets slut gjorde att förhoppningarna ökade om att den mångåriga kärnvapenkapprustningen mellan USA och Ryssland skulle nå sitt slut”, sägs det i en rapport från Carnegie Endowment for International Peace. Som ett resultat av nedrustningsarbetet har hundratals kärnvapen skrotats på senare år. År 1991 undertecknade Sovjetunionen och USA START 1-fördraget, vilket för första gången i historien förpliktade de båda kärnvapenmakterna att inte bara sätta en övre gräns för antalet utplacerade strategiska kärnstridsspetsar, utan även minska antalet till 6 000. Vid slutet av 2001 förklarade båda parterna att de hade fullföljt överenskommelsen i fördraget genom att minska antalet strategiska kärnvapen. Vidare förband sig parterna, i det så kallade Moskvaavtalet som slöts 2002, att skära ner antalet kärnvapen ytterligare, till mellan 1 700 och 2 200, under de tio kommande åren.

Den så kallade nedskärningen

”Det finns fortfarande mer än 31 000 kärnvapen”, förklaras det i Bulletin of the Atomic Scientists. Det sägs vidare: ”Nittiofem procent av de här vapnen finns i USA och Ryssland, och mer än 16 000 är utplacerade, redo att aktiveras.” En del kanske lägger märke till den skenbara motsägelsen när det gäller antalet befintliga kärnstridsspetsar. Hade inte de här båda kärnvapenmakterna redan förklarat att de hade minskat antalet kärnstridsspetsar till 6 000?

Vad döljer sig då bakom den så kallade nedskärningen? I en rapport från Carnegie Endowment for International Peace förklaras det: ”För uppgiften om 6 000 kärnstridsspetsar används särskilda regler enligt en överenskommelse som gjordes under START-fördraget. Båda nationerna kommer att behålla ytterligare tusentals strategiska stridsspetsar, förutom dem som finns i reserv.” (Kursiverat av oss) Enligt Bulletin of the Atomic Scientists ”kommer många, om inte rentav de flesta, av USA:s offensiva stridsspetsar att placeras i förvar (tillsammans med omkring 5 000 stridsspetsar som redan finns i reserv) i stället för att skrotas”.

Så förutom de tusentals offensiva strategiska kärnvapen som fortfarande finns i reserv – vilka kan avfyras från en kontinent direkt till en annan – finns det både tusentals andra kärnstridsspetsar och andra strategiska kärnvapen som är konstruerade för att angripa mer närliggande mål. De båda supermakterna har utan tvivel fortfarande tillräckligt stora kärnvapenarsenaler för att förgöra hela jordens befolkning flera gånger om! Genom att det finns så många farliga vapen uppstår ytterligare ett hot – att kärnvapenbärande missiler avfyras oavsiktligt.