Påskens många ansikten

Den lilla grekiska byn blir helt mörk när ljusen i kyrkan plötsligt slocknar. De förblir släckta till midnatt, då en skäggprydd präst dyker upp med ett tänt ljus i handen. ”Kom fram”, säger han, ”och motta ljus från det ljus som inte förbleknar och förhärliga Kristus, som är uppstånden från de döda.” Gudstjänstdeltagarna skockas runt honom för att tända sina ljus på hans låga och bär dem sedan hem till sig. Det är stor glädje i byn. Påsken har börjat.

AV ALLA kristenhetens helger finns det ingen som tillmäts större betydelse än den vårliga högtid som kallas påsk. På engelska heter den Easter, medan den på andra språk har ett namn som liknar det svenska, till exempel pâques (franska), pasqua (italienska), paasch (holländska) och pasg (walesiska). Men vad den än heter, är den en högtid som många tycker mycket om. Den australiske ärkebiskopen i anglikanska kyrkan, John Grindrod, kallar påsken ”medelpunkten för den kristnes tro och den centrala punkten för hela den civilisation som har vuxit upp runt omkring oss”.

I den gamla staden Jerusalem har en lång rad processioner börjat. På långfredagen återupprepar tusentals tillbedjare Jesu sista vandring. En kvinna kryper den nära kilometerlånga vägen på sina bara knän. Senare besöker pilgrimerna den heliga graven — den plats där Jesus enligt traditionen blev begravd. Svartklädda kvinnor smörjer gravhällen med olja, gråter över den och kysser den. Men allt är inte fridfullt i denna stad, vars namn betyder ”besittning av dubbel frid”. Ett tusen poliser finns till hands för att upprätthålla ordningen.

Påsken har olika ansikten i olika delar av världen. För många människor är påsken en ytterst högtidlig och allvarsam tilldragelse, en tid för bön, massmöten och pilgrimsfärder till heliga platser.

För vissa män på Filippinerna är passionsveckan (där kallad Mahal na Araw) en tid av självplågeri. Trots att kyrkan ser med ogillande på denna sedvänja, är flagellation eller självgissling fortfarande vanlig bland vissa människor som offentligt önskar gottgöra sina synder. Somliga av kvinnorna företar pilgrimsfärder till olika helgedomar och torkar Kristusbilderna med en näsduk. Sedan bär de näsduken på sig för att bli botade.

I Guatemala knäböjer en quichéindian i bön över några majskolvar. Majs är den huvudsakliga födan för detta folk, och deras traditionella fruktbarhetsriter sammanfaller med påskveckan. Han hoppas att påsken skall ge honom en rik skörd.

I Vatikanstaden har nästan en kvarts miljon människor trängt ihop sig på Petersplatsen för att se påven hålla en utomhusmässa. Vid middagstiden när klockan slår tolv, visar sig påven på basilikans balkong för att hålla sitt årliga påsktal — där han fördömer brott mot de mänskliga rättigheterna och kapprustningen.

På en lugn och stilla plats i Sydafrika, ett berg som kallas Moria, äger ett massmöte rum som ställer Vatikansammankomsten i skuggan. Betydligt över en miljon medlemmar av Sionistiska kristna kyrkan (en frikyrka för svarta) har kommit dit. Man har kallat detta ”den kanske största sammankomsten av tillbedjare i kristenheten”.

I många länder innebär emellertid påsken festligheter, glädje och förlustelser!

I Förenta staterna och i Tyskland går barnen till sängs i spänd förväntan på att kanske få se en skymt av påskharen. På morgonen går de på jakt efter de vackert målade ägg som detta mystiska djur sägs ha lämnat efter sig. Något som är mycket populärt i USA är den berömda äggrullningen utanför Vita huset på annandagen. Tusentals barn rullar sina ägg nerför den vackra gräsmattan utanför presidentens hem. Detta rullande anses symbolisera bortrullandet av stenen från Kristi grav. Men barnen förefaller omedvetna om detta. Allt de vet är att det är väldigt roligt att rulla ägg.

I andra länder framträder ytterligare vidskepligheter i samband med påsken.

I Finland var påskaftonskvällen en tid då bönderna måste vara på sin vakt mot häxor som åstadkommer all sorts förödelse på deras djur och egendom. Man trodde emellertid att häxorna i själva verket var missunnsamma gamla kvinnor som fann skadeglädje i att bringa olycka över framgångsrika grannar. Påskveckan var en idealisk tidpunkt för deras vandalism. Vidskepliga finländare trodde att onda andar var mycket verksamma på långfredagen och påskaftonen!

I Österrike sade man till förlovade par att rinnande vatten blir speciellt välsignat vid påsken. De sparade därför sådant vatten till sin bröllopsdag. Detta stänkte de sedan på varandra, innan de gav sig av till kyrkan. De hoppades att det skulle skänka dem lycka och framgång i deras äktenskap.

När kyrkklockorna ringer på påskdagsmorgonen, tar filippinska föräldrar tag om huvudet på sina små barn och lyfter dem ett stycke upp från marken. De tror att detta kommer att göra att deras barn växer och blir stora.

Ja, påsken innebär många olika ting för människor. Chefen för en sydafrikansk chokladfabrik säger: ”Påsken är ett tillfälle att göra större förtjänster.” (Under påsksäsongen år 1985 producerade hans firma över fem miljoner påskägg!) Även judiska, muslimska och hinduiska affärsmän i detta land drar nytta av påsken. En indisk affärsman som bor i Sydafrika förklarar: ”Muslimer och hinduer tror inte på Jesus, men ändå är somliga av dem positivt inställda till påsken och säljer korsmärkta långfredagsbullar och påskägg.” Ja, en hinduisk affärsinnehavare medgav: ”Muslimer och hinduer köper också påskägg.”

På senare tid har påsken till och med fått en politisk prägel, då man tagit tillfället i akt att framföra politiska protester.

I Brasilien har man nu funnit ett nytt påskoffer att trakassera. Medan man förr pryglade en docka av Kristi förrädare, Judas Iskariot, går ungdomar nu lös på dockor försedda med skylten ”Senhor Inflation”.

Otroligt nog anses emellertid alla dessa skiftande seder, bruk och traditioner tjäna ett gemensamt syfte — att förhärliga den återuppståndne Kristus Jesus. Men gör de verkligen det? Och varifrån kommer egentligen dessa sedvänjor?

[Bild på sidan 4]

Påskfirandet vid Moria

[Bildkälla]

The Star, Johannesburg, Sydafrika