De komplicerade rymdfärjorna

Under de senaste åren har världen till sin häpnad fått se bemannade rymdfärjor skickas ut i rymden. Har du någon gång tänkt på hur komplicerade sådana företag är? Eller på hur mycket som skulle kunna gå på tok och leda till katastrof? Teknikerna har till exempel brottats med sådana problem som hur man skall kunna kyla motorerna vid uppskjutningen, så att de inte smälter på grund av den oerhörda hetta som de själva utvecklar. ”Under de första årens marktester smälte den ena motorn efter den andra ner och exploderade”, skriver Trento. Ett annat problem var att få de två startraketerna att antändas exakt samtidigt, så att inte hela anordningen kantrade och gick under. Dessa faktorer bidrog till att kostnaderna ökade.

Den första lyckade uppskjutningen ägde rum den 12 april 1981. När de två besättningsmännen John Young och Robert Crippen satt där fastspända i sina säten, utvecklade var och en av de tre jättelika motorerna en lyftkraft på 170.000 kilopond. Enligt Trento undrade somliga forskare: ”Skulle detta bli en seger, eller skulle drömmen gå i kras i Floridas träskmarker? Om bränslet i raketerna inte antändes inom samma sekund, skulle det bli en storbrand på platta nr 39A. . . . Precis i rätt ögonblick antändes bränslet. Vit ånga tornade upp sig vid horisonten, och de anordningar som hållit farkosten på plats lossades. Besättningen kunde höra hur det dånade. De kände hur farkosten krängde till och lyftkraften ökade.” Allt gick lyckligt och väl. Trento tillägger: ”För första gången i Förenta staternas historia hade amerikaner klivit ombord på ett oprövat raketsystem och flugit det. . . . Den mest sofistikerade farkost som någonsin byggts fungerade.” En ny generation forskningsresande hade fötts. Men projektet hade sina risker — och krävde också sin tribut. Den svåra olyckan år 1986, då rymdfärjan Challenger exploderade och sju astronauter förlorade livet, bär vittnesbörd om detta faktum.

Under den första färden visade färgfoton att vissa värmeisolerande plattor som var mycket viktiga i samband med återinträdet i jordatmosfären, då temperaturen kan stiga till över 1.000 grader, saknades på farkostens undersida. Forskarna skulle behöva se lite närmare på skadan för att kunna bedöma den. Det fanns inga markbaserade kameror som var tillräckligt starka för att kunna ge en klar bild av Columbias skadade undersida. Vad var då lösningen? Spionsatelliten KH-11 kretsade runt där ute i rymden i en omloppsbana som låg utanför rymdfärjans. Man beslöt sig för att vända rymdfärjan upp och ner i förhållande till jorden, så att dess undersida var vänd mot satelliten. De resultat som skickades tillbaka till jorden försäkrade NASA-teknikerna om att skadan inte var av någon större omfattning. Den äventyrade inte projektet.

4. Rymdfärja transporteras till avskjutningsrampen

5. En satellit som just skall skjutas ut i kretsbana

6. Rymdfärjan Challenger med en robotarm tydligt synlig