Satellit-TV — Är det något för dig?

Tre av åtta TV-apparater i världen finns i Förenta staterna, så det är inte att undra på att satellit-TV slog an där först. Amerikanerna älskar sina 175 miljoner TV-apparater. Att se på TV är deras favoritsysselsättning på fritiden. Men det är inte bara i Amerika som TV-förslavning är ett problem.

Trots att Frankrike bara har 19 miljoner TV-apparater, är TV-tittande den populäraste fritidssysselsättningen också i det landet, till och med i högre grad än i USA. I Canada, där 97,3 procent av alla hushåll äger en TV, tittar man på TV i genomsnitt i 23,7 timmar per vecka. I Japan har praktiskt taget vartenda hushåll en färg-TV. Och i Västtyskland är det också så att den populäraste fritidssysselsättningen är att se på TV. I Sverige ser man på TV i genomsnitt 14 timmar i veckan.

Satellit-TV växer i popularitet bland TV-tittare. Men vad är satellit-TV, och hur påverkas TV-tittare av det?

LANDSKAPSBILDEN håller på att förändras i många industriländer. Fortfarande leder slingrande grusvägar fram till gamla torp och bondgårdar, men på gården står nu ofta en stor parabolantenn och gapar mot skyn likt en besökare från 2000-talet. Och var är barnen som brukade leka på landsvägen? De är inomhus och tittar på satellit-TV.

Vi har kommit in i parabolåldern. Tidigt år 1987 hade uppskattningsvis 1.600.000 satellitmottagare sålts enbart i Förenta staterna, och ytterligare 175.000 var i bruk i Canada. De flesta av dessa installationer görs på landsbygden, i områden som inte nås av eterburna TV-signaler eller kabel-TV. Men satellit-TV sprider sig också i tätortsområden.

Varför denna explosionsartade utveckling?

Under 1986 såldes omkring 250.000 satellitmottagare i Förenta staterna. Priset för dessa varierade från under 1.000 dollar till mer än 5.000 dollar. Inom de flesta industrigrenar skulle man anse dessa siffror vara imponerande, men 1986 var faktiskt ett dåligt år. Toppåret för försäljning av satellit-TV var 1985, då 625.000 mottagare såldes, omkring 40 procent av dem som nu finns i Förenta staterna.

Det finns två grundläggande orsaker till den nuvarande explosionsartade utvecklingen inom TV-industrin med satellitmottagare för hemmabruk — priset och urvalet. Priset för en komplett utrustning ligger nu på mellan 15.000 och 20.000 kronor, och även om det inte är billigt kan det ofta finansieras av köparen. Men varför skulle någon vilja lägga ut fem eller tio gånger mer på en TV-antenn än man betalat för själva TV-apparaten? För att få tillgång till många fler kanaler — i USA över 100 stycken. Programutbudet via satellit är långt större än det man har tillgång till över eterburna sändningar eller med hjälp av kabel-TV.

I början av 1987 fanns det i USA 8 kanaler på satellit-TV för långfilmer, 12 sportkanaler, 10 religionskanaler, 14 kultur- och undervisningskanaler och 6 kanaler för nyheter och samhällsreportage. Dessutom fanns det 9 kanaler med hemköpstjänst av varor, en väderkanal och 12 kanaler som sände på utländska språk. Ett tekniskt universitet erbjuder till och med kurser via satellit — det finns mer än 300 att välja på. Radioutsändningar med hjälp av satellit innefattar läsning för blinda och nästan varje tänkbar sorts musik.

Å andra sidan finns det fyra så kallade barnförbjudna kanaler som ägnar sig åt pornografiskt material, och andra kanaler innehåller filmer som människor med bibliskt övade samveten finner anstötliga. ”Oskyldiga tittare, som kan ha tänkt att möjligheten att få se filmer och konserter hemma helt enkelt skulle öppna dörren till ett trevligt nytt perspektiv, upptäcker att de, i somliga fall, får mer än de hade räknat med — eller önskar”, konstaterar TV-redaktören i en dagstidning i Los Angeles.

Slut på fria sändningar

År 1986 kommer att leva kvar i minnet som en vändpunkt i historien för satellit-TV. Den 15 januari 1986 började den första stora filmkanalen att koda sina signaler genom att på elektronisk väg förvränga dem. Bolag som enligt avtal vidarebefordrade dessa program via kabel-TV kunde avkoda dem, men privatpersoner med satellitmottagare fick bara en massa vågiga linjer på sin TV-ruta. Det var slut på de fria utsändningarna. År 1987 gjorde 36 andra kanaler likadant — däribland de stora filmkanalerna och kanalen för läsning för blinda. Av de pornografiska kanalerna var det ironiskt nog bara en som kodade sina sändningar.

Sedan kodningen blev ett faktum har privatpersoner med satellitmottagare erbjudits möjlighet att köpa eller leasa apparater som kan avkoda signalerna från rymden. Den mest populära dekodern kostar ungefär lika mycket som en färg-TV och kan avkoda 15 av de 37 ”mörka” kanalerna. Haken i det hela är att apparaten bara fungerar så länge som man betalar en viss månadsavgift för varje kanal. Dessa avgifter kan komma att öka. Om en amerikan vill avkoda alla de kanaler som finns tillgängliga där, kan det faktiskt kosta honom så mycket som 1.000 dollar per år i avgifter. Och den summan inbegriper då inte inköp eller hyra av de olika dekoderna som krävs. Många hoppas på att konkurrens och avkodningspaket för flera kanaler kommer att nedbringa dessa kostnader, men det står klart att sötebrödsdagarna för dem som tittar på satellit-TV är förbi. Priset för satellit-TV ökar — och urvalet minskar.

”Liksom de flesta ägare till satellitmottagare har jag ingen tillgång till kabel-TV”, skrev en man från Louisiana. ”Jag önskar att jag hade det. Då skulle jag inte ha behövt betala så mycket för min satellitmottagare. En som abonnerar på kabel-TV behöver bara betala en liten depositionsavgift som säkerhet för sin konverter för att få kabel-TV, och sedan betalar han extra för ytterligare tjänster. Jag var tvungen att köpa en satellitmottagare och måste snart skaffa mig en dekoder, som med största sannolikhet kommer att vara omodern när jag får den. Då blir jag tvungen att kassera den för att sedan skaffa en ny dekoder.”

Kodningen är förmodligen den främsta orsaken till nedgången i försäljningen av satellitmottagare under 1986 i USA. Varför skulle man lägga ut så mycket pengar på en parabolantennanläggning utan att veta vad det kommer att kosta att använda den ett år framåt från och med nu, eller vad man kommer att kunna se? Producenter som framställer hårdvaran till satellit-TV prisar de nya avgiftsbaserade avkodningsapparaterna som ett slags fredsfördrag mellan ägare till satellitmottagare och programmakare eller kanalägare, men dessa lovord klingar ihåligt.

Faktum är att man håller på att utveckla piratdekodrar, med vilka man på illegalt sätt kan komma ifrån den månatliga avgiften. I numret för januari 1987 av tidskriften STV, en amerikansk tidskrift avsedd för dem som tittar på satellit-TV, sades det därför: ”Vi [ägare till satellitmottagare] kommer att degraderas till samma nivå som tjuvar och pirater, begrepp som vi har arbetat så hårt för att få bort.”

Är det värt kostnaden?

Du kanske bor i glesbygd där man inte kan få någon TV-mottagning eller tillgång till kabel-TV. Eller också kanske du är förargad över de i ditt tycke värdelösa program som erbjuds via eterburen TV och längtar efter ett större urval. Men innan du investerar i en satellitmottagare för hemmabruk bör du överväga de dolda kostnader som medföljer och systemets osäkra framtid.

Du kanske har begrundat dessa aspekter. Och du kanske är redo att betala över 15.000 kronor för en parabolantenn med tillhörande utrustning. Du har ställt in dig på att betala månatliga avgifter för de kodade kanaler du vill se på. Du är också villig att montera parabolantennen — som vanligtvis mäter 2,4 till 3 meter i diameter — på din tomt. Du är vidare införstådd med att det satellitsystem du köpt, oavsett vilket det gäller, då och då kommer att behöva service. Dessutom är du beredd på att ta itu med eventuella skador som orsakas av vind, is och åska. Du är medveten om de faror som omoraliska program utgör och har skaffat en apparat för att utestänga dåliga kanaler.

Det finns emellertid ytterligare en viktig aspekt att beakta. Fråga dig själv: ”Har jag verkligen tid för att titta på ytterligare program, eller kommer de att stjäla tid från förståndigare sysselsättningar, såsom att läsa uppbyggande litteratur, utveckla nyttiga färdigheter och bistå människor som är i behov av hjälp?”

För 25 år sedan gjorde Robert M. Hutchins, en välkänd amerikansk pedagog, följande iakttagelse: ”Under min livstid har arbetsveckan förkortats med en tredjedel, och arbetslivet har kortats av i bägge ändar genom att barnarbete har förbjudits, genom förlängning av utbildningen och genom anordningarna med pension. Men den tid som därigenom frigjorts har med nästan matematisk precision flyttats över till TV-apparaten. ... Vi kan inte påstå att vi gör intelligent bruk av den fritid vi nu har.”

År 1963, när Hutchins skrev dessa ord, hade den allra första synkrona kommunikationssatelliten, Syncom 2, just skjutits upp. Följande år vidarebefordrade Syncom 3 för första gången internationella TV-signaler från en geostationär omloppsbana. Det var invigningsceremonierna av olympiska spelen i Tokyo som överfördes till Förenta staterna. Dessa satelliter var föregångarna till det otal mycket sofistikerade instrument som nu kretsar i sina geostationära banor 35.900 kilometer upp i rymden. Den tekniska utvecklingen sedan 1963 har varit imponerande, men använder vi vår fritid mer förståndigt?

Våra TV-apparater har fler kanaler, men är det vi som utnyttjar dem — eller utnyttjar de oss? Vem är det egentligen som styr det hela?

[Ruta/bild på sidan 21]

Hur satellit-TV fungerar

Ett satellitöverfört TV-program börjar som vilket annat TV-program som helst — i en TV-studio. Studion är utrustad med en stor parabolantenn med vilken studiosignalen kan sändas upp till en satellit i rymden. Detta är upplänken.

Satelliten som tar emot signalen befinner sig i en mycket speciell del av området kring jorden som kallas för Clarke-bältet, omkring 35.900 kilometer ovanför ekvatorn. Du känner antagligen till att ju längre bort från jorden en satellit befinner sig, desto längre tid tar det för den att fullborda ett varv i sin bana. Satelliter som befinner sig bara några hundra kilometer upp i atmosfären kan göra ett varv runt jorden på i runt tal 90 minuter, men en satellit som befinner sig 35.900 kilometer från jorden fullbordar ett varv på 24 timmar. Eftersom jorden själv vrider sig ett varv på 24 timmar, förefaller det som om satelliten står stilla i rymden. En sådan bana sägs vara geostationär eller synkron. Det är som om satelliten befann sig på toppen av en 35.900 kilometer hög sändarmast, frånsett att det inte finns någon mast.

Satellitens uppgift är att återsända TV-signalen till jorden. Den återsända signalen (nerlänken) har något lägre frekvens och mycket lägre effekt än upplänken. De flesta satelliter sänder i själva verket med en effekt på bara 5—12 watt per kanal — mycket mindre än vad en vanlig glödlampa förbrukar. Likväl fördelas denna svaga signal i de flesta fall över en hel kontinent — till exempel Europa eller Förenta staterna.

Hur kan en så svag signal över huvud taget uppfattas här nere på jorden? Med hjälp av en särskild mottagare som kallas parabolantenn och som konstruerats för att fokusera alla signaler som den upptar och koncentrera dem till en enda punkt, på ungefär samma sätt som ett förstoringsglas förstärker solstrålarna. Denna apparat är i verkligheten en förenklad variant av de avancerade radioteleskop som forskare använder för att undersöka avlägsna galaxer. Signalerna samlas i en liten apparat som kallas matarhorn. Därifrån förstärks signalen ytterligare samtidigt som frekvensen sänks, så att den kan sändas vidare via ledningar till TV-apparaten.

[Ruta på sidan 22]

Liten historik över satellit-TV

1945 — Science fiction-författaren Arthur C. Clarke framlägger tanken att en satellit, som befinner sig 35.900 kilometer ovanför ekvatorn från jorden sett, skulle förefalla att stå stilla på himlen och därför kunde användas för att vidarebefordra signaler som sänts ut från jorden.

1954 — Amerikanska mariningenjörer experimenterar med att låta radiosignaler studsa mot månen. Radiosignaler med tal sänds så småningom mellan Washington och Hawaii via månen.

1955 — Den amerikanske ingenjören J. R. Pierce analyserar ett antal satellitsändningssystem i en inflytelserik tidning och visar att det räcker med mycket låg sändningseffekt för transoceanska kommunikationer med hjälp av satelliter.

1960 — Echo, en aluminiumbeklädd ballong med en diameter på 30 meter, placeras i en bana och används för att vidarebefordra radiosignaler.

1963 — Syncom 2 blir den första kommunikationssatelliten som sätts i en synkron omloppsbana, numera även kallad Clarke-bana, 35.900 kilometer ovanför ekvatorn.

1964 — Syncom 3 vidarebefordrar för första gången en TV-signal över Stilla havet; 11 länder avtalar om att bilda ett globalt kommunikationssystem — Intelsat.

1965 — Intelsat 1, med bara en transponder, sänds upp i sin bana, med kapacitet att vidarebefordra en TV-kanal eller 240 telefonsamtal samtidigt; Sovjetunionen börjar sända upp sina Molnija-satelliter, vilka inte är geostationära, utan har omloppsbanor som gör det möjligt att vidarebefordra signaler till områden i norra Sovjetunionen, dit signaler från satelliter i ekvatoriella banor inte når.

1975 — De första satellitburna sändningarna över kabel-TV påbörjas.

1982 — TV-industrin utvecklar satellitmottagare för privat bruk.