Vår kamp för rätten att predika

Berättat av Grace Marsh

För några år sedan blev jag intervjuad av docent Newton — som då var knuten till Huntingdon College i Montgomery i Alabama — om händelser som inträffade för drygt 50 år sedan. År 1946 avgjorde USA:s högsta domstol ett rättsfall som gällde min verksamhet som Ordets förkunnare bland Jehovas vittnen. Docent Newtons intresse för det inträffade väckte många minnen till liv. Låt mig börja med att berätta om min barndom.

JAG föddes år 1906 i Randolph i Alabama och var den fjärde generationen av bibelforskare, som Jehovas vittnen då kallades. Min farfarsfar, Lewis Waldrop, och min farfar, Sim Waldrop, döptes som bibelforskare i slutet av 1800-talet.

Sim Waldrops son Joseph var min far. Joseph gav en flicka som hette Belle en broschyr som avslöjade kyrkans helveteslära, och den gjorde starkt intryck på henne. Belle blev så glad över det hon läste att hon gav broschyren till sin far, som också blev intresserad av den. Senare gifte sig Joseph med Belle, och de fick sex barn. Jag var det näst äldsta.

Varje kväll samlade far vår familj framför den öppna spisen och läste högt ur Bibeln eller ur tidskriften Vakttornet. När han hade läst färdigt, föll vi på knä, och far bad en innerlig bön. Varje vecka åkte vi flera mil i en hästdragen vagn hem till farfar Sim, där ett möte med bibelforskarna hölls.

Våra skolkamrater gjorde ofta narr av oss och kallade oss russellianer. Men detta var inte den förolämpning de tänkt sig, eftersom jag hyste stor aktning för Charles Taze Russell, Sällskapet Vakttornets förste president. Så spännande det var att få se honom vid en sammankomst i Birmingham i Alabama år 1914! Jag minns fortfarande hur han stod på podiet och förklarade bildförevisningen ”Skapelsedramat i bilder”.

År 1920 flyttade vår familj till Robertsdale, ett litet samhälle öster om Mobile i Alabama. Fem år senare gifte jag mig med Herbert Marsh. Herbert och jag flyttade till Chicago, och kort därefter föddes vår son, Joseph Harold. Sorgligt nog kom jag bort från den religion jag hade tillhört sedan barndomen, men tron fanns ändå kvar i mitt hjärta.

Jag tar ståndpunkt för Bibelns sanning

En dag år 1930 hände något som hjälpte mig att ta mitt förnuft till fånga. Jag blev omskakad av att se vår hyresvärd med våld kasta en bibelforskare nerför trapporna. Jag blev rasande och talade med hyresvärden om hans uppförande. Han sade till mig att om jag bjöd in bibelforskaren till vår lägenhet, skulle min man och jag inte längre få bo kvar där. Naturligtvis bjöd jag omedelbart in bibelforskaren på en kopp te.

Följande söndag var min man och jag med vid ett av bibelforskarnas möten. Vi fick glädjen att träffa Joseph F. Rutherford, som hade blivit Sällskapet Vakttornets president sedan Russell hade dött. Rutherford råkade vara på besök i Chicago just då. Dessa händelser sporrade mig att bli aktiv i den kristna tjänsten igen. Kort därefter flyttade vi tillbaka till Robertsdale i Alabama.

Vid områdessammankomsten i Columbus i Ohio år 1937 bestämde jag mig för att bli pionjär, som heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen kallas. Med tiden döptes min man, Herbert, och snart blev han presiderande tillsyningsman i Robertsdaleförsamlingen. Vår son, Harold, följde ofta med mig i predikotjänsten från hus till hus.

År 1941 fick jag inbjudan att tjäna som pionjär med särskilt uppdrag i Brookhaven i Mississippi. Violet Babin, en kristen syster från New Orleans, blev min pionjärkamrat. Vi antog utmaningen och for med husvagn och barn till Brookhaven för att slå oss ner där. Våra män skulle komma efter senare.

Till en början hade vi framgång i tjänsten, och Violets dotter och Harold klarade sig utmärkt i skolan. Men sedan japanerna hade bombat Pearl Harbor i december 1941 och USA hade förklarat krig, förändrades människornas inställning till predikoverket drastiskt. Det uppstod en våg av fanatisk patriotism och fruktan för konspiration. Eftersom vi var politiskt neutrala, blev människorna misstänksamma mot oss, och de anklagade oss till och med för att vara tyska spioner.

Harold relegerades från skolan därför att han vägrade att ta del i flagghälsningsceremonin. Hans lärare talade om för mig att Harold var begåvad och uppförde sig väl men att rektorn tyckte att han var ett dåligt exempel för andra barn, eftersom han inte hälsade flaggan. Skolinspektören blev så upprörd över rektorns och skolstyrelsens beslut att han avgick och erbjöd sig att stå för kostnaderna om vi skickade Harold till en privatskola!

Vi utsattes dagligen för hot om pöbelvåld. Vid ett tillfälle knuffade polisen bort oss från dörröppningen på en kvinnas hus, slog sönder våra grammofoner mot ett träd, krossade våra grammofonskivor med inspelningar av bibliska tal, slet sönder våra biblar och vår litteratur och satte slutligen eld på allt som de hade beslagtagit. De uppmanade oss att lämna staden före mörkrets inbrott, annars skulle vi bli utdrivna av en pöbel. Vi skrev snabbt brev till olika myndighetspersoner i staden och bad om beskydd och lämnade breven personligen till dem. Men man vägrade hjälpa oss. Jag ringde till och med den federala kriminalpolisen (FBI) i Jackson i Mississippi och bad om hjälp. Också de rådde oss att lämna staden.

Den kvällen omringades vår husvagn av omkring hundra ilskna människor. I vagnen satt vi två ensamma kvinnor med våra barn. Vi låste dörrarna, släckte ljuset och bad intensivt till Jehova. Slutligen skingrades hopen utan att skada oss.

På grund av det inträffade bestämde sig Herbert för att omedelbart komma till oss i Brookhaven. Vi lämnade Harold till hans morföräldrar i Robertsdale. Rektorn i skolan där försäkrade oss att Harold skulle få gå i hans skola. När vi återvände till Brookhaven hade vår husvagn vandaliserats, och en häktningsorder som utfärdats mot oss hade spikats upp på en vägg inne i husvagnen. Trots motståndet stod vi fasta och fortsatte vår tjänst.

Arresterade och illa behandlade

I februari 1942 blev Herbert och jag arresterade när vi ledde ett bibelstudium i ett anspråkslöst hem. Mannen i huset blev så arg över den behandling vi fick att han tog sitt gevär från väggen och hotade att skjuta polismannen! Vi anklagades för olaga intrång och befanns skyldiga vid förhöret dagen därpå.

Vi fick sitta i en smutsig, kall cell i elva dagar. En baptistpastor från orten besökte oss där och försäkrade oss att om vi gick med på att lämna staden, skulle han använda sitt inflytande för att få oss fria. Vi tyckte att det hela var ironiskt, eftersom det var just på grund av hans inflytande som vi hade hamnat i häktet.

Ena hörnet i vår cell hade tidigare tjänat som toalett. Det myllrade av vägglöss. Maten serverades i odiskade, smutsiga plåtbunkar. De dåliga förhållandena gjorde att jag fick lunginflammation. Man kallade på en läkare som undersökte mig, och vi släpptes fria. Den kvällen dök en pöbelhop upp vid vår husvagn, så vi åkte hem till Robertsdale för att där invänta vår rättegång.

Rättegången

Baptister från hela delstaten kom till rättegången i Brookhaven för att ge sitt stöd åt den baptistpastor som var ansvarig för vår arrestering. Detta fick mig att skriva ett brev till min svåger Oscar Skooglund, en trofast diakon inom baptistkyrkan. Brevet var känsloladdat och inte särskilt taktfullt. Men den behandling jag hade utsatts för och det jag skrev måste ha gjort ett djupt intryck på Oscar, eftersom han kort därefter blev ett entusiastiskt vittne för Jehova.

Våra advokater, G. C. Clark och Victor Blackwell, som också var Jehovas vittnen, var övertygade om att vi inte skulle få någon rättvis prövning i Brookhaven. Därför bestämde de sig för att genom protester få rätten att avskriva målet. Varje gång åklagaren yttrade sig protesterade en av advokaterna. De gjorde det minst 50 gånger. Slutligen lade domaren ner åtalet.

Ett nytt förordnande

Sedan jag hade fått vila och återhämtat mig, tog jag återigen upp pionjärtjänsten, nu tillsammans med min son Harold. År 1943 fick vi ett förordnande närmare vårt hem, i Whistler och Chickasaw. Det var små samhällen i närheten av Mobile i Alabama. Jag föreställde mig att de här nya distrikten skulle vara mindre riskfyllda, eftersom USA:s högsta domstol helt nyligen hade fällt ett antal utslag till förmån för Jehovas vittnen och den allmänna inställningen till vårt predikoarbete hade förändrats till det bättre.

Snart fanns det i Whistler en grupp som studerade Bibeln, och vi behövde en egen möteslokal. Alla som kunde hålla i en hammare var med vid byggandet av vår lilla Rikets sal, och vid det första mötet var 16 personer närvarande. I Chickasaw var situationen annorlunda, eftersom samhället ägdes av Gulf Shipbuilding Corporation. Men det såg ut som vilket annat litet samhälle som helst, med sitt postkontor och sitt affärscentrum.

En dag i december 1943, när en pionjärsyster, Aileen Stephens, och jag erbjöd de senaste numren av våra bibliska tidskrifter till förbipasserande, informerade biträdande sheriffen Chatham oss om att vi inte hade någon rätt att predika där, eftersom det var privat område. Vi förklarade att vi inte var några försäljare, utan att vi tog del i ett religiöst arbete och att vår religiösa verksamhet var skyddad genom Första tillägget till USA:s konstitution.

Ytterligare arresteringar

Följande vecka träffade Aileen och jag E. B. Peebles, som var vice verkställande direktör för Gulf Shipbuilding Corporation, och vi förklarade för honom hur viktigt vårt religiösa arbete var. Han talade om för oss att Jehovas vittnens verksamhet inte skulle tillåtas i Chickasaw. Vi förklarade hur villigt människorna i samhället hade tagit emot oss i sina hem. Kunde han verkligen vägra dessa människor deras rättighet att studera Bibeln? Han blev fientlig och hotade med att kasta oss i fängelse för olaga intrång.

Jag återvände till Chickasaw tid efter annan, och varje gång blev jag arresterad. Men varje gång blev jag frigiven mot borgen. Till sist var borgenssumman skyhög, och jag blev tvungen att sitta allt längre tid i häktet, tills vi hade lyckats skrapa ihop de pengar som behövdes. Förhållandena i häktet var hälsovådliga — inga toalettutrymmen, smutsiga madrasser utan lakan och en smutsig filt som täcke. Detta gjorde att jag fick problem med hälsan igen.

Den 27 januari 1944 prövades samtidigt sex fall som gällde Jehovas vittnen som hade blivit arresterade den 24 december 1943, och man ansåg att mitt vittnesmål skulle få representera också de andra svarandena. Under rättegången framkom det att Jehovas vittnen öppet diskriminerats, men ändå förklarades jag skyldig. Vi överklagade domen.

Den 15 januari 1945 meddelade appellationsdomstolen sitt beslut: Jag förklarades skyldig till olaga intrång. Dessutom vägrade Högsta domstolen i Alabama att ta upp mitt fall till prövning. Den 3 maj 1945 överklagade Hayden Covington, ett Jehovas vittne och en modig och handlingskraftig advokat, målet till USA:s högsta domstol.

Medan Aileen och jag väntade på ett besked från Högsta domstolen, vände vi på situationen till nackdel för våra anklagare genom att lämna in en stämningsansökan mot E. B. Peebles och hans bundsförvanter bland sheriffens folk och begära skadestånd. Våra anklagare försökte ändra anklagelsen mot oss från olaga intrång till hindrande av trafiken, men när jag satt i häktet hade jag smugglat ut en handling, undertecknad av biträdande sheriffen Chatham, där vi anklagades för olaga intrång. När detta bevis presenterades för rätten rusade sheriffen Holcombe upp och var nära att svälja sin cigarr! Rättegången i februari 1945 slutade med att juryn inte kunde enas.

Högsta domstolens beslut

USA:s högsta domstol var intresserad av mitt fall, eftersom anklagelsen om olaga intrång på privat område väckte en ny aspekt i religionsfrihetsfrågan. Covington påvisade att Chickasawbestämmelsen inkräktade inte bara på svarandenas fri- och rättigheter, utan också på hela samhällets.

Den 7 januari 1946 upphävde USA:s högsta domstol de lägre instansernas domsutslag och avkunnade ett historiskt domslut till vår förmån. Domaren Black meddelade domen som bland annat löd: ”Statens [Alabamas] försök att ådöma käranden [Grace Marsh] straff för att hon har tagit del i spridning av religiös litteratur i ett privatägt samhälle saknar giltig grund.”

En fortgående kamp

Herbert och jag bosatte oss slutligen i Fairhope i Alabama och fortsatte genom åren att ägna oss åt Rikets intressen. År 1981 dog Herbert, men jag har många lyckliga minnen från vår tid tillsammans. Min son, Harold, slutade att tjäna Jehova under senare delen av sitt liv, och han dog kort därefter, år 1984. Det är en av de största hjärtesorgerna i mitt liv.

Men jag är tacksam att Harold och hans hustru, Elsie, gav mig tre underbara barnbarn och att jag nu också har barnbarnsbarn som är döpta Jehovas vittnen. Tre av mina systrar, Margaret, Ellen Jo och Crystal, är fortfarande i livet och fortsätter att troget tjäna Jehova. Crystal gifte sig med Lyman Swingle, som är medlem av Jehovas vittnens styrande krets. De bor i Jehovas vittnens världshögkvarter i Brooklyn i New York. Trots allvarliga hälsoproblem under de senaste åren har Crystal varit ett underbart föredöme och till stor uppmuntran för mig.

Under mina drygt 90 år har jag lärt mig att aldrig frukta för vad människor kan göra, eftersom Jehova är starkare än alla sheriffer, domare eller vilka andra människor som helst. När jag tänker tillbaka på det som hänt, sätter jag stort värde på det privilegium jag har haft att få ta del i att ”försvara och lagligt stadfästa de goda nyheterna”. — Filipperna 1:7.

[Ruta på sidan 22]

Boken Armed With the Constitution

År 1995 skrev Merlin Owen Newton boken Armed With the Constitution. I den dokumenteras Jehovas vittnens roll i fråga om att klarlägga tillämpningen av Första tillägget till USA:s konstitution. Hon var då docent i historia och statskunskap vid Huntingdon College i Montgomery i Alabama. I boken granskas två rättsfall från Alabama som fördes ända upp till USA:s högsta domstol och som hon grundligt har studerat och noggrant dokumenterat.

Ett av fallen i Högsta domstolen gällde Grace Marsh, vars levnadsskildring finns i artikeln ”Vår kamp för rätten att predika”. Det andra fallet, Jones v. City of Opelika, gällde rätten att förmedla religiösa trosuppfattningar genom att sprida litteratur. Rosco och Thelma Jones, ett svart gift par, var heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen.

Vid utarbetandet av sin bok har docent Newton använt sig av dåtida periodiska och juridiska skrifter, hågkomster och brev skrivna av Jehovas vittnen, intervjuer med och material som getts ut av vittnena själva samt vetenskapliga studier angående Jehovas vittnens verksamhet. De fascinerande detaljer och personliga reflektioner som svarandena, advokater och domare har bidragit med och som finns nedtecknade i boken Armed With the Constitution har väckt en del av Jehovas vittnens rättsliga historia till liv.

[Bild på sidan 20]

Min farfar, Sim Waldrop, och jag

[Bild på sidan 23]

Grace Marsh i dag