Till en början hade vi framgång i tjänsten, och Violets dotter och Harold klarade sig utmärkt i skolan. Men sedan japanerna hade bombat Pearl Harbor i december 1941 och USA hade förklarat krig, förändrades människornas inställning till predikoverket drastiskt. Det uppstod en våg av fanatisk patriotism och fruktan för konspiration. Eftersom vi var politiskt neutrala, blev människorna misstänksamma mot oss, och de anklagade oss till och med för att vara tyska spioner.

Harold relegerades från skolan därför att han vägrade att ta del i flagghälsningsceremonin. Hans lärare talade om för mig att Harold var begåvad och uppförde sig väl men att rektorn tyckte att han var ett dåligt exempel för andra barn, eftersom han inte hälsade flaggan. Skolinspektören blev så upprörd över rektorns och skolstyrelsens beslut att han avgick och erbjöd sig att stå för kostnaderna om vi skickade Harold till en privatskola!

Vi utsattes dagligen för hot om pöbelvåld. Vid ett tillfälle knuffade polisen bort oss från dörröppningen på en kvinnas hus, slog sönder våra grammofoner mot ett träd, krossade våra grammofonskivor med inspelningar av bibliska tal, slet sönder våra biblar och vår litteratur och satte slutligen eld på allt som de hade beslagtagit. De uppmanade oss att lämna staden före mörkrets inbrott, annars skulle vi bli utdrivna av en pöbel. Vi skrev snabbt brev till olika myndighetspersoner i staden och bad om beskydd och lämnade breven personligen till dem. Men man vägrade hjälpa oss. Jag ringde till och med den federala kriminalpolisen (FBI) i Jackson i Mississippi och bad om hjälp. Också de rådde oss att lämna staden.

Den kvällen omringades vår husvagn av omkring hundra ilskna människor. I vagnen satt vi två ensamma kvinnor med våra barn. Vi låste dörrarna, släckte ljuset och bad intensivt till Jehova. Slutligen skingrades hopen utan att skada oss.

På grund av det inträffade bestämde sig Herbert för att omedelbart komma till oss i Brookhaven. Vi lämnade Harold till hans morföräldrar i Robertsdale. Rektorn i skolan där försäkrade oss att Harold skulle få gå i hans skola. När vi återvände till Brookhaven hade vår husvagn vandaliserats, och en häktningsorder som utfärdats mot oss hade spikats upp på en vägg inne i husvagnen. Trots motståndet stod vi fasta och fortsatte vår tjänst.

Arresterade och illa behandlade

I februari 1942 blev Herbert och jag arresterade när vi ledde ett bibelstudium i ett anspråkslöst hem. Mannen i huset blev så arg över den behandling vi fick att han tog sitt gevär från väggen och hotade att skjuta polismannen! Vi anklagades för olaga intrång och befanns skyldiga vid förhöret dagen därpå.

Vi fick sitta i en smutsig, kall cell i elva dagar. En baptistpastor från orten besökte oss där och försäkrade oss att om vi gick med på att lämna staden, skulle han använda sitt inflytande för att få oss fria. Vi tyckte att det hela var ironiskt, eftersom det var just på grund av hans inflytande som vi hade hamnat i häktet.

Ena hörnet i vår cell hade tidigare tjänat som toalett. Det myllrade av vägglöss. Maten serverades i odiskade, smutsiga plåtbunkar. De dåliga förhållandena gjorde att jag fick lunginflammation. Man kallade på en läkare som undersökte mig, och vi släpptes fria. Den kvällen dök en pöbelhop upp vid vår husvagn, så vi åkte hem till Robertsdale för att där invänta vår rättegång.

Rättegången

Baptister från hela delstaten kom till rättegången i Brookhaven för att ge sitt stöd åt den baptistpastor som var ansvarig för vår arrestering. Detta fick mig att skriva ett brev till min svåger Oscar Skooglund, en trofast diakon inom baptistkyrkan. Brevet var känsloladdat och inte särskilt taktfullt. Men den behandling jag hade utsatts för och det jag skrev måste ha gjort ett djupt intryck på Oscar, eftersom han kort därefter blev ett entusiastiskt vittne för Jehova.

Våra advokater, G. C. Clark och Victor Blackwell, som också var Jehovas vittnen, var övertygade om att vi inte skulle få någon rättvis prövning i Brookhaven. Därför bestämde de sig för att genom protester få rätten att avskriva målet. Varje gång åklagaren yttrade sig protesterade en av advokaterna. De gjorde det minst 50 gånger. Slutligen lade domaren ner åtalet.

Ytterligare arresteringar

Följande vecka träffade Aileen och jag E. B. Peebles, som var vice verkställande direktör för Gulf Shipbuilding Corporation, och vi förklarade för honom hur viktigt vårt religiösa arbete var. Han talade om för oss att Jehovas vittnens verksamhet inte skulle tillåtas i Chickasaw. Vi förklarade hur villigt människorna i samhället hade tagit emot oss i sina hem. Kunde han verkligen vägra dessa människor deras rättighet att studera Bibeln? Han blev fientlig och hotade med att kasta oss i fängelse för olaga intrång.

Jag återvände till Chickasaw tid efter annan, och varje gång blev jag arresterad. Men varje gång blev jag frigiven mot borgen. Till sist var borgenssumman skyhög, och jag blev tvungen att sitta allt längre tid i häktet, tills vi hade lyckats skrapa ihop de pengar som behövdes. Förhållandena i häktet var hälsovådliga — inga toalettutrymmen, smutsiga madrasser utan lakan och en smutsig filt som täcke. Detta gjorde att jag fick problem med hälsan igen.

Den 27 januari 1944 prövades samtidigt sex fall som gällde Jehovas vittnen som hade blivit arresterade den 24 december 1943, och man ansåg att mitt vittnesmål skulle få representera också de andra svarandena. Under rättegången framkom det att Jehovas vittnen öppet diskriminerats, men ändå förklarades jag skyldig. Vi överklagade domen.

Den 15 januari 1945 meddelade appellationsdomstolen sitt beslut: Jag förklarades skyldig till olaga intrång. Dessutom vägrade Högsta domstolen i Alabama att ta upp mitt fall till prövning. Den 3 maj 1945 överklagade Hayden Covington, ett Jehovas vittne och en modig och handlingskraftig advokat, målet till USA:s högsta domstol.

Medan Aileen och jag väntade på ett besked från Högsta domstolen, vände vi på situationen till nackdel för våra anklagare genom att lämna in en stämningsansökan mot E. B. Peebles och hans bundsförvanter bland sheriffens folk och begära skadestånd. Våra anklagare försökte ändra anklagelsen mot oss från olaga intrång till hindrande av trafiken, men när jag satt i häktet hade jag smugglat ut en handling, undertecknad av biträdande sheriffen Chatham, där vi anklagades för olaga intrång. När detta bevis presenterades för rätten rusade sheriffen Holcombe upp och var nära att svälja sin cigarr! Rättegången i februari 1945 slutade med att juryn inte kunde enas.