Mitt framgångsrika sökande efter meningen med livet
ÅRET var 1951. Skaror av människor köade längs gatorna för att få se en skymt av många framstående skådespelare och filmstjärnor, när den ena limousinen efter den andra körde mot Fine Arts Theatre i Beverly Hills i Kalifornien. Det var premiär på filmen ”En plats i solen”, vars förlaga var min mors kusins, Theodore Dreisers, berömda roman En amerikansk tragedi. Bland Paramount Pictures’ filmer det året hade den stora utsikter att bli Oscarsnominerad. Den var regisserad av George Stevens, en av deras bästa regissörer. I huvudrollerna spelade tre av de mest framstående stjärnorna på den tiden: Elizabeth Taylor, Montgomery Clift och Shelley Winters. Varför befann jag mig där i en av de stora limousinerna som passerade den högljudda folkhopen? Varför kände jag mig så illa till mods i den här omgivningen? Låt oss gå tillbaka i tiden och se hur det hela började.
Jag föddes i en av de mest betydelsefulla perioderna i historien — i oktober 1914. Den 20:e i den månaden, omkring halv fem på eftermiddagen, hjälptes jag till världen av en läkare i vårt hem i Seattle i staten Washington.
På den tiden bodde vår familj i Alki Beach i ett område som kallas Bonair. Familjen växte och bestod snart av fem personer: mina föräldrar, min äldre bror, en yngre bror och mig. Vi bodde i ett stort, vackert hus med pittoresk utsikt över Puget Sounds vatten, där vi kunde se fartygen och färjorna som gick i trafik mellan Seattle och andra städer.
Efter börskraschen år 1929 blev den ekonomiska situationen mycket svår. Vi bytte därför ut huset i Alki Beach mot en speceriaffär i stadsdelen Highland Park i Seattle, vilken gav oss en liten inkomst under depressionsåren.
År 1938 dog min mor, och far lämnades ensam att ta hand om affären. Jag började hjälpa honom, och vi förvandlade den till en modern livsmedelsaffär. Snart hade vi en blomstrande rörelse.
Sedan kom anfallet på Pearl Harbor den 7 december 1941, och kort därefter förstod jag att jag skulle bli inkallad och få ge mig ut i andra världskriget. Vi var tvungna att sälja affären, vilket gav min far lite pengar att leva på, och jag anmälde mig som frivillig i armén några dagar innan jag skulle ha blivit inkallad. Att gå in i armén oroade mitt samvete, minst sagt, och jag kommer ihåg hur jag bad till Gud om att jag skulle slippa döda någon. Efter grundutbildningen fick jag tjänstgöra i transportförbandet, och så småningom befordrades jag till underlöjtnant.
Mitt umgänge med Theodore Dreiser
Det var nu år 1945, och jag var utkommenderad till Los Angeles’ inskeppningshamn, där jag tjänstgjorde som lastsäkerhetsansvarig på fartyg som armén chartrade för att transportera förnödenheter och en del trupper till Stilla havet. Mellan kommenderingarna besökte jag ibland min mors kusin, Theodore Dreiser, och hans hustru, Helen. De hade ett rymligt hus i West Hollywood och visade mig stor gästfrihet vid dessa besök. Dreiser var mycket vetgirig och ville veta vad jag tyckte om de platser jag besökte.
Dreiser visste naturligtvis att jag också var släkt med kongressledamoten Martin Dies från Texas som var fars kusin. Han var ordförande i Dies Committee, föregångare till kongressens utskott mot oamerikansk verksamhet. Många författare och andra professionella inom filmindustrin hade blivit kritiserade för kommunistsympatier, och Dreiser hade inte heller blivit förskonad, eftersom det var känt att han sympatiserade med Sovjetunionen. Under ett av mina första besök frågade han mig därför: ”Har du samma uppfattning som din släkting Martin Dies?” Jag försäkrade honom om att jag inte hade något samröre med Martin eller hans politiska mål, och det gjorde mitt umgänge med Dreiser vänskapligare.
Efter Japans kapitulation den 2 september 1945 beslöt jag mig för att stanna kvar i armén ett tag, eftersom jag fick se många intressanta platser i världen. Snart befordrades jag till löjtnant och kommenderades att tjänstgöra som förvaltare i förrådstjänst ombord på ett av de stora trupptransportfartygen. Medan jag var i Japan tog jag permission och reste genom landet från Yokohama till Hiroshima, som hade blivit ödelagt av atombomben.
Den morgon jag anlände till Hiroshima såg jag människor fortfarande sova i parken därför att de saknade bostäder. Det behöver knappast sägas att jag kände mig illa till mods när jag gick omkring där, eftersom det var tydligt att praktiskt taget alla jag mötte hade förlorat släktingar och vänner i den fruktansvärda förintelsen. De plågade ansiktsuttrycken och det hat som jag såg, eller inbillade mig se, i deras ögon, när de mötte oss som var klädda i uniform, var beklämmande.
Jag börjar mitt sökande efter meningen med livet
Det jag upplevde i Hiroshima och alla sjukdomar och all fattigdom jag såg gjorde att jag började fundera över meningen med livet. När jag var ute till havs hade jag gott om tid att tänka. Då och då talade jag med fältprästen ombord för att se om han kunde besvara någon av mina frågor angående orättvisorna i livet. Ingen av prästerna kunde ge några tillfredsställande svar.
Theodore Dreiser dog i december 1945 efter att hela sitt liv ha sökt meningen med livet. I sin essä ”Min Skapare” erkände han att han inte hade kommit närmare lösningen än då han började sitt sökande. Helen Dreiser, hans änka, som också var släkt med mig, höll på att skriva sin självbiografi som skulle heta My Life With Dreiser. Hon övertalade mig att komma till Hollywood och hjälpa henne att redigera manuskriptet och ta hand om vissa affärskontakter med olika förläggare angående Theodores verk, som gavs ut i många länder. Jag lämnade därför armén i december 1947 och bosatte mig på Dreisers egendom i West Hollywood.
Jag gav emellertid inte upp mitt sökande efter meningen med livet. Helen Dreiser sökte också en andlig dimension i livet, och därför började vi besöka olika grupper för att hitta någonting som verkade förnuftigt. Ingen av dessa grupper kunde ge några tillfredsställande svar.
När vi senare besökte Helens mor i Gresham i Oregon, blev jag presenterad för ett Jehovas vittne som spelade elorgel på några av de stora hotellen i Portland. Vi började samtala om religion, och mycket av det han sade verkade förnuftigt. När han föreslog att ett vittne skulle besöka oss när vi var tillbaka i Los Angeles, gick jag villigt med på det.
När vi hade återvänt till Los Angeles fick vi omedelbart besök av ett Jehovas vittne. Han ordnade så att ett annat vittne och hans hustru, som båda var pionjärer (heltidsförkunnare), började studera Bibeln med oss, och vi studerade en gång i veckan. Studiet framskred inte så bra i början, eftersom jag hade en del förutfattade meningar, men de drevs snart bort genom logiskt resonerande grundat på Bibeln.
Det var nu i början av år 1950, och vid den tiden visade man en hel del intresse för Dreisers verk. Paramount Pictures arbetade med filmatiseringen av två av Dreisers mest berömda romaner: En amerikansk tragedi, som skulle heta ”En plats i solen” och skulle börja visas år 1951, och Syster Carrie, som skulle visas senare och skulle heta ”Carrie” i filmversionen. Dessa filmer var Oscarsnominerade två år i rad. Det var därför ett viktigt år för Helen, och när hon var färdig med manuskriptet till My Life With Dreiser åkte hon till New York, där hon skulle träffa ledningen för World Publishing Company, som skulle publicera hennes manuskript.
Jag var övertygad om att jag hade funnit meningen med livet
Medan Helen Dreiser var borta fortsatte jag mitt bibelstudium och fick med tiden pröva på att gå från dörr till dörr och tala med människor om Bibeln. När Helen återvände från New York var jag säker på att jag äntligen hade funnit meningen med livet som jag hade sökt. Men så överraskad jag blev när Helen förklarade att hon inte var intresserad av att fortsätta studiet längre! Tydligen hade hennes umgängesvänner i New York övertygat henne om att det hon lärde sig från Bibeln inte var populärt i världen. Hon sade rent ut: ”Det utesluter allt annat i livet.” Hon ville därför inte studera Bibeln tillsammans med oss längre.
Jag insåg nu att det inte skulle vara i överensstämmelse med sanningen att jag stod kvar i reserven. Jag var fast besluten att bli ett döpt Jehovas vittne. Dopet anordnades hemma hos ett Jehovas vittne som hade en simbassäng. Efter att ha överlämnat mig åt Jehova blev jag döpt den 19 augusti 1950. Jag skrev sedan till armén och meddelade att jag nu var en ordinerad Ordets förkunnare och därför inte längre kunde tjäna i reserven. Min avskedsansökan avslogs till en början, men några månader senare beviljades jag avsked med goda vitsord.
Under tiden skulle Paramount Pictures släppa ut ”En plats i solen”, och Helen och jag blev inbjudna till en privat middag hos filmregissören George Stevens. Vi fick veta att världspremiären skulle äga rum i Fine Arts Theatre i Beverly Hills och att Helen, i egenskap av författarens hustru, vid vår ankomst till teatern skulle tala i radio i en sändning över radiostationer i hela landet. Det skulle bli min släktings stora kväll, och det förväntades att jag skulle göra henne sällskap. När det var dags för premiären hyrde vi därför en limousine och for i väg till teatern i all vår elegans. Vi åkte sakta förbi skaror av människor som kantade gatorna i hopp om att få se några av de berömda filmstjärnor som väntades till föreställningen.
Hur kändes det att vara en del av den här skrytsamma uppvisningen? Jag hade tidigare sett den sortens tillställningar på film och hade undrat hur det skulle kännas att stå i rampljuset, men nu sedan jag hade lärt känna sanningen kände jag mig illa till mods. Kanske insåg jag att sådana tillställningar misshagade Jehova med tanke på det som sägs i Bibeln i 1 Johannes 2:16: ”Det pråliga skrytet med ens resurser i livet ... härrör inte från Fadern utan härrör från världen.” Det var lätt att inse att sådant glitter och sådan glamour inte var i harmoni med mitt nya, kristna levnadssätt. Samtidigt som jag njöt av den utmärkta filmen kände jag mig lättad när det hela var över.
Kort därefter fick Helen Dreiser ett slaganfall och blev delvis förlamad. Efter ytterligare ett slaganfall klarade hon inte av att sköta sina affärer längre. Hennes syster, Myrtle Butcher, ansökte om att få bli hennes förmyndare och ville ta henne hem till sig i Gresham i Oregon. Jag motsatte mig inte hennes ansökan, eftersom jag insåg att det skulle vara det bästa för Helen. Hon var i stort behov av hjälp och omvårdnad, något som hennes syster kunde ge henne. Så nu stod jag där utan arbete. Vad skulle jag göra? Jag förtröstade på Jesu löfte i Matteus 6:33: ”Fortsätt därför med att först söka kungariket och hans rättfärdighet, så skall också alla dessa andra ting tilldelas er.”
Eftersom jag nu bara hade mig själv att tänka på, då min far hade dött några månader tidigare, ville jag tjäna Jehova på heltid. Nästan omedelbart blev jag erbjuden ett deltidsarbete som gav mig precis vad jag behövde för att börja tjäna Jehova som heltidsförkunnare av de goda nyheterna om Guds kungarike. I överensstämmelse med Jesu ord har Jehova tagit hand om mig under alla dessa drygt 42 år som jag har varit i heltidstjänsten.
Sommaren 1953 var jag med vid min första internationella sammankomst för Jehovas vittnen på Yankee Stadium i New York. Vilken spännande upplevelse det var! Jag hade då nästan avslutat mitt första år som pionjär, och samtidigt som jag var mycket lycklig i detta evangeliseringsarbete, ville jag gärna göra ännu mer i tjänsten för Riket. Jag hade tidigare ansökt om att få tjäna på heltid vid Sällskapets högkvarter, och vid den här sammankomsten lämnade jag nu in en ansökan om att få gå igenom Vakttornets Bibelskola Gilead och bli missionär. Så förvånad jag blev när jag kort efter återkomsten till Los Angeles fick en inbjudan att tjäna vid Sällskapets högkvarter, som kallas Betel!
Med blandade känslor kom jag till Betel den 20 oktober 1953. Jag undrade hur livet vid Betel skulle bli och om jag skulle bli lika lycklig där som jag hade varit i pionjärtjänsten, men under de 41 år jag har tjänat vid Betel har jag aldrig någonsin ångrat att jag fattade det beslutet. De många privilegier som jag har haft under den tid jag har tjänat här vid Betel har gett mig större glädje och lycka än jag någonsin skulle ha upplevt i någon annan form av tjänst för Guds kungarike.
År 1955 dog Helen Dreiser, och jag fick i uppdrag att verkställa testamentet och ta hand om hennes kvarlåtenskap. Theodore Dreiser hade testamenterat allt till sin hustru, och att ta hand om hennes kvarlåtenskap inbegrep också rättigheterna till alla hans verk. Helen Dreiser hade berättat för mig att Dreiser läste Bibeln regelbundet, och när jag gick igenom hans bibliotek lade jag märke till att han ibland hade gjort anteckningar i sin bibel om en alternativ återgivning som någon annan bibelöversättning hade.
Dreiser och Jehovas vittnen
Jag visste givetvis ingenting om Jehovas vittnen på den tiden då jag diskuterade med Dreiser, men jag upptäckte senare att han kände till Jehovas vittnens neutrala hållning. I sin bok America Is Worth Saving lovordade han vittnena för deras ståndpunkt i flagghälsningsfrågan. Dreiser var inte rädd att ta ställning för något som han trodde på, och om jag hade känt till Bibeln som jag gör nu, skulle vi förmodligen ha haft mycket intressanta diskussioner.
När jag ser tillbaka på de 45 år som gått sedan jag började studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen, kan jag ärligt säga att jag verkligen har funnit meningen med livet. Mina frågor om livets orättvisor blev besvarade då jag fick veta att Satan, Djävulen, är den här världens gud och härskare och inte den kärleksfulle, allsmäktige Guden, Jehova. (Johannes 14:30; 2 Korinthierna 4:4; 1 Johannes 4:8) Vilken orsak till glädje det var att få veta att Guds kungarike upprättades i himlarna i oktober 1914 och att det snart kommer att överta styret över jorden och göra slut på Djävulens gärningar! — 1 Johannes 3:8; Uppenbarelseboken 20:10.
Att känna den suveräne Herren Jehova, att ha ett personligt förhållande till honom och att leva ett meningsfullt liv i tjänsten för hans kungarike kan mycket väl liknas vid den pärla som en köpman fann under sina resor. Den pärlan var så värdefull att han genast sålde allt han hade för att få den. — Matteus 13:45, 46.
Efter att ha funnit en sådan skatt uppskattar jag psalmisten Davids ord: ”Ett har jag bett Jehova om — ... att få bo i Jehovas hus alla mina livsdagar, för att betrakta Jehovas ljuvlighet och för att se med uppskattning på hans tempel.” (Psalm 27:4) — Berättat av Harold Dies.
[Bild på sidan 20]
Att gå in i armén oroade mitt samvete, minst sagt
[Bild på sidan 23]
Jag har tjänat vid Betel sedan år 1953