Ett liv jag inte skulle vilja ha levt annorlunda
MÅNGA människor ångrar det sätt varpå de har levt sitt liv. De kan säga: ”Om jag bara fick leva om mitt liv, skulle jag göra mycket på något annat sätt!” Men när jag ser tillbaka på mitt liv, har det, även om det inte har varit lätt, varit ett liv som jag inte skulle vilja ha levt annorlunda.
Min föräldrar uppfostrade mig som ett Jehovas vittne, och jag fick Guds lagar inplantade i mitt hjärta från min späda barndom. (2 Timoteus 3:15) Så länge jag kan minnas har jag varit med vid Jehovas vittnens möten och sammankomster. Och som liten flicka följde jag även med äldre vittnen till människor för att hjälpa dem att förstå det bibliska hoppet om evigt liv på en paradisisk jord under Guds kungarikes styre. (Matteus 24:14) Jag minns ännu hur jag som femåring erbjöd människor broschyren Riket som är världens hopp.
Mina föräldrar hörde talas om sanningen om Guds kungarike år 1917. Fastän de brukade gå i kyrkan, kände de igen sanningens klang i ett föredrag som en resande representant för Sällskapet Vakttornet höll i Bridgeton i New Jersey i USA. Min morfar lyssnade till samma föredrag, och även han blev övertygad om att det han hörde var sanningen. Vid 14 års ålder blev jag döpt vid en av Jehovas vittnens sammankomster i Detroit i Michigan för att symbolisera att jag hade överlämnat mitt liv åt Jehova.
På den tiden höll vi våra bibelstudiemöten hemma i vårt vardagsrum varje vecka. Så småningom köpte vi en affärslokal och gjorde om den till Rikets sal. På den tiden fanns det inte så många Rikets salar. Men nu har mer än 70.000 församlingar av Jehovas vittnen världen utöver tillgång till tiotusentals sådana lokaler.
Jag börjar i heltidstjänsten
Min mor började sin levnadsbana i heltidstjänsten år 1939 och fortsatte till sin död vid 85 års ålder. Min bror, Dick, och jag började vår levnadsbana i heltidstjänsten den 1 april 1941, medan andra världskriget härjade i Europa och man allmänt motstod Jehovas vittnen därför att vi var neutrala i politiska angelägenheter.
Tre av de unga männen i församlingen dömdes till fem års fängelse därför att de var neutrala. Det är verkligen uppmuntrande att se två av dem fortfarande tjäna som äldste i församlingen! Senare tjänade min bror vid Betel i Brooklyn, Jehovas vittnens världshögkvarter i New York, och han tjänar fortfarande som äldste i vår hemstad Millville i New Jersey.
De där åren var mycket svåra för Jehovas vittnen både i Förenta staterna och i andra länder. Det var vanligt med pöbelangrepp. Barn relegerades från skolan. (Se Vakna! för 22 juli 1993 om Lillian Gobitas Kloses liv.) Tusentals av våra andliga bröder sattes i fängelse, och därför måste vi systrar sköta olika uppgifter i församlingen. Det var därför som jag i unga år var boklagertjänare. Med Jehovas hjälp överlevde vi de svåra krigsåren, och när bröderna kom tillbaka från fängelserna började saker och ting röra sig framåt.
Det var vid den här tiden Lyman Swingle från Betel besökte vår församling. Han uppmuntrade mig att komma till Brooklyn för att hjälpa till med biståndsarbetet till förmån för våra medvittnen i Europa efter andra världskriget. I mars 1948 begav jag mig därför till Brooklyn.
Lyckliga år i en ny församling
Jag blev förordnad i min nya församling, Brooklyn Center. Det var den första församling som bildades i New York och närliggande områden före första världskriget, men då under ett annat namn. På den tiden var den belägen i stadsdelen Brooklyn Heights. Men när jag år 1948 kom till Brooklyn Center, höll den till vid korsningen av Femte avenyn och Åttonde gatan i Brooklyn. Denna hyrda lokal tjänade i närmare 30 år som vår mötesplats till dess man köpte en ny lokal i närheten.
Jag glömmer aldrig min första dag i predikoarbetet i Brooklyn — på Henry Street. Det var helt annorlunda än att vittna i ett litet samhälle. Men det dröjde inte länge förrän jag träffade en ung kvinna som tog emot biblisk litteratur och tackade ja till ett bibelstudium. Med tiden blev hon och två av hennes barn överlämnade tjänare åt Jehova. Hennes son, Arthur Iannone, tjänar för närvarande vid Betel i Brooklyn tillsammans med sin hustru, Linda, och deras son och svärdotter.
Församlingens distrikt som vi predikade på var vidsträckt och fruktbärande. Med Jehovas hjälp fick jag se många av dem jag studerade Bibeln med lära känna sanningen och bli döpta. Några av dem tjänar ännu som heltidsförkunnare här i USA. Andra är missionärer i fjärran länder. Några blev äldste i sina församlingar. Och många har tjänat i andra ställningar som trogna förkunnare av de goda nyheterna om Guds kungarike.
Det har skett en fantastisk tillväxt. Medan det från början bara fanns en enda församling för hela New York med omnejd, finns det nu nästan 400 församlingar enbart i New York. Vilka underbara minnen jag har från att ha haft en del i denna utvidgning!
Intresset bland fransktalande slår ut i blom
På 1960-talet började vi finna många fransktalande, som hade flyttat från Haiti, på församlingens distrikt. Flertalet talade dålig engelska eller ingen alls. Det utgjorde en utmaning. Hur skulle vi kunna lära dem mer om Bibeln? Jag talade inte franska, men med ett engelskt exemplar av en grundläggande lärobok i Bibeln i den ena handen och samma bok på franska i den andra kunde jag leda bibelstudier.
Men vi hade inte några möten på franska till hjälp för dessa människor att växa andligen. Det var därför som varje missionär som besökte Brooklyn och som talade franska genast ombads hjälpa till. En av de första som kom till vår hjälp var Nicolas Brisart, som är samordnare vid avdelningskontoret i Guadeloupe. Han höll vårt första offentliga föredrag på franska hemma hos syster Bertha Luisdon, som fortfarande troget tjänar Jehova. Tjugosju personer var närvarande.
Vid den tiden fanns det i New York fortfarande ingen församling på något utländskt språk förutom spanska. Därför var blotta tanken på att bilda en fransktalande församling svår att föreställa sig. En resande tillsyningsman fick det att se ännu dystrare ut när han upplyste oss om att tanken vid den tiden var att uppmuntra människor som bodde här i landet att lära sig engelska.
Broder Fred W. Franz, som senare blev Sällskapet Vakttornets president, var en källa till uppmuntran. Han sade: ”Om det är Jehovas vilja, Mary, kommer det att bli en fransk församling.” Även broder Harry Peloyan, som var presiderande tillsyningsman i Brooklyn Center-församlingen, var uppmuntrande. Han sade att de kvällar man inte använde Rikets sal kunde vi hålla ett inofficiellt församlingsbokstudium och offentliga föredrag närhelst det kom någon besökare som talade franska.
Vid den tiden hade ett flertal döpta bröder flyttat hit från Haiti, men ännu hade ingen av dem tillräcklig erfarenhet för att ta den organisatoriska ledningen på franska. Då fick broder Timothy Galfas, som genomgått skolutbildning i Paris och som nu var medlem av Betelfamiljen i Brooklyn, höra talas om vår situation. Varje lördag efter arbetet på Betel brukade han följa med ut och söka upp haitiska bröder och systrar som bodde i New York men som inte visste var de skulle församlas.
Det dröjde inte länge förrän omkring 40 personer församlades med oss. Vi bad kretstillsyningsmannen skriva till Sällskapet och be om tillåtelse att bilda en officiell församlingsbokstudiegrupp på franska. Vi blev verkligen glada när detta beviljades! Senare fick vi även regelbundet hålla offentliga föredrag och ha ett studium med ledning av Vakttornet varje vecka.
Den första franska församlingen
Den 1 december 1967 fick vi tillåtelse att bilda en fransktalande församling, den första i Förenta staterna. Den skulle dela Rikets sal med Brooklyn Center-församlingen och Prospectförsamlingen. Vi var överlyckliga! Vi visste att alla skulle göra större andliga framsteg på sitt eget språk. Under dessa första år av växtvärk uppskattade vi mycket det stöd vi fick av sådana bröder som Harry Peloyan, George Haddad och Carlos Quiles, vilka utgjorde tjänstekommittén i Brooklyn Center-församlingen.
Vi blev snabbt fler. Snart bildades nya franska församlingar på Manhattan, i Queens och i Nyack i staten New York. Jeff Keltz och Tom Cecil från Betel i Brooklyn var till hjälp i denna utvidgning. Broder Keltz tjänade som kretstillsyningsman, och broder Cecil tjänade i kommittén för våra områdessammankomster. Även andra hjälpte till, exempelvis missionärer som av hälsoskäl återvänt till Förenta staterna från länder där man talade franska. Deras bistånd var verkligen värdefullt! En av dem är Stanley Boggus, som tjänar som presiderande tillsyningsman och som tillfälligt fungerande kretstillsyningsman.
Det har verkligen varit en glädjande tid att se denna lilla franska grupp vid korsningen av Femte avenyn och Åttonde gatan växa till dussintals församlingar och två kretsar! Vi hade vår första kretssammankomst på franska i april 1970. Broder Nathan H. Knorr, Sällskapet Vakttornets dåvarande president, talade till oss på fredagskvällen och önskade oss lycka till. Den sommaren hade vi också vår första områdessammankomst under läktarna på Roosevelt Stadium i Jersey City i New Jersey. Det var varmt och dammigt, men de mer än 200 närvarande var glada över att kunna lyssna till hela programmet, däribland dramat, på franska.
Det var även en glädje att år 1986 få använda Jehovas vittnens sammankomsthall i Jersey City till vår områdessammankomst. Vid en fransk sammankomst där förra året var 4.506 närvarande, och 101 blev döpta. Samtidigt hölls en sammankomst på franska i Florida.
Trogna rumskamrater
En annan glädjande del av mitt liv har varit att få dela lägenhet i Brooklyn med andra systrar i heltidstjänsten. De två första (Rose Lewis Peloyan och Madelyn Murdock Wildman) kom in vid Betel. Senare blev även två andra (Lila Rogers Molohan och Margaret Stelmah) medlemmar av Betelfamiljen. Två andra (Barbara Repasky Forbes och Virginia Burris Beltramelli) gick igenom Vakttornets Bibelskola Gilead och tjänar fortfarande i Guatemala respektive Uruguay.
Vi systrar tog oss alltid tid att dryfta en bibeltext i början av dagen innan vi gick till våra förvärvsarbeten och ut i tjänsten. Vi återvände på kvällen trötta och hungriga — men lyckliga! Vi delade många uppbyggande erfarenheter! Vid ett tillfälle studerade jag till exempel med en ung kvinna, Elisa Beumont Farina, som insisterade på att få ha studiet klockan 10 på kvällen. Hon gjorde snabba framsteg. Första gången hon följde med mig i tjänsten sade hon: ”Tro inte att jag tänker hålla på med det här jämt!” Men hon blev heltidsförkunnare, genomgick senare Gileadskolan och tjänade många år i Ecuador. Hon är fortfarande i heltidstjänst i Trenton i New Jersey.
Några av mina rumskamrater har uppfostrat barn som också uppskattar och tjänar Jehova. Förra året gifte sig dottern (Jodi Robertson Sakima) till en av mina tidigare rumskamrater (Virginia Hendee Robertson), och hon tjänar för närvarande med sin man på Betel i Brooklyn.
Det gläder mig att alla de mer än 20 rumskamrater jag har haft har förblivit trogna mot Jehova och att många av dem fortfarande är i heltidstjänsten.
Jag gläder mig åt den världsvida familjen
Det har även varit en källa till glädje för mig att få lära känna många vittnen från andra länder. Eftersom vi bodde nära Sällskapets högkvarter, hade vi till exempel privilegiet att få umgås med elever vid missionärsskolan Gilead, som då var belägen vid Betel i Brooklyn.
Två elever, Günter Buschbeck, som för närvarande tjänar vid avdelningskontoret i Österrike, och Willi Konstanty, som tjänar vid avdelningskontoret i Tyskland, kom att tillhöra Brooklyn Center-församlingen medan de gick Gilead. De var en källa till stor uppmuntran! De hade ett så gynnsamt inflytande på mina rumskamrater att också de snart började fundera på missionärstjänsten.
Flera gånger har jag haft privilegiet att få utvidga min vänkrets inom vår världsvida familj genom resor utomlands. Jag har varit med vid internationella sammankomster i andra länder och där återigen fått träffa många av de gileaditer som jag lärt känna.
Ett innehållsrikt liv
När jag ser tillbaka på mitt liv kan jag säga att det har varit underbart — ett lyckligt liv fyllt av välsignelser. Även om jag har haft flera av de problem som vanligen följer med denna tingens ordning, har jag aldrig haft orsak att ångra det som varit eller att upphöra med det värdefulla privilegium som heltidstjänsten utgör.
Min mor inskärpte tidigt i mig orden i Psalm 126:5, 6: ”De som sår med tårar kommer att skörda med högt fröjderop. Den som oförtröttligt går ut, ja under gråt, bärande en säck full med utsäde, skall ofelbart komma hem med högt fröjderop, bärande sina kärvar.” Det skriftstället tjänar fortfarande som en vägledning för mig. Oavsett vilka problem jag har haft, har Jehova hjälpt mig att övervinna dem och bevara glädjen.
Jag skulle helt visst inte vilja ha levt mitt liv annorlunda. Jag ångrar inte att jag har gett omkring 53 år av heltidstjänst åt Jehova. Jag ser fram emot att få fortsätta att tjäna honom i hans nya värld evigheten igenom. — Berättat av Mary Kendall.
[Bild på sidan 16]
Mary Kendall