Alexander H. Macmillan, som hade blivit döpt i september 1900, berättade längre fram: ”En del av oss trodde allvarligt på att vi skulle fara till himlen under första veckan av påföljande oktober.”a Ja, då Macmillan tänkte tillbaka på den morgon då Russell tillkännagav att hedningarnas tider var slut, medgav han: ”Vi var mycket upptända och jag skulle inte ha blivit förvånad, om vi i det ögonblicket hade farit upp — som en signal att börja himmelsfärden — men naturligtvis hände i verkligheten ingenting sådant.”

Men fanns det mycket mer att göra i skördearbetet? Broder Russell trodde uppenbarligen det. Det framgår av ett samtal han hade med broder Macmillan på hösten 1916. Efter att ha kallat Macmillan till sitt arbetsrum på Betel i Brooklyn sade Russell till honom: ”Arbetets omfång ökar snabbt och det kommer att fortsätta att öka, ty det finns ett världsomspännande verk att utföra — att predika ’evangelium om riket’ i hela världen.” Russell ägnade tre och en halv timme åt att för Macmillan beskriva det stora arbete som han med utgångspunkt i Bibeln förstod ännu låg framför dem.

[Ruta på sidan 62]

”Några av oss kanske [hade] haft för brått”

När oktober 1914 närmade sig förväntade en del av bibelforskarna att de, såsom med anden smorda kristna, vid slutet av hedningarnas tider skulle få sin himmelska belöning. Ett exempel på detta är en episod som ägde rum vid ett konvent som hölls av bibelforskarna i Saratoga Springs i staten New York den 27—30 september 1914. A. H. Macmillan, som hade blivit döpt 14 år tidigare, höll ett tal onsdagen den 30 september. I talet sade han: ”Detta är sannolikt det sista offentliga tal jag kommer att hålla, ty vi skall snart fara hem [till himlen].”

Men två dagar senare (fredagen den 2 oktober) blev Macmillan föremål för lite godmodig skämtsamhet hemma i Brooklyn, där konventdeltagarna skulle samlas igen. Från sin stol vid huvudändan av bordet pålyste C. T. Russell: ”Vi skall göra några ändringar i programmet för söndagen [den 4 oktober]. Klockan 10.30 på söndag morgon skall broder Macmillan hålla ett tal för oss.” Vad blev reaktionen? Macmillan skrev längre fram: ”Alla skrattade hjärtligt, ty de kom ihåg vad jag hade sagt på onsdagen i Saratoga Springs om ’mitt sista offentliga tal’!”

”Nåja”, fortsatte Macmillan, ”jag fick bråttom att finna något att säga. Jag fann psalmen Ps 74:9: ’Våra tecken se vi icke; ingen profet finnes mer, och hos oss är ingen som vet för hur länge.’ Nå, det var annorlunda. I det talet försökte jag visa vännerna, att några av oss kanske haft för brått, då vi tänkte att vi skulle komma till himlen med detsamma; vad vi borde göra var att energiskt ägna oss åt Herrens tjänst till dess han bestämde vilka av hans erkända tjänare, som skulle hämtas hem till himlen.”