Ungdomar som har fått ”kraft som är över det normala”

DU ÄR ung. Bara tolv år. Du har en familj som du älskar. Du har skolkamrater som du tycker om att vara tillsammans med. Du är med om utflykter till stranden eller upp till bergen. Du grips av djup vördnad när du tittar upp mot den stjärnbeströdda natthimlen. Du har hela livet framför dig.

Och nu har du fått cancer. En sådan nyhet är ett svårt slag när man är 60 år. Den är fullständigt förödande när man är tolv.

Lenae Martinez

Så var det för 12-åriga Lenae Martinez. Hennes hopp var att få leva för evigt på en paradisisk jord. Detta hopp hade stärkts av den bibliska undervisning som hon hade fått av sina föräldrar, som är Jehovas vittnen. Hade hon inte själv läst i Bibeln att jorden skulle bestå för evigt, att den var skapad för att bebos och att de ödmjuka skulle få ärva den och bo där för evigt? — Predikaren 1:4; Jesaja 45:18; Matteus 5:5.

Nu befann hon sig på Valley Children’s Hospital i Fresno i Kalifornien. Hon hade blivit inlagd där för något som såg ut att vara en infektion i njurarna. Undersökningar visade emellertid att hon hade leukemi. Läkarna bestämde att Lenae skulle få en transfusion av koncentrerade röda blodkroppar och blodplättar och att kemoterapi genast skulle påbörjas.

Lenae förklarade att hon inte ville ha något blod eller några som helst blodprodukter, att hon hade fått lära sig att Gud förbjuder det, som Bibeln framhåller i 3 Moseboken och Apostlagärningarna: ”Den heliga anden och vi själva har nämligen förordat att inte lägga någon ytterligare börda på er, utom dessa nödvändiga ting: att ni fortsätter att avhålla er från ting som är offrade åt avgudar och från blod och från ting som blivit kvävda och från otukt.” (Apostlagärningarna 15:28, 29) Lenaes föräldrar stödde henne i hennes ståndpunkt, men hon betonade att det var hennes eget beslut och att det var mycket viktigt för henne.

Läkarna resonerade igenom saken flera gånger med Lenae och hennes föräldrar. Trots detta kom de tillbaka igen en eftermiddag. Lenae sade senare om detta besök: ”Jag kände mig mycket svag på grund av all värk och hade kräkts en massa blod. De ställde samma frågor som förut men formulerade dem på ett annat sätt. Jag sade precis som förut: ’Jag vill inte ha något blod eller några blodprodukter. Jag dör hellre, om så är nödvändigt, än jag bryter mitt löfte till Jehova Gud om att göra hans vilja.’”

Lenae fortsatte: ”Nästa morgon kom de tillbaka. Antalet blodplättar hade minskat, och jag hade fortfarande hög feber. Jag märkte att läkarna lyssnade mer på mig den här gången. Även om de inte tyckte om min ståndpunkt, sade de att jag var mycket mogen för att vara tolv år. Senare kom min barnläkare in och sade att han var ledsen men att ingenting annat än kemoterapi och blodtransfusioner skulle hjälpa. Sedan gick han sin väg och sade att han skulle komma tillbaka senare.

När han hade gått började jag storgråta, för han hade skött mig i hela mitt liv, och nu tyckte jag att han svek mig. När han kom tillbaka en stund senare, talade jag om för honom hur jag kände det — att jag inte trodde att han brydde sig om mig längre. Han blev förvånad och bad om förlåtelse. Han hade inte menat att såra mig. Sedan tittade han på mig och sade: ’Ja, Lenae, om det är så du vill ha det, då ses vi i himlen.’ Han tog av sig glasögonen och sade, med tårar i ögonen, att han tyckte så mycket om mig och gav mig en stor kram. Jag tackade honom och sade: ’Tack, dr Gillespie. Jag tycker om dig också, men jag hoppas få leva på en paradisisk jord i uppståndelsen.’”

Efter en stund kom två läkare och en advokat in i rummet. De sade till Lenaes föräldrar att de ville tala med henne i enrum och bad dem gå ut, vilket de gjorde. Under hela detta samtal hade läkarna varit mycket snälla och omtänksamma och blivit imponerade av Lenaes sätt att uttrycka sig och hennes djupa övertygelse.

När de blev ensamma med henne, talade de om för henne att hon var döende i leukemi och sade: ”Men med blodtransfusioner kan du leva längre. Om du vägrar att ta emot blod kommer du att dö inom några dagar.”

”Om jag tar emot blod”, sade Lenae, ”hur länge kan jag då leva?”

”Mellan tre och sex månader”, svarade de.

”Vad kan jag göra på sex månader?” undrade hon.

”Du kommer att bli starkare. Det finns mycket du kan göra. Du kan besöka Disney World och många andra platser.”

Lenae tänkte efter en liten stund och svarade sedan: ”Jag har tjänat Jehova i hela mitt liv, i tolv år. Han har lovat mig evigt liv i paradiset, om jag lyder honom. Jag vill inte vända mig bort från honom nu, bara för att få leva i sex månader. Jag vill vara trogen ända tills jag dör. Då vet jag att han i sin rätta tid kommer att uppväcka mig och ge mig evigt liv. Då kommer jag att ha gott om tid för allt som jag vill göra.”

Läkarna och advokaten var märkbart imponerade. De berömde henne och gick ut och sade till hennes föräldrar att hon tänkte och talade som en vuxen och var kapabel att själv fatta beslut. De rekommenderade att den etiska kommittén vid Valley Children’s Hospital skulle betrakta Lenae som en mogen underårig. Denna kommitté, som bestod av läkare och annan medicinsk personal samt en professor i etik från Fresno State University, beslöt att låta Lenae själv fatta beslut i samband med behandlingen. De betraktade Lenae som en mogen underårig. Saken drogs aldrig inför domstol.

Efter en lång och besvärlig natt dog Lenae klockan halv sju på morgonen den 22 september 1993 i sin mors armar. Den värdighet och det lugn som hon visade den natten har för alltid etsat sig fast i de närvarandes minne. Vid begravningen var 482 personer närvarande, däribland läkare, sköterskor och lärare, som hade blivit imponerade av Lenaes tro och lojalitet.

Lenaes föräldrar och vänner var mycket tacksamma för att läkarna och sköterskorna och sjukhusledningen vid Valley Children’s Hospital var så klarsynta att de insåg detta barns mogenhet och att det inte behövdes något domstolsutslag för att avgöra frågan.

Crystal Moore

Sådan hänsyn visades inte 17-åriga Crystal Moore när hon blev intagen på Columbia Presbyterian Medical Center i New York. Hon led av ulcerös kolit. Så snart hon kommit in på sjukhuset poängterade hon och hennes föräldrar upprepade gånger att hon inte kunde ta emot blod. Hon ville inte dö, men hon ville ha en medicinsk behandling som var förenlig med Bibelns förbud mot att använda blod. — Apostlagärningarna 15:28, 29.

Läkarlaget som hade hand om Crystal hävdade bestämt att hennes tillstånd krävde att hon fick en blodtransfusion. En läkare sade rent ut: ”Om Crystal inte får en blodtransfusion före den 15 juni, på torsdag, kommer hon att vara död på fredag!” Fredagen den 16 juni var Crystal inte död, och sjukhuset vände sig till Högsta domstolen i staten New York för att få rätt att ge henne blodtransfusioner mot hennes vilja.

Vid förhandlingarna, som inleddes på sjukhuset redan samma förmiddag, betygade en av läkarna att Crystal behövde två enheter blod omedelbart och senare förmodligen minst tio enheter. Han sade vidare att om Crystal försökte motsätta sig transfusionerna, skulle han binda fast henne vid sängen för att kunna fullfölja proceduren. Crystal förklarade för läkarna att hon skulle ”ropa och skrika” om de försökte ge henne blod och att hon som ett Jehovas vittne ansåg att en påtvingad blodtransfusion var lika motbjudande som en våldtäkt.

Trots upprepade vädjanden från advokaten förvägrades Crystal möjligheten att själv tala inför rätten och visa att hon var kapabel att själv fatta beslut. Fastän Crystal nyligen hade fått en speciell utmärkelse i high school för sina utmärkta studieprestationer och ledaregenskaper, lät domarna henne inte avlägga något officiellt vittnesmål angående sin vägran att ta emot blod. Detta var en uppenbar kränkning av hennes rätt till en rättvis rättegång, hennes rätt att bestämma över sin egen kropp, hennes personliga integritet och hennes rätt att fritt utöva sin religion.

Även om domstolen inte ville låta Crystal avlägga något vittnesmål, besökte dess ledamöter Crystal på sjukhuset och talade med henne i enrum i omkring 20 minuter. Efter besöket förklarade domaren att Crystal uppenbarligen var ”mycket intelligent” och ”mycket välartikulerad” och konstaterade att Crystal ”definitivt var vid sina sinnens fulla bruk” och att hon var ”fullt kapabel att uttrycka sin åsikt”. Trots dessa iakttagelser vägrade domstolen hårdnackat att låta Crystal själv fatta beslut angående sin behandling.

På söndagsmorgonen den 18 juni måste Crystal opereras akut, vilket hon samtyckte till, under förutsättning att man inte gav henne blod. Hon förlorade mindre än en deciliter blod under ingreppet. Trots detta hävdade läkarna att hon kanske skulle komma att behöva en blodtransfusion efter operationen. En annan läkare intygade emellertid att det inte behövdes någon transfusion. Han hade rutinmässigt behandlat liknande fall utan blod de 13 senaste åren och hade aldrig behövt använda blodtransfusioner vid efterbehandlingen.

Den 22 juni 1989 meddelade domstolen att Crystal tillfälligt omhändertagits för samhällsvård men att blodtransfusioner fick ges endast om det var ”nödvändigt för att skydda och bevara hennes liv”. Omhändertagandet upphörde när Crystal skrevs ut från sjukhuset. Crystal behövde aldrig någon blodtransfusion och fick inte heller någon, men det var upprörande att se hur domstolen behandlade henne.

Efter det att Crystal hade blivit utskriven från sjukhuset gick hon ut high school med högsta betyg. Kort därefter trädde hon in i heltidstjänsten som ett Jehovas vittne. Hon tjänstgjorde som guide vid Jehovas vittnens sammankomsthall i Jersey City och ingick i en frivillig arbetsstyrka som uppför och bygger om Rikets salar.

Ändå hade läkarna vid Columbia Presbyterian Medical Center sagt att om hon inte fick en blodtransfusion den 15 juni, skulle hon vara död den 16 juni och att om hon motsatte sig transfusionen, skulle hon bindas fast vid sängen. När läkare som vill ha ett domstolsbeslut för att kunna ge en patient blod helt frankt påstår att patienten kommer att dö om inte domaren genast går med på deras begäran, må de då minnas Crystal Moore.

Lisa Kosack

Lisas första natt på barnsjukhuset i Toronto var värre än den värsta mardröm. Hon kom in klockan fyra på eftermiddagen och fick genast undergå en rad undersökningar. Hon kom inte upp på avdelningen förrän kvart över elva på kvällen. Vi skall låta Lisa själv berätta vad som sedan hände: ”Vid midnatt kom en sköterska in och sade: ’Jag måste ge dig lite blod.’ Jag skrek: ’Jag kan inte ta emot blod, för jag är ett Jehovas vittne! Jag hoppas att du vet det! Jag hoppas att du vet det!’ ’Ja, ja, jag vet’, sade hon och drog samtidigt ut slangen till droppet och körde in blodslangen. Jag började gråta och skrika och blev fullständigt hysterisk.”

Så grymt och hjärtlöst att tvinga på en sjuk och vettskrämd tolvårig flicka en sådan behandling mitt i natten och i en främmande miljö! Lisas föräldrar hade fört henne till Torontos barnsjukhus i hopp om att där finna förstående och samarbetsvilliga läkare. I stället fick deras dotter vara med om den skrämmande upplevelsen att bli påtvingad en blodtransfusion mitt i natten, trots att både Lisa och hennes föräldrar motsatte sig all användning av blod och blodprodukter, eftersom det är emot Guds lag. — Apostlagärningarna 15:28, 29.

Följande morgon vände sig sjukhuset till en domstol för att få rätt att ge Lisa blodtransfusioner. Rättegången varade i fem dagar och hölls i ett rum på sjukhuset. Domaren David R. Main ledde förhandlingarna. Lisa var närvarande alla fem dagarna. Hon led av akut myeloisk leukemi, en sjukdom som vanligtvis leder till döden, även om läkarna hävdade att chansen att kunna bota sjukdomen var omkring 30 procent. De ordinerade intensiv cellgiftsbehandling och upprepade blodtransfusioner — en behandling som är mycket plågsam och har många nedbrytande biverkningar.

På rättegångens fjärde dag fick Lisa avge sitt vittnesmål. En av de frågor som ställdes till henne var hur hon kände sig när hon blev påtvingad den där blodtransfusionen. Hon förklarade att hon kände sig som en hund som utnyttjades för ett experiment, att hon kände det som om hon blev våldtagen och att somliga tydligen trodde att de kunde göra vad de ville med henne, bara därför att hon var minderårig. Hon tyckte det var avskyvärt att se hur någon annans blod rann in i henne och undrade om hon skulle få aids eller hepatit eller någon annan smittosam sjukdom. Och framför allt bekymrade hon sig över vad Jehova skulle tycka om att hon överträdde hans lag mot att föra in någon annans blod i kroppen. Hon förklarade att om det någonsin inträffade igen, ”skulle hon kämpa emot och sparka omkull droppställningen och rycka ut kanylen, hur ont det än gjorde, och sticka hål på blodpåsen”.

Hennes advokat frågade henne: ”Vad tycker du om att Children’s Aid Society [ett barnomsorgsorgan] har begärt att dina föräldrar skall fråntas vårdnaden om dig?”

”Det gör mig väldigt, väldigt arg. Jag tycker att de är elaka, för mina föräldrar har aldrig slagit mig, de har älskat mig och jag har älskat dem, och när jag har haft ont i halsen eller varit förkyld eller något annat, har de alltid tagit hand om mig. Hela deras liv har kretsat kring mig, och nu skall någon annan komma och ta mig ifrån dem, bara därför att de inte har samma uppfattning! Jag tycker att det är mycket, mycket elakt, och det gör mig väldigt upprörd.”

”Vill du dö?”

”Nej, jag tror inte att någon människa vill dö, men om jag skulle dö, så är jag inte rädd, för jag vet att jag har hoppet om att få leva för evigt i ett paradis på jorden.”

Det var få ögon som inte tårades, när Lisa modigt talade om sin annalkande död, sin tro på Jehova och sitt beslut att förbli lydig mot hans lag om blodets helgd.

Hennes advokat fortsatte: ”Lisa, spelar det någon roll för dig att få veta att en domstol beordrar dig att ta emot blodtransfusioner?”

”Nej, för jag kommer ändå att vara trogen mot min Gud och lyda hans befallningar, därför att Gud är mycket högre än någon domstol eller någon människa.”

”Lisa, vad skulle du vilja att domaren beslutade i det här fallet?”

”Vad jag skulle vilja att domaren beslutade är att skicka hem mig till mina föräldrar och låta dem få vårdnaden om mig igen, så att jag kan vara glad och få åka hem och vara i en glad och lycklig miljö.”

Och det är precis vad domaren Main beslutade. Här följer ett utdrag ur domslutet:

”L. har klart och sakligt talat om för denna domstol att hon, om man försöker ge henne en blodtransfusion, kommer att kämpa mot den blodtransfusionen med all den kraft hon kan uppbjuda. Hon har sagt, och jag tror henne, att hon kommer att skrika och värja sig och att hon kommer att dra ut injektionsanordningen ur armen och kommer att försöka förstöra blodet i påsen ovanför sängen. Jag vägrar att fälla ett utslag som skulle kunna få detta barn att gå igenom en sådan pärs.”

Angående den blodtransfusion som påtvingades Lisa mitt i natten sade domaren:

”Jag finner att hon har utsatts för diskriminering i fråga om sin religion och sin ålder i enlighet med moment 15(1) [i den kanadensiska deklarationen för rättigheter och friheter]. Under dessa omständigheter, i det man gav henne en blodtransfusion, blev hennes rätt till personlig säkerhet i enlighet med moment 7 kränkt.”

Hans intryck av Lisa som person är också intressant:

”L. är en vacker, utomordentligt intelligent, välartikulerad, artig, finkänslig och, viktigast av allt, modig person. Hon ger uttryck åt beaktansvärd vishet och mogenhet med tanke på sin ålder, och jag tycker att man lugnt kan säga att hon har alla de positiva drag som en förälder önskar se hos sitt barn. Hon har en väl genomtänkt, fast och klar religiös tro. Som jag ser det kan inget som helst rådslående från någon som helst källa eller påtryckningar från hennes föräldrar eller någon annan, däribland ett utslag från denna domstol, rubba eller ändra hennes religiösa tro. Jag anser att L. K. bör ges möjlighet att kämpa mot denna sjukdom med värdighet och sinnesfrid.”

”Ansökan avslås.”

Lisa och hennes familj lämnade sjukhuset samma dag. Lisa kämpade verkligen mot sin sjukdom med värdighet och sinnesfrid. Hon dog fridfullt i sitt hem, i sin mors och fars kärleksfulla armar, och förenade sig därigenom med de många andra unga vittnen för Jehova som satt Gud främst i sitt liv. Tillsammans med dem kommer hon därför att få uppleva uppfyllelsen av Jesu löfte: ”Den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.” — Matteus 10:39, 1981.

Ernestine Gregory

När Ernestine var 17 år, konstaterades det att hon led av leukemi. Hon lades in på sjukhus men vägrade att ta emot de blodprodukter som skulle tjäna som ett komplement till den cellgiftsbehandling som de hade ordinerat. På grund av att Ernestine vägrade att ta emot blod och hennes mor stödde henne i hennes val av blodfri behandling, rapporterade sjukhuset fallet till de sociala myndigheterna i Chicago i USA, som i sin tur gick till domstol för att få rätt att ge henne blodtransfusioner. Förhandlingar inleddes, och domstolen inkallade Ernestine, en läkare, en psykiater, en advokat och andra berörda som vittnen.

Ernestine förklarade för sin läkare att hon inte ville ha något blod; att det var hennes eget på Bibeln grundade beslut; att en påtvingad blodtransfusion som beordras av en domstol ändå är en ringaktning av Guds lag och orätt i hennes ögon, trots domstolens bestämmanderätt; att hon inte var negativt inställd till medicinsk behandling och inte ville dö; att hennes beslut inte var något uttryck för någon dödslängtan, inte var detsamma som självmord och att hon inte var rädd för att dö.

Doktor Stanley Yachnin sade i sitt vittnesmål att han var ”imponerad av Ernestines mogenhet, hennes syn på sig själv” och hennes uppriktiga religiösa övertygelse. Han sade också att Ernestine var införstådd med beskaffenheten och konsekvenserna av sin sjukdom. På grund av hennes insikt om situationens allvar ansåg dr Yachnin det inte vara nödvändigt att inkalla någon psykiater eller psykolog.

Trots detta inkallades en psykiater, dr Ner Littner, som efter att ha talat med Ernestine ansåg att hon hade en mogenhet som motsvarade en person mellan 18 och 21 år. Han förklarade att Ernestine tydligt insåg konsekvenserna av att vägra respektive att ta emot blodtransfusioner. Han sade att hon accepterade detta, inte därför att någon annan påverkade henne, utan därför att hon trodde så själv. Doktor Littner ansåg att Ernestine själv borde få fatta beslut i frågan.

Jane McAtee, sjukhusets advokat, intygade att hon, efter sitt samtal med Ernestine, ansåg att Ernestine var införstådd med sjukdomens natur och att hon ”verkade fullt kapabel att förstå innebörden i sitt beslut och ta konsekvenserna av det”.

Domstolens ledamöter var också mycket imponerade av Ernestines vittnesmål. De ansåg att Ernestine var en mogen 17-åring, att hennes beslut hade fattats av eget initiativ och att hon förstod allvaret i sin situation. Men trots att hon tydligt hade visat att hon var en mogen ung kvinna, som var i stånd att fatta väl underbyggda, förnuftiga medicinska beslut i överensstämmelse med sina grundmurade värderingar och sin djupa övertygelse, beslöt domstolen, förbluffande nog, att sjukhuset skulle få rätt att ge henne blodtransfusioner.

Domstolens beslut överklagades först i appellationsdomstolen i Illinois. Appellationsdomstolen beslöt, med två röster mot en, att Ernestine inte kunde påtvingas blodtransfusioner mot sin vilja. Domstolen konstaterade att Ernestines rättighet att fritt utöva sin religion, i enlighet med det första tillägget i Bill of Rights, och hennes konstitutionella rättighet till personlig integritet garanterade hennes rätt att som mogen underårig av religiösa skäl vägra att ta emot blodtransfusioner.

Barnavårdsmyndigheterna överklagade sedan appellationsdomstolens beslut i Högsta domstolen i staten Illinois. Denna domstol fastställde att Ernestine, trots att hon var underårig, hade rätt att vägra att ta emot medicinsk behandling som hon ansåg vara anstötlig. Domstolen hävdade att hon hade rätt att bestämma över sin egen kropp och grundade sitt beslut på sedvanerätten och bestämmelsen angående mogna underåriga. De normer som skall tillämpas i sådana fall sammanfattades på följande sätt av Högsta domstolen i Illinois:

”Om tillgängliga bevis på ett klart och övertygande sätt visar att den underåriga är tillräckligt mogen för att inse konsekvenserna av sitt handlingssätt och att den underåriga är tillräckligt mogen för att ha en vuxens omdömesförmåga, då har hon, enligt klausulen angående mogna underåriga, rätt att godta eller avvisa medicinsk behandling.”

Ernestine fick varken cellgiftsbehandling eller blodtransfusioner, men ändå dog hon inte av sin leukemi som läkarna ville få domstolen att tro att hon skulle göra. Ernestine stod fast och satte Gud främst i sitt liv, liksom de tidigare nämnda ungdomarna. Precis som de fick hon ”kraft som är över det normala”. — 2 Korinthierna 4:7.

[Ruta på sidan 13]

Risker med blodtransfusioner

Enligt The New England Journal of Medicine för 14 december 1989 kan en enda enhet blod innehålla tillräckligt mycket hivvirus för att förorsaka uppemot 1.750.000 infektioner!

År 1987, när det hade konstaterats att människor hade blivit hivsmittade genom blod som donerats på frivillig väg, skrev man i boken Autologous and Directed Blood Programs beklagande: ”Detta var den bittraste ironin inom hela medicinen — att blodets dyrbara, livgivande gåva kunde visa sig vara ett dödens verktyg.”

Doktor Charles Huggins, som är ansvarig för transfusionsbehandlingen på ett sjukhus i Massachusetts i USA, säger om blodet: ”Det är den farligaste substans vi använder inom medicinen.”

Läkartidningen Surgery Annual skriver: ”Den säkraste transfusionen är utan tvivel den som aldrig ges.”

Med tanke på att återfallsfrekvensen för patienter som opererats för cancer blir mycket högre om de får blodtransfusioner, skrev John S. Spratt i The American Journal of Surgery (september 1986): ”Cancerkirurgen kanske måste bli en kirurg som inte använder blod.”

Tidskriften Emergency Medicine skrev: ”Vår erfarenhet med Jehovas vittnen skulle kanske kunna tolkas så att vi inte behöver lita till blodtransfusioner, med alla de komplikationer som dessa kan medföra, i den utsträckning som vi tidigare trott.”

Tidskriften Pathologist hänvisade till Jehovas vittnens vägran att ta emot blod och sade: ”Det finns åtskilliga bevis som stöder deras påstående, trots att blodbankerna bedyrar motsatsen.”

Doktor Charles H. Baron, professor i juridik vid Boston College Law School i USA, sade beträffande Jehovas vittnens vägran att ta emot blod: ”I denna process har hela det amerikanska samhället varit vinnare. Inte bara Jehovas vittnen, utan patienter i allmänhet, löper i dag mindre risk att få onödiga blodtransfusioner — tack vare det arbete som utförts av vittnenas sjukhuskommittéer.”