En europeisk familj bland Jehovas vittnen hade studerat Bibeln med flera grannar som tillhörde tutsistammen. Nio av dessa grannar tog sin tillflykt till den europeiska familjens hem, när galna mördare gick från hus till hus. Inom några minuter var ett 40-tal plundrare inne i huset. De slog sönder saker och välte omkull möbler. Tyvärr blev tutsigrannarna dödade, men de andra fick komma undan med livet i behåll, trots att de hade försökt rädda sina grannar.

Slakten pågick i flera veckor. Till slut hade uppskattningsvis 500.000 eller fler rwandier dödats. Tusentals flydde för sina liv, i synnerhet tutsier. Jehovas vittnens avdelningskontor i Zaire meddelade bröderna i Frankrike att de var i behov av hjälpsändningar. ”Vi bad om en container med begagnade kläder”, förklarar man på avdelningskontoret i Zaire. ”Bröderna i Frankrike har skickat oss fem containrar med i huvudsak nya kläder och skor.” Den 11 juni skickades cirka 65 ton kläder. Avdelningskontoret i Kenya skickade också kläder och mediciner till flyktingarna, samt Vakttornet på deras lokala språk.

De försökte hjälpa varandra

Två av de sex som arbetade vid Jehovas vittnens översättningskontor i Kigali tillhörde tutsistammen — Ananie Mbanda och Mukagisagara Denise. Hutubröderna lyckades skydda dem några veckor. Men i slutet av maj 1994 blev dessa två tutsivittnen dödade.

Med risk för, och rentav till priset av, sitt eget liv sökte Jehovas vittnen skydda medkristna som hade annan etnisk bakgrund. (Johannes 13:34, 35; 15:13) Mukabalisa Chantal, till exempel, tillhör tutsistammen. När medlemmar av den rwandiska patriotiska fronten letade efter hutuer i den stadionanläggning där hon befann sig, ingrep hon till förmån för sina vänner av hutustammen. Även om rebellerna blev irriterade över hennes ansträngningar, sade en av dem: ”Ni Jehovas vittnen har verkligen ett starkt och obrytbart broderskap. Er religion är den bästa som finns!”

Sammanlagt blev omkring 400 Jehovas vittnen dödade i de etniska oroligheterna. Men de dödades inte av medvittnen.