Frid, endräkt och kärlek mitt ibland oroligheterna

SVARTA, vita, indier, färgade och besökare från andra länder som tillsammans åtnjuter kristen gemenskap i Sydafrika, detta rassegregationens land! I några få timmar? Nej, i fyra dagar. Hur många — ett par hundra? Nej, över 77.000! Var? Vid två speciella konvent i Johannesburg och Durban den 26—29 december 1985. Det var en hänförande upplevelse, som delegaterna aldrig kommer att glömma.

De ingick i en serie speciella sammankomster som Jehovas vittnen höll över hela världen under temat ”Vi bevarar vår ostrafflighet”. Tiotusentals delegater strömmade till dessa två platser med tåg, buss, bil och flygplan från alla delar av Sydafrika, Lesotho, Swaziland, Namibia, Botswana, Zambia och Zimbabwe, ja, till och med från det av stridigheter plågade Moçambique.

Hundratals kom också från Europa, Förenta staterna, Japan och Sankt Helena, den lilla ön i Atlanten, sammanlagt 24 länder. Vid ankomsten blev de varmt välkomnade av vittnena på platsen — svarta, vita och bruna — och ledsagade till sina logier.

Platsen för konventet i Johannesburg var National Exhibition Centre. Detta mässområde, som är beläget sydväst om staden, är ett stort, modernt komplex av utställningshallar, omgivet av vackra gräsmattor, träd och promenadstråk — en idealisk plats för en stor, flerspråkig skara av människor. De grupper som talade zulu, sesuto, tswana, engelska och afrikaans hade var sin stor hall, medan de portugisiska och grekiska delegaterna höll till i mindre hallar. Alla tog del av samma program. Under sessionerna var naturligtvis de flesta tillsammans med delegater av sin egen språkgrupp, men före, mellan och efter programsessionerna kom alla raser och nationaliteter tillsammans i en värmande, glädjefylld samvaro.

Många av de utländska besökarna, som bodde i vita områden, blev förvånade över att de inte såg några oroligheter. En tysk delegat sade: ”Det var raka motsatsen till vad vi väntade oss.” Alla var särskilt glada över att finna sådan frid och endräkt vid sammankomsterna. ”Titta bara hur alla raser umgås med varandra”, sade en av de amerikanska delegaterna vid sammankomsten i Johannesburg. ”Jag önskar”, tillade han, ”att detta kunde filmas och visas i amerikansk TV.”

Den andra sammankomsten hölls i den berömda hamnstaden och badorten Durban, en stad med övervägande engelsk prägel där det också bor många indier. Platsen för sammankomsten var idrottsanläggningen i King’s Park, som ligger nära strandområdet. Man använde två angränsande idrottsarenor, den ena för vittnen som talar zulu och den andra för dem som talar xosa (däribland medlemmar av pondostammen) och dem som talar engelska (däribland hundratals indier och färgade).

Rådde det frid och endräkt också här? En xosakvinna, som inte själv är ett vittne och som hade rest 60 mil för att besöka sammankomsten, sade: ”Det är häpnadsväckande att människor av alla raser, här i Sydafrika, kan vara så förenade. Det är så helt annorlunda än vad jag är van att se i kyrkorna.” ”Detta är underbart”, sade en ung indisk kvinna. ”Att se färgade, indier, vita och svarta umgås med varandra har förändrat hela min livsinställning.”

Vittnena i Johannesburg var också mycket glada över att se så många från Kapstaden. Bussresan mellan dessa två städer är 2.860 kilometer tur och retur. Somliga svarta och färgade har mycket små inkomster. Hur hade de råd med en sådan resa? En busskommitté bestående av bröder av olika raser lyckades abonnera 26 bussar till mindre än hälften av det ordinarie priset. Men trots detta fick somliga, till exempel änkor med barn, göra fantastiska uppoffringar för att kunna vara med vid sammankomsten. Beträffande den endräkt som rådde sade busskommitténs ordförande: ”Under de senaste veckorna hade hela den sydafrikanska halvön skakats av oroligheter. Men i våra bussar hade vi svarta, färgade och vita vittnen som färdades tillsammans i fullständig endräkt.”

Det var mycket spännande för alla rasgrupper att få träffa och lyssna till delegater från andra länder. De hälsningar präglade av kärlek och endräkt som de framförde från sina bröder i hemlandet togs emot med stormande applåder. Medlemmar av Jehovas vittnens styrande krets var närvarande vid båda konventen och höll entusiastiska tal som gladde allas hjärtan. Man hade också glädjen att presentera nya publikationer. Det var den ena spännande händelsen efter den andra!

Dopet var verkligen en av höjdpunkterna på programmet. På grundval av tidigare erfarenheter räknade man med omkring 400 dopkandidater i Johannesburg. Men i stället var det 921 nya vittnen som symboliserade sitt överlämnande åt Jehova genom vattendop. Detta dop som omfattade många raser var en erfarenhet som varken de själva eller de stora åskådarskarorna någonsin kommer att glömma. En stor grupp svarta vittnen började spontant sjunga Rikets sånger i olika stämmor, vilket ytterligare förhöjde stämningen. Det sammanlagda antalet döpta vid de två sammankomsterna var 1.363.

Uppskattning och tacksamhet

Dessa sammankomster gav vittnena ett unikt tillfälle att umgås fritt över rasgränserna. På grund av det stora antalet närvarande hände det till exempel ibland i Johannesburg att barn kom ifrån sina föräldrar. En kväll hade några svarta barn blivit kvar. De överlämnades till vita vittnen som bodde i husvagnar där i närheten. Dessa tog ömt hand om barnen, tvättade dem, gav dem mat och stoppade dem i säng. Följande morgon lämnades de tillbaka till de tacksamma föräldrarna!

Vita vittnen hjälpte fem svarta församlingar från East London (en hamnstad cirka 50 mil sydväst om Durban) genom att abonnera ett speciellt tåg som kunde föra dem till Durban och tillbaka igen. Vid ankomsten växlades tåget in på ett sidospår nära sammankomstplatsen. Det fick stå kvar där på spåret, och vagnarna blev deras logi under hela sammankomsttiden — mycket praktiskt och mycket uppskattat!

Ett bombhot mot konventet i Durban gjorde att en representant för säkerhetspolisen kom till platsen för att göra undersökningar. Det var falskt alarm. Han sade senare till en av de vita delegaterna: ”Jag är så imponerad av den fridsamma anda som råder bland er. Jag hörde er säga ’broder’ till den svarte mannen där borta. Ni vet verkligen hur man skall göra för att lyckas.” Efter konventet sade direktören för idrottsanläggningen i King’s Park till sammankomsttillsyningsmannen: ”Jag är imponerad av den ordning som råder inom er organisation. Ingen annan organisation lämnar stadion så ren som ni gör. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att den kommer att vara skinande ren när ni lämnar den.”

De svarta säkerhetsvakterna i Johannesburg var också mycket glada åt den fridsamma atmosfären. En av dem sade: ”Vi har aldrig haft så lite att göra under en så stor sammankomst.”

För många svarta vid sammankomsten i Johannesburg var detta första gången de fått tillfälle att umgås med vita vittnen. En svart äldste förklarade: ”Det var fullständigt fantastiskt.” ”Jag är mycket, mycket lycklig”, sade ett svart vittne från Zambia. ”Jag har aldrig varit med om en sådan sammankomst i hela mitt liv.” Det var ett levande exempel på sannfärdigheten i Jesu ord: ”Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” — Johannes 13:35.

Kontrasten mellan den kristna frid och endräkt som rådde bland vittnena och oroligheterna runt omkring dem var slående. För att offentligt ge uttryck åt sin uppskattning och sin beslutsamhet att anstränga sig ännu mer i fortsättningen läste man upp följande resolution, som entusiastiskt antogs vid båda sammankomsterna:

”Vi, Jehovas vittnen som är närvarande vid sammankomsterna ’Vi bevarar vår ostrafflighet’ i Johannesburg och Durban i Sydafrika den 26—29 december 1985, önskar uttrycka vår djupa tacksamhet mot Jehova, vår himmelske Fader, för denna rika andliga festmåltid av upplysning och uppmuntran. Vi gläder oss mycket åt närvaron av delegater från 24 andra länder, som ådagalägger den kärlek och endräkt som är utmärkande för Jehovas folks världsvida brödraskap. Vi är tacksamma över att ha kunnat genomföra våra sammankomster i lugn och ro trots allvarliga problem och oroligheter i detta land, såväl som i andra länder, och vi gläder oss mycket åt gemenskapen med våra bröder och systrar av alla de större ras- och språkgrupperna i Sydafrika. Vi är fast beslutna att stärka dessa band av kärlek och kamratskap, oberoende av ras och hudfärg, och med allt större nit fortsätta att predika de goda nyheterna om Riket i detta orosmättade land och att bevara vår ostrafflighet till Jehovas namns ära.”