USSIA
[Ussịa] Betyder ”min styrka är Jehova”.
1. En levit av Kehats släkt; ”son” till Uriel. (1Kr 6:22–24)
2. En man vars son Jonatan var en av kung Davids ämbetsmän. (1Kr 27:25)
3. Kung i Juda. Han kallades också Asarja. Ussia, som var son till Amazja och hans hustru Jekolja, regerade i 52 år (829–778 f.v.t.). Under den här perioden härskade i tur och ordning Jerobeam II, Sakarja, Sallum, Menahem, Pekahja och Peka som kungar i Nordriket (Israel). (2Ku 15:1, 2, 8, 10, 13, 14, 17, 23, 25, 27; 2Kr 26:3) Profeterna Jesaja (1:1; 6:1), Hosea (1:1), Amos (1:1) och kanske också Joel var samtida med Ussia. Under denne kungs regering inträffade en osedvanligt stor jordbävning. (Sak 14:5)
När Ussias far, Amazja, dog gjorde folket den 16-årige Ussia till kung. (2Ku 14:21; 2Kr 26:1) Men enligt 2 Kungaboken 15:1 blev Ussia kung i den israelitiske kungen Jerobeam II:s 27:e regeringsår. Eftersom detta skulle innebära att Ussia började regera först omkring 12 år efter Amazjas död, måste denna upplysning betyda att han ”blev ... kung” i en speciell bemärkelse. Det är möjligt att tvåstammarsriket Juda under Jerobeams 27:e år blev fritt från Nordrikets herravälde, ett herravälde som kan ha börjat när Ussias far besegrades av den israelitiske kungen Jehoas. (2Kr 25:22–24) Det kan alltså vara så att Ussia ”blev ... kung” för andra gången i den bemärkelsen att han då inte längre lydde under den israelitiske kungen Jerobeam II.
Ussia gjorde ”det som var rättrådigt i Jehovas ögon”. Detta berodde i hög grad på att han lyssnade till sin rådgivare Sakarja (inte profeten Sakarja, som levde senare). Ussias undersåtar fortsatte emellertid att frambära otillåtna offer på offerhöjderna. (2Ku 15:3, 4; 2Kr 26:4, 5)
Ussia blev känd för sina militära bedrifter, som han utförde med Jehovas hjälp. Staden Elat (Elot), som låg vid Aqabavikens norra ände, återvann han åt Juda. Han var segerrik i sin krigföring mot filistéerna och bröt igenom Gats, Jabnes och Ashdods murar, och därefter byggde han städer i Ashdodområdet. Ussia vann segrar över araberna och meuniterna, och han tvingade ammoniterna att erlägga tribut till Juda. Hans mäktiga, välutrustade militärstyrka kom att bestå av 307 500 man under ledning av 2 600 överhuvuden för fädernehus. Ussia förstärkte Jerusalems befästningar och byggde krigsmaskiner där. (2Ku 14:22; 2Kr 26:2, 6–9, 11–15)
Denne kung var också mycket intresserad av jordbruk och boskapsuppfödning. Han högg ut många cisterner för att skaffa tillräckligt med vatten till boskapen, och han byggde torn i vildmarken, troligtvis för att skydda de betande hjordarna mot rövare. Under hans ledning bedrevs det jordbruk och odlades det vin ”i bergen och på Karmel”. (2Kr 26:10)
Det var tydligtvis på grund av sina lysande framgångar som Ussia blev så högmodig att han trängde in i det heliga i templet för att bränna rökelse. Översteprästen Asarja och 80 underpräster följde omedelbart efter kungen in i templet, tillrättavisade honom för denna olagliga handling och uppmanade honom att lämna helgedomen. Medan Ussia stod med rökelsekaret i handen och rasade mot prästerna blev han genom ett underverk ”angripen av spetälska på pannan”, och prästerna drev upphetsat ut honom från templet. Som spetälsk och därmed oren blev Ussia avskuren från all tillbedjan i helgedomen och kunde inte sköta sina kungliga plikter. Han var tvungen att bo i ett särskilt hus ända till sin dödsdag, och under tiden var det hans son Jotam som skötte statens angelägenheter. (2Kr 26:16–21)
Angående hans död och begravning sägs det i 2 Krönikeboken 26:23: ”Så gick Ussia till vila hos sina förfäder, och man begravde honom hos hans förfäder, men på det begravningsfält som tillhörde kungarna, ty man sade: ’Han är spetälsk.’” Detta kan betyda att Ussia på grund av sin spetälska blev begravd på ett jordstycke vid den kungliga gravplatsen i stället för att läggas i en klippgrav.
I Jerusalem har man funnit en kalkstenstavla som man menar är från det första århundradet v.t. och som har följande inskrift: ”Hit fördes de ben som tillhörde Ussia, kung i Juda. Öppna ej.” (BILD, bd 1, sid. 960)
4. En levitisk präst, en av ”Harims söner”. (1Kr 24:8; Esr 2:36, 39) Han var bland dem som på Esras uppmaning sände bort sina utländska hustrur. (Esr 10:10, 11, 21, 44)
5. En avkomling av Juda genom Peres. Hans ”son” Ataja nämns bland dem som bodde i Jerusalem på Nehemjas tid. (Neh 11:4)