Vi får träffa de små nambaerna

Nästa dag tog en inhemsk broder och jag ett litet plan och for till ön Malekula. Efter en gropig och turbulent flygning landade vi i South West Bay. Min kamrat gav sig i väg och sökte upp sin kusin för att få tag på en båt åt oss. Det var enda sättet att nå byn Letokas, vårt slutmål.

Vi såg snart rök stiga upp från en kokosplantage i fjärran. Röken markerade vårt mål, en vacker vik nära Bamboo Bay. När vi närmade oss land kom flera tumlare och lekte runt oss. Sedan såg vi några män med bågar och pilar gestikulera ivrigt. Bland dem upptäckte vi våra bröder som gladde sig över vår ankomst.

Dessa tillhörde de små nambaerna på södra Malekula, en av de mest isolerade stammarna i Stilla havet. De bor i små byar högt uppe i bergen flera dagars vandring från kusten. Männen brukar bära en ”namba”, ett höftskynke gjort av löv fästade vid ett barkbälte. Kvinnorna bär korta bastkjolar. I varje by finns det i allmänhet ett ceremoniellt centrum där offerdanser och andra ritualer utförs. Fastän många av byborna har lagt sig till med en mera västerländsk livsstil, är det fortfarande vanligt med vidskepelse och spiritism.

Det var mycket trevligt att få träffa och hälsa på bröderna. Männen var små till växten, men mycket starka. Deras naturliga blyghet och deras vänlighet rörde mitt hjärta. Några av barnen var rädda för mig därför att de flesta av de vita män som de kände till var läkare, och barnen kom mycket väl ihåg sprutorna!

Byn var delad i två delar med en liten kokosplantage i mitten. Den ena halvan av byn är reserverad för dem som har tagit emot sanningen, och jag förstod snart varför. För att kunna ta ställning för sanningen och fortsätta att studera bibeln måste några bosätta sig lite avskilt från de övriga byborna.

Hyddorna byggs ovanpå bambustänger. När vi kom in i en av dem, kände jag omedelbart av den täta röken från en eld mitt i rummet. Det började klia i ögonen, men den höll åtminstone myggen och flugorna borta. I en annan liten hydda strax intill höll en kvinna på att behandla en bit buluk, dvs. oxkött, som hon lagt på laplaplöv och som var svart av flugor.

Vi inbjöd människor till en bildvisning på onsdagskvällen. Den skulle presentera Jehovas vittnens historia och var betitlad Framryckning världen runt trots förföljelse. En förkunnare hade gett sig i väg på en dagsresa för att inbjuda några bybor i bergen. Det var spännande att se om de skulle komma. I skymningen kom en ung man med sin båge och sina pilar. Efter honom kom flera andra. Det var fantastiskt att se att avståndet inte hindrade dem från att komma till det här mötet.

Vi var snart omgivna av bågar och pilar. Omkring 80 personer hade kommit, och vi började programmet. Det var skojigt att höra det ljud de frambringade med tungan när de blev förvånade över något som de såg på diabilderna.

Efter bildvisningen kretsade resonemanget kring öbornas seder och bruk. Byborna lyssnade uppmärksamt och godtog villigt bibelns varning för demonism i 1 Korintierna 10:20, 21. De hade under någon tid motstått de ansträngningar som kristenhetens missionärer hade gjort för att få dem att följa den så kallade kristna levnadsvägen. Detta berodde dels på att de inte ville godta vissa av de läror som missionärerna lärde och dels på att de var upprörda över hur några av dem som påstod sig vara kristna uppförde sig. Nu var byborna glada över att de hade fått lära känna Guds löfte om att återinföra ett jordiskt paradis och uppväcka de döda. Jag kunde inte låta bli att tänka på Jesu ord i Johannes 8:32: ”Ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.”

Dessa människors tro och deras kärlek till bibeln hade också inneburit motstånd för dem. Några religiösa ledare tvingade öborna att spika fast våra broschyrer på sina dörrar som ett tecken på att ”vi vill inte ha sådana här”. Men detta slag av påtryckningar hade bara resulterat i att några av öborna ville ha ett bibelstudium för att få reda på sanningen. Det var mycket svårt att lämna dessa fina vänner som älskar sanningen. Jag lovade att jag skulle komma tillbaka och besöka dem i deras by uppe i bergen.