Roten till splittringen

Klyftan mellan Vatikanen och ärkebiskop Lefebvres ultrakonservativa katolska rörelse hade vidgats under någon tid. Roten till schismen sträcker sig tillbaka till andra Vatikankonsiliet, som hölls under åren 1962—1965. Påven Johannes XXIII, som sammankallade konsiliet, satte upp två mål för denna sammankomst. Det ena kallades aggiornamento (uppdatering), och det andra var att återförena alla så kallade kristna kyrkor.

Även om ärkebiskop Lefebvre, i egenskap av katolsk präst, deltog i andra Vatikankonsiliet, ogillade han starkt båda dessa mål. Som äkta traditionalist är han av den uppfattningen att katolska kyrkan inte behöver moderniseras. Lefebvre ansluter sig helhjärtat till den traditionella katolska uppfattningen att ”utanför kyrkan finns ingen frälsning” och är övertygad om att det enda tänkbara sätt varpå ”kristna” skulle tänkas kunna bli återförenade är att alla icke-katoliker ansluter sig till den romersk-katolska tron.

Motståndare till religiös frihet

Ett år efter exkommuniceringen gjorde ärkebiskop Lefebvre sig till tolk för konservativa katoliker som stöder hans rörelse och förklarade: ”Vi tar kategoriskt avstånd från tanken på religiös frihet och dess konsekvenser, i synnerhet ekumenismen, som jag personligen finner oacceptabel.”

Detta var inte något nytt. Lefebvre följde plikttroget den katolska traditionen. Den 15 augusti 1832 offentliggjorde påven Gregorius XVI encyklikan Mirari vos, där han fördömde samvetsfriheten som en ”felaktig uppfattning, eller snarare dårskap”. Trettiotvå år senare utgav påven Pius IX sin ”Syllabus”, en förteckning över den tidens farligaste villfarelser, i vilken han fördömde tanken att ”varje människa är fri att omfatta och utöva den religion vilken hon, efter bästa förstånd, menar vara sann”.

Genom att avvisa de ekumeniska strävandena visade ärkebiskop Lefebvre endast att han höll fast vid den katolska dogm som kallas ”kyrkans unicitet”, dvs. att det bara finns ”en enda, helig, katolsk och apostolisk” kyrka.

Förtörnad över ”protestantisk” mässa

Den reformering av den traditionella katolska liturgin som åstadkoms genom andra Vatikankonsiliet är en verklig nagel i ögat på ärkebiskop Lefebvre och hans anhängare. Den rebelliske ärkebiskopen anser att sådana reformer har gjort mässan ”protestantisk”. Lefebvre vänder sig inte bara mot bruket av moderna språk i stället för latin; han anser också att alltför mycket har ändrats i avsikt att vinna protestanter och att den liturgi som godkändes av påven Paul VI är ”kättersk” även i sin latinska form.

För att försäkra sig om att den traditionella latinska mässan skulle bli bestående upprättade ärkebiskop Lefebvre år 1970 ett prästseminarium i Ecône i Schweiz. Det drevs av ”Sankt Pius X:s prästerliga brödraskap”, som Lefebvre hade grundat samma år. Allteftersom hans rörelse fick större slagkraft, upprättade han andra konservativa katolska prästseminarier i Europa och Amerika. Hundratals unga män fick där en ultrakonservativ utbildning för prästyrket.

Den rebelliske biskopen har ordinerat gott och väl 200 traditionalistiska präster, trots att påven Paul VI år 1876 förbjöd honom att göra detta. De håller mässan på latin i kloster och olagligen ockuperade katolska kyrkor.a Vatikanen medger att Lefebvre har omkring 100.000 militanta traditionalistiska anhängare världen utöver, men andra kyrkliga dignitärer erkänner att antalet är närmare en halv miljon. Lefebvre själv hävdar att miljontals katoliker delar hans uppfattningar.

Behovet av en efterträdare

I romersk-katolska kyrkan kan en biskop ordinera präster, men när det gäller ordineringen av biskopar måste påven ge sitt godkännande. I brist på en biskop som kunde ordinera nya präster insåg den till åren komne Lefebvre att hans prästerliga brödraskap riskerade att dö ut efter hans död. Tydligtvis i hopp om att detta skulle inträffa påbörjade Vatikanen långdragna förhandlingar med honom och utfärdade till sist ett ultimatum. Antingen måste han acceptera ordinationen av en av Vatikanen godkänd biskop eller också, om han fullföljde sin avsikt att själv ordinera en biskop, skulle han bli exkommunicerad.

Den 30 juni 1988 vigde den rebelliske ärkebiskopen fyra traditionalistiska präster till biskopar i en ceremoni som bevittnades av tusentals av hans anhängare. Dagstidningen International Herald Tribune, som utkommer i Paris, rapporterade: ”Ärkebiskop Lefebvres invigning av de fyra biskoparna kastade sin skugga över ett påvligt konsistorium, vid vilket 24 biskopar befordrades till kardinalkollegiet. Vatikanen inställde en speciell konsert för att uttrycka sitt ’djupa beklagande’ över ärkebiskop Lefebvres handlingssätt. ’Det är en sorgens dag’, sade [den franske] kardinalen Decourtray.”

Denna schism inom katolska kyrkan har inte bara förorsakat Vatikanen sorg, utan har också gjort miljontals uppriktiga katoliker världen utöver rådlösa och förvirrade.

[Fotnot]

Varför är katolikerna oroade?

PÅVEN Johannes Paulus II uttryckte sin ”förtvivlan” över schismen mellan Vatikanen och ärkebiskop Lefebvres traditionalistiska katolska rörelse. Han förklarade att den hade vållat kyrkan ”stor sorg”.

Den katolske prästen Joaquín Ortega, ställföreträdande sekreterare vid det romersk-katolska biskopsmötet i Spanien, beklagade situationen genom att säga: ”Vi har hemfallit åt en ’snabbköpskatolicism’. Människor väljer och vrakar bland våra trossatser som om de vore burkar med grönsaker.”

Ärkebiskop Lefebvre hävdar att andra Vatikankonsiliet var ett svek mot den traditionella katolska kyrkan och blottställde kyrkan för förändringar. Han menar att konsiliet rubbade katolikernas tro på att de tillhör den enda sanna kyrkan.

Tidningen International Herald Tribune summerar de argument som Lefebvre och hans anhängare för fram och skriver: ”Traditionalisterna hävdar att antingen hade kyrkan fel före konsiliet, eller också har den fel nu, men den kan inte ha rätt i båda fallen. Om den hade fel före konsiliet, säger de, kan den ha misstagit sig också i andra lärofrågor. ’Vi är här för att visa vår lojalitet mot den kyrka som består för alltid’, sade ärkebiskopen.”

Många uppriktiga katoliker undrar emellertid om det som kyrkan gjorde och lärde före andra Vatikankonsiliet var sanning eller villfarelse.

Liberala katoliker oroade

Många liberala katoliker är oroade över att de i deras tycke progressiva åtgärder som vidtogs vid andra Vatikankonsiliet nu kommer att saboteras genom händelserna kring Lefebvre. De har blivit skrämda av vissa uttalanden som den senaste tiden gjorts av Vatikanens talesmän, till exempel kardinal Ratzinger, den katolska renlärighetens väktare. Han är chef för det organ inom Vatikanen som i fyra hundra år gick under namnet ”Kongregationen för den heliga inkvisitionen”.

Kardinal Ratzinger, prefekt för den heliga kongregationen för trosfrågor i Rom, förklarade: ”Schismer uppstår först när människor har upphört att älska och leva efter vissa av den kristna trons sanningar och värderingar.” Reformvänliga katoliker fruktar att kardinalen syftade på ”sanningar och värderingar” som var utmärkande för romersk-katolska kyrkan före andra Vatikankonsiliet.

Den franska dagstidningen Le Monde gav i en artikel med rubriken ”Schismens pris” uttryck åt sådana farhågor och förklarade: ”Vem vet om inte Vatikanen — utan att inse det eller utan att vilja erkänna det — börjar praktisera ’traditionalism utan Lefebvre’? ... Är inte detta ett försök [från Vatikanens sida] att vinna tillbaka de traditionalistiskt sinnade prästerna och lekmännen och framför allt att hävda katolsk auktoritet och katolska värderingar där sådant är mest ifrågasatt, i synnerhet i Västeuropa och Nordamerika?”

Oliktänkande teologer

I januari 1989 gjorde 163 katolska teologer från Västtyskland, Nederländerna, Österrike och Schweiz ett offentligt uttalande som nu är känt som Kölndeklarationen. Under de följande veckorna fick de stöd av hundratals katolska teologer från andra länder, däribland Italien. Det som hade utlöst missnöjesvågen var att Vatikanen egenmäktigt hade utnämnt en konservativ präst till katolsk ärkebiskop i Köln, tvärtemot den lokala hierarkins önskan. Men protesten gällde inte bara utnämnandet av ultrakonservativa biskopar. Den tog också upp Vatikanens disciplinära åtgärder för att tysta teologer som företrädde ”det teologiska tänkande som framhölls av andra Vatikankonsiliet”. Teologerna ifrågasatte också påvens rätt att påtvinga andra sina uppfattningar i olika lärofrågor, i synnerhet när det gäller barnbegränsning.

Som svar på denna deklaration förklarade kardinal Ratzinger rakt på sak att de som förkastar Vatikanens ståndpunkt i fråga om barnbegränsning och skilsmässa ger begreppen ”samvete” och ”frihet” en oriktig tolkning och våldför sig på kyrkans traditionella lära. Han påminde nyligen de amerikanska prästerna om att de inte borde låta sin undervisning bli influerad av teologernas ”disharmoniska konsert”.

Många katoliker förbryllade

En fransk katolsk teolog förklarade i en intervju med Le Monde: ”Det skulle vara ett misstag att påstå ... att denna kris endast berör teologerna. De uttrycker bara den djupa oro som många katoliker känner.”

Många uppriktiga katoliker undrar om den rebelliske ärkebiskopen Lefebvre, trots att han blivit exkommunicerad, kanske i själva verket har ”förlorat ett slag men vunnit kriget”. Man börjar faktiskt göra vissa eftergifter gentemot Lefebvres anhängare i ett försök att få dem tillbaka in i fållan. Mässan hålls återigen på latin i många katolska kyrkor, och konservativa biskopar blir installerade. Betecknande nog frågar sig många traditionalistiska katoliker: ”Varför blev Monsignore Lefebvre exkommunicerad, när holländska katolska präster som välsignar homosexuella ’äktenskap’ och sydamerikanska präster som förespråkar en revolutionär befrielseteologi fortfarande får tillhöra kyrkan?”

Allt detta gör att många katoliker känner sig förbryllade. En fransk katolik skrev till den katolska dagstidningen La Croix (Korset): ”Vanliga enkla kristna, som jag själv, får lida därför att de som är inblandade [i kyrkans meningsskiljaktigheter] inte diskuterar saker och ting och försöker komma överens. Somliga tröttnar och överger sina religiösa traditioner, om inte rentav kyrkan själv.”

Sådana människor kan naturligtvis inte förstå varför den kyrka som de betraktar som den enda rätta är så splittrad. Till och med den katolske prästen René Laurentin frågade: ”Varför denna splittring bland de kristna?”

Problemet med skilda ideologier, som ligger bakom splittringen inom kyrkan, kunde ha undvikits om kyrkan hållit fast vid bibeln som källan till sina läror. Andra Vatikankonsiliet gjorde faktiskt följande uttalande: ”Den Heliga skrift är ett dyrbart redskap i Guds mäktiga hand när det gäller att uppnå den endräkt som Frälsaren erbjuder alla människor.” Men samma konsilium förringar ändå bibelns värde som förenande kraft och förklarar: ”Det är inte enbart genom de heliga Skrifterna som kyrkan skaffar sig visshet om allting som har uppenbarats. Såväl den heliga traditionen som de heliga Skrifterna måste således accepteras och vördas med samma känsla av hängivenhet och aktning.” Och vidare: ”Kyrkans teologi är baserad på Guds skrivna ord, i förening med den heliga traditionen.”

Jesu ord till fariséerna kan med fog tillämpas på katolska kyrkans undervisning: ”Ni [har] gjort Guds ord overksamt genom er tradition.” (Matteus 15:6, The New Jerusalem Bible) En uppriktig katolsk kvinna skrev i en insändare till en katolsk tidskrift i Frankrike: ”Om prästerna inte längre känner sig motiverade att predika Guds ord, är det då förvånande att de troende blir allt färre till antalet eller söker sig någon annanstans? (Jehovas vittnen och traditionalisterna är annorlunda på grund av sin tro.)”

En oenig hierarki

Låt oss nu se lite närmare på de organisatoriska orsakerna till splittringen inom kyrkan. Den schism som vållades av ärkebiskop Lefebvre hade ett direkt samband med de katolska dogmerna om ”apostolisk succession” och påvens överhöghet. Lefebvre hävdar att det ”bemyndigande att undervisa, styra och åstadkomma helgelse som Kristus förlänade sina apostlar ... vidmakthålls genom kyrkans biskopskollegium”. Å andra sidan påstår man att biskopen i Rom, påven, är den ”främste av alla biskopar, inte endast i fråga om rang och värdighet, utan också i fråga om prästerlig myndighet”. — New Catholic Encyclopedia.

Men är dessa dogmer baserade på bibeln? Samma katolska uppslagsverk erkänner: ”I Nya testamentet finner man inte något uttalande av Kristus som visar hur det apostoliska mandatet skulle vidarebefordras.” Man medger också att läran om ”påvens överhöghet” inte blev ”klart förstådd eller tydligt uttryckt” i ”Västerns [latinska] kyrka” förrän på 400-talet v.t.

För närvarande ifrågasätts hela det hierarkiska systemet inom katolska kyrkan. Detta bidrar till splittringen, eftersom biskopar, teologer, präster och lekmän öppet deklarerar att de inte är överens med påven i frågor som rör tron, moralen och kyrkans styrelse. Som det sades i ”Kölndeklarationen”: ”Om påven gör sådant som inte tillkommer hans ämbete, kan han inte ställa krav på lydnad i katolicismens namn.”

Splittrade i politiskt avseende

Den engelska tidningen The Economist skrev: ”Som Lefebvres anhängare ser saken har deras kyrka fallit offer för en konspiration som har lett till att den råkat i händerna på marxister, modernister och protestanter. Monsignore Lefebvre anser att franska revolutionen förde in beklagansvärda modernistiska och liberala strömningar i världen och att andra Vatikankonsiliet förde in franska revolutionen ... i kyrkan.” Många högerorienterade katoliker delar denna uppfattning. Vänsterorienterade katoliker, däremot, ivrar för sociala reformer, och somliga går så långt att de godtar principen om väpnad revolution. Politiska frågor är således ytterligare en splittrande faktor bland katoliker.

Prästen René Laurentin avslutar sin artikel över ämnet ”Varför denna splittring bland de kristna?” med att säga att katolska kyrkans trovärdighet är beroende av att den rättar sig efter Jesu ord: ”Det är genom er kärlek till varandra som alla kommer att inse att ni är mina lärjungar.” — Johannes 13:35, The New Jerusalem Bible.

Med detta som utgångspunkt har många uppriktiga katoliker världen utöver kommit till slutsatsen att katolska kyrkans anspråk på att vara den sanna kyrkan inte är trovärdigt. De har insett, som Jesus också konstaterade, att ”inget hushåll som är söndrat mot sig självt kan bestå” och har därför ”tröttnat” och övergett kyrkan. — Matteus 12:25, The New Jerusalem Bible.

Ett stort antal katoliker söker nu ett ”hushåll” bestående av sanna kristna, som är förenade genom verklig broderlig kärlek och som inte är splittrade vare sig genom oskriftenliga dogmer, en oenig hierarki eller motstridiga politiska uppfattningar. Tusentals av dem har funnit vad de sökte när de fått kontakt med Jehovas vittnen.