Ärkebiskopen uttryckte sitt djupa missnöje med kyrkans officiella hållning sedan andra Vatikankonsiliet (1962—1965). Den franska dagstidningen Le Monde skrev: ”I närmare två timmar ventilerade [ärkebiskop Lefebvre] sina klagomål mot den nya kyrkan ’som inte längre är katolsk’. Han förbigick ingenting: katekesen, prästseminarier, mässan, ekumenism, för att inte tala om ’kollektiviseringen av sakramenten’ och ’kommunistiskt orienterade kardinaler’.”

Ärkebiskop Lefebvre sade avslutningsvis: ”Situationen är tragisk. Kyrkan utvecklas i en riktning som inte är katolsk och som förstör vår religion. Skall jag lyda eller förbli katolik, romersk katolik, katolik för livet? Jag har gjort mitt val inför Gud. Jag vill inte dö som protestant.”

Kardinal Poletti, Paul VI:s ställföreträdare i Roms stift, förklarade beträffande organiserandet av denna konferens i Rom: ”Monsignore Lefebvre har skymfat tron, den katolska kyrkan och dess gudomlige Herre Jesus [och] personligen förolämpat påven, missbrukat hans tålamod och försökt ställa till förtret i hans apostoliska ämbete.”

Hur revolten började

Denna konferens hölls den 6 juni 1977. Men redan år 1965, innan andra Vatikankonsiliet var avslutat, talades det om en ”schism” inom katolska kyrkan. Många konservativa katoliker ansåg att andra Vatikankonsiliet höll på att införa reformer som innebar ett svek mot den traditionella katolicismen.

Ärkebiskop Lefebvre, som tidigare varit ärkebiskop i Dakar i Senegal och biskop i Tulle i södra Frankrike, hade deltagit i andra Vatikankonsiliet. År 1962 valdes han till ordensgeneral i ”les Pères du Saint Esprit” i Frankrike. Växande missnöje mot andra Vatikankonsiliets handlingsprogram, som nu började tillämpas inom katolska kyrkan, gjorde emellertid att han avgick från den posten år 1968.

År 1969 bemyndigade en schweizisk katolsk biskop den oliktänkande ärkebiskopen att öppna ett traditionalistiskt prästseminarium i Fribourgs stift i Schweiz. Följande år grundade ärkebiskop Lefebvre något som han kallade ”sankt Pius X:s prästerliga brödraskap” och öppnade ett prästseminarium i Ecône i den schweiziska kantonen Valais. Detta skedde med godkännande av den katolske biskopen i Sion.

Till en början var skiljaktigheterna mellan detta seminarium och andra endast marginella. Seminaristerna bar naturligtvis långa svarta kaftaner och fick en gedigen traditionalistisk utbildning. Mässan hölls på latin, medan däremot påven Paul VI hade påbjudit att en modifierad mässa skulle hållas på landets eget språk. Men ännu så länge tolererades seminariet av kyrkans officiella dignitärer, eftersom ärkebiskop Lefebvre då inte hade för avsikt att undervisa de blivande prästerna ända fram till deras ordination. Han hade hoppats att de skulle kunna fullborda sin utbildning vid vad han ansåg vara de två sista bastionerna för traditionell katolicism, det påvliga lateranuniversitetet i Rom och universitetet i Fribourg i Schweiz.

De verkliga problemen började när ärkebiskop Lefebvre kom till den slutsatsen att man inte ens kunde lita på dessa två katolska universitet när det gällde att utbilda blivande präster i vad han ansåg vara den sanna katolska traditionen. Han beslöt sig för att själv prästviga de kandidater som utbildats vid prästseminariet i Ecône. År 1974 publicerade han till råga på allt ett manifest där han gick till häftig attack mot de flesta av de reformer som kommit till stånd genom andra Vatikankonsiliet. Vid det laget hade seminariet i Ecône över ett hundra elever som utbildades av en grupp traditionalistiska professorer.

År 1975 drog Vatikanen, genom vederbörande schweiziske biskop, tillbaka sitt bemyndigande av seminariet i Ecône. Utan att fästa avseende vid detta beslut fortsatte ärkebiskop Lefebvre att ordinera nya präster allteftersom de fullbordade sina studier. År 1976 suspenderades han därför av påven Paul VI från alla prästerliga funktioner. Detta innebar att han inte längre fick förrätta mässa, officiera vid tillfällen då ungdomar för första gången får ta del av nattvarden, förmedla sakramenten eller, i egenskap av biskop, ordinera präster. Eftersom Ecôneseminariet trots detta fortsatte sin verksamhet, uppstod den paradoxala situationen att det existerar ett ultra-katolskt seminarium som slussar ut tjogtals med ultra-traditionalistiska katolska präster ordinerade av en avsatt biskop som påstår sig vara mer katolsk än påven själv!

Revoltens omfattning

Denne franske ärkebiskops revolt skulle inte vara värd att nämnas om den vore begränsad till ett seminarium på någon undangömd plats vid foten av de schweiziska alperna. Men ärkebiskop Lefebvre blev snart en samlingspunkt för en inflytelserik falang inom katolicismen världen över. Författaren Gérard Leclerc skriver i sin bok L’Église Catholique 1962-1986—Crise et renouveau (Katolska kyrkan 1962—1986 — Kris och förnyelse): ”Den traditionalistiska debatten återspeglar inte tendensen hos någon liten minoritet. Den är ett uttryck för de uppfattningar som en stor del av de rättrogna hyser.”

Ärkebiskop Lefebvre har fått ekonomiskt stöd av många konservativa katoliker runt om i världen. Detta har gjort det möjligt för honom att företa vidsträckta resor, ofta på inbjudan av traditionalistiska katolska grupper. Han har kritiserat andra Vatikankonsiliet inför stora åhörarskaror i många olika länder och vid dessa tillfällen läst mässan på latin, i enlighet med den liturgi som kallas den tridentinska, eller Pius V:s liturgi, och som fastställdes på 1500-talet vid kyrkomötet i Trient (Trento). Dessa traditionalistiska möten hölls ibland på de ovanligaste platser, till exempel i en outnyttjad snabbköpsbutik norr om London.

Detta omfattande ekonomiska stöd har gjort det möjligt för den rebelliske ärkebiskopen att grunda fler seminarier för utbildning av traditionalistiska katolska präster i Frankrike, Tyskland, Italien, Argentina och Förenta staterna. I februari 1987 rapporterade den franska dagstidningen Le Figaro att dessa institutioner då hade 260 seminarister under utbildning. Ärkebiskop Lefebvre har ordinerat mellan 40 och 50 präster om året från många delar av världen, däribland Afrika.

Många av dessa traditionalistiska präster är verksamma vid de 75 ”dotterkloster” som ärkebiskop Lefebvres ”brödraskap” har upprättat i 18 länder i Nord- och Sydamerika, Europa och Afrika. Dessa präster förrättar mässan på latin för konservativa katoliker i dessa länder.

De traditionalistiska gudstjänsterna hålls ofta i kapell som är byggda speciellt för detta ändamål. Men fler och fler konservativa katoliker har nu tagit upp striden mot den katolska hierarkin för att få rätt att använda vanliga katolska kyrkobyggnader för sina gudstjänster. Detta har gett upphov åt situationer som i hög grad har oroat många uppriktiga katoliker.

Bråk om kyrkobyggnader

Ända sedan år 1969, då påven Paul VI introducerade den nya mässan som innebar att man införde landets språk och andra reformer, har traditionalistiska katoliker anordnat privata mässor, där man använt sig av en äldre latinsk liturgi. I Paris brukade hundratals av dessa traditionalister samlas i Wagramhallen, nära Triumfbågen. Eftersom den nya liturgin då hade blivit obligatorisk, vägrade stadens katolske ärkebiskop att låta dem använda en kyrka.

Den 27 februari 1977 tog traditionalisterna till sist saken i egna händer. Under ledning av en konservativ präst ockuperade de med våld kyrkan Saint-Nicolas-du-Chardonnet i Quartier Latin. Kyrkans katolske präst och församlingsborna fann sig vara utkastade från sin egen kyrka. När de några dagar senare försökte förrätta mässa inne i kyrkan, utbröt tumult. En präst måste föras till sjukhus, och de övriga tog sin tillflykt till den närbelägna prästgården.

I dag, tio år senare, är kyrkan Saint-Nicolas-du-Chardonnet fortfarande ockuperad av traditionalistiska katoliker, trots två domstolsutslag om deras avhysning. Omkring 5.000 personer besöker de fem mässor på latin som hålls där varje söndag. Gudstjänsterna förrättas av en präst som blivit ordinerad vid seminariet i Ecône av ärkebiskop Lefebvre, och ”rebellprästen” besöker med jämna mellanrum denna kyrka för att konfirmera barn till traditionalistiska katoliker.

Några månader efter det att kyrkan Saint-Nicolas-du-Chardonnet hade ockuperats av traditionalisterna höll hundratals progressiva katoliker ett möte där man protesterade mot den olagliga ockupationen av denna kyrka. Bland de deltagande fanns ett stort antal präster och katolska professorer från Sorbonne och Institut Catholique de Paris. Plötsligt stormade en grupp traditionalistiska katolska ungdomar in i lokalen och skingrade mötesdeltagarna med hjälp av järnstänger och en rökbomb. Flera personer skadades, och en katolsk professor måste föras till sjukhus.

Den katolske biskopen i Strasbourg i östra Frankrike antastades av traditionalistiska katoliker när han försökte ta sig in i en kyrka som de hade ockuperat för att hålla mässan på latin. I Paris stormade ”kommandotrupper” av traditionalistiska katoliker in i flera katolska kyrkor och avbröt gudstjänsterna. De gjorde detta därför att en kvinna hade uppdraget att läsa evangeliet under mässan eller därför att protestantiska och ortodoxa präster var närvarande vid en ekumenisk gudstjänst.

I mars 1987 drabbade traditionalistiska och konventionella katoliker samman i Port- Marly, strax väster om Paris, och måste skiljas åt av polisen. Bråket gällde vem som skulle få tillträde till den katolska kyrkan i Saint Louis. Följande månad använde traditionalistiska katoliker en murbräcka för att bryta upp en igenmurad dörr och ta sig in i kyrkan för att förrätta palmsöndagens mässa på latin. Den brittiska tidningen The Times redogjorde för denna händelse under rubriken ”Slaget vid Saint Louis — franska katolska rebeller tillbaka i omtvistad kyrka”. De fick höra mässan läsas på latin av en präst som ordinerats av den rebelliske ärkebiskopen Lefebvre.

Ett sår i kyrkans flank

Den katolske skribenten Gérard Leclerc skriver: ”Över 20 år efter [Vatikan]konsiliet är den traditionalistiska separatismen fortfarande ett öppet sår i kyrkans flank.” Och i sin bok Voyage à l’intérieur de l’Église catholique (En resa i katolska kyrkans inre) skriver författarna Jean Puyo och Patrice Van Eersel: ”Om Rom är så bestört över monsignore Lefebvres aktiviteter, så beror det på att han ställer fundamentala frågor. Biskop Mamie av Fribourg och Genève, som såg sig nödsakad att fördöma sin upproriske kollegas verksamhet, sade oss uppriktigt: ’Den oro som de av de rättrogna hyser som har följt honom är inte ogrundad. Kyrkans tusenåriga lära är i allvarlig fara.’”

SÖNDRINGARNA inom katolska kyrkan är så påtagliga att många uppriktiga katoliker känner det på samma sätt som aposteln Paulus, som skrev till de oeniga kristna i Korint: ”Det förekommer motsättningar bland er. ... Har Kristus blivit delad?” — 1 Korintierna 1:11, 13, 1981.

Många klarsynta katoliker inser mycket väl att kristendomen inte bör vara ”delad”. Katoliker är i högre grad än de flesta andra som påstår sig vara kristna medvetna om den samstämmighet som bör prägla den sanna kristna religionen. De har trott att de utövade en sådan endräktig religion i den katolska kyrkan. De har betraktat protestantismen som en förvirrande blandning av motstridiga religioner. För dem har den katolska kyrkan representerat stabilitet och, framför allt, endräkt. Nu är de förvirrade.

Söndrad — varför?

Den katolska kyrkan är söndrad i vänsterorienterade progressiva, högerorienterade traditionalister och konventionella katoliker som håller fast vid andra Vatikankonsiliet. Många vänsterorienterade liberala katoliker predikar olika former av befrielseteologi som rättfärdigar politisk revolution. Somliga har i det närmaste lagt sig till med ett marxistiskt betraktelsesätt och försöker till och med rättfärdiga väpnad revolt. Men kristendomens grundare sade till sina lärjungar: ”Nu tillhör ni inte världen, utan jag har kallat er ut ur världen. Mitt rike hör inte till denna världen.” — Johannes 15:19; 18:36; 1981.

Traditionalisterna försvarar traditioner som skapats av människor och en latinsk liturgi som inte går tillbaka till bibelns tid, eftersom det språk som de första kristna talade var grekiska och inte latin. Visar de dessutom inte genom sin intolerans och sin aggressivitet att de förnekar sina anspråk på att vara kristna? Henri Fesquet, tidigare religionsskribent i den franska dagstidningen Le Monde, skrev: ”Åsynen av kristna [katoliker] som smädar varandra och tvistar om platser för gudsdyrkan är ett negativt vittnesbörd som bara kan slå tillbaka på dem själva. Vad tjänar det till att förkunna ljuset i evangeliets namn, om man med sina gärningar förnekar sina egna ord?”

Jesus sade till fariséerna: ”För er traditions skull har ni gjort Guds ord ogiltigt.” (Matteus 15:6, The New American Bible) Många uppriktiga katoliker betraktar våra dagars traditionalister på samma sätt.

Både progressiva och traditionalistiska katoliker anser (av rakt motsatta skäl) att andra Vatikankonsiliet har frambringat en urvattnad religion som nu följs av de flesta katoliker. Författarna Puyo och Van Eersel intervjuade den franske katolske filosofen Jean Guitton, ledamot av Franska akademin. De sammanfattade hans inställning på följande sätt: ”Den katolska läran, det centrala i kyrkan, faller nu sönder i oförenliga bitar; de mest nitiska bland de rättrogna ägnar sig uteslutande åt politik; unga kristna [katoliker] inlåter sig ogenerat på föräktenskapliga förbindelser; ingen kan tillämpa [Vatikan]konsiliet på rätt sätt, och Guds folk förstår inte ett dugg.”

Det är därför förståeligt att uppriktiga katoliker undrar: ”Varför är min kyrka söndrad?” Svaret är: Därför att inte en enda av dess olika fraktioner accepterar bibeln som den enda tillförlitliga auktoriteten när det gäller att förklara de sanna kristnas ståndpunkt i frågor av olika slag. De är därför söndrade av motstridiga teologiska läror och tolkningar av traditioner.