SUJATA, som är 18 år och kommer från en hinduisk familj där alla är vegetarianer, instämde helt och fullt med Guds kostföreskrifter till den första människan, Adam. Men hon frågade genast: ”Varför dödar människor då djur för att ha till föda, när det finns så mycket annat som man kan äta?”

För Sujatas del styrs hennes kost av hennes religiösa trosuppfattningar. ”Jag växte upp som hindu, och jag trodde på läran om reinkarnation”, förklarar hon. ”Eftersom en människosjäl kan komma tillbaka som ett djur, betraktar jag djuren som mina jämlikar. Och därför förefaller det orätt att döda och äta dem.” Andra religioner förespråkar också vegetarisk kost.

Somliga som, i likhet med Sujata, anser att djuren är människans jämlikar känner väldigt starkt att det, oberoende av syftet, är orätt att döda ett djur — och ännu mer att döda dem för att ha till föda. Likväl visar Bibeln att Gud skiljer mellan djur och människor och att han tillåter att man dödar djur av flera skäl. I Israel kunde det till exempel hända att ett djur dödades om det utgjorde ett hot mot människors liv eller boskap. — 2 Moseboken 21:28, 29; 1 Samuelsboken 17:34–36.

När en 70-årig hinduisk kvinna läste Bibeln för första gången, fann hon tanken på djuroffer motbjudande. Men efter hand som hon fick mer kunskap i Bibeln, insåg hon att de offer som Gud hade gett befallning om fyllde ett syfte. Offren pekade fram emot Jesu Kristi offer, som skulle fylla det lagliga krav som skulle gälla för förlåtelse för synder. (Hebréerna 8:3–5; 10:1–10; 1 Johannes 2:1, 2) I många fall tjänade offren också som mat åt prästerna och ibland åt folket. (3 Moseboken 7:11–21; 19:5–8) Gud, som varje levande skapelse tillhör, kan med all rätt införa en sådan anordning för ett visst syfte. I och med att Jesus dog var offrandet av djur självfallet inte längre ett krav för tillbedjan. — Kolosserna 2:13–17; Hebréerna 10:1–12.

Sujatas övertygelse angående djuren grundades i själva verket på hennes tro på reinkarnationsläran. I denna sak förklarar Bibeln att även om människor och djur är själar, är själen inte odödlig. (1 Moseboken 2:7; Hesekiel 18:4, 20; Apostlagärningarna 3:23; Uppenbarelseboken 16:3) Eftersom både människor och djur är själar, dör de — de upphör att existera. (Predikaren 3:19, 20) Människor har emellertid det underbara hoppet om en uppståndelse i Guds nya värld.b (Lukas 23:43; Apostlagärningarna 24:15) Detta visar också att djur och människor inte värderas lika.

”Men varför en sådan förändring av kosten?” ville Sujata veta. Klimatet på jorden hade uppenbarligen genomgått drastiska förändringar på grund av syndafloden. Huruvida Jehova tillät människan att äta kött därför att han förutsåg att framtida generationer behövde det — de som skulle komma att bo i områden där det var ont om växtlighet — säger Bibeln inget om. Sujata kunde emellertid hålla med om att Ägaren av alla levande ting hade rätten att införa en förändring.

Att visa respekt för djurliv

Sujata undrade ändå: ”Bör vi inte visa åtminstone viss respekt för djurens liv?” Jo, det bör vi. Och Skaparen av alla ting har talat om för oss hur vi kan göra det. ”Bara kött med sin själ — sitt blod — skall ni inte äta”, lyder hans förordning i 1 Moseboken 9:4. Varför förbudet mot att äta blod? Bibeln säger: ”Köttets själ [eller: livet] är i blodet.” (3 Moseboken 17:10, 11) Jehova har föreskrivit: ”Du skall hälla ut det [blodet från det slaktade djuret] på marken som vatten.” — 5 Moseboken 12:16, 24.