KNÄ, KNÄBÖJA

Eftersom knäleden är viktig för att hålla kroppen uppe, är vacklande eller försvagade knän ett uttryck för svaghet, och knän som slår mot varandra är ett uttryck för fruktan. (Job 4:4; Ps 109:24; Jes 35:3; Dan 5:6; Heb 12:12)

Av Gideons 10 000 män lade sig alla utom 300 på knä för att dricka, förmodligen med ansiktet ner mot vattnet. I denna ställning kunde de inte vara på sin vakt och försvara sig om det skulle komma ett överraskande anfall. De var mer inriktade på att släcka törsten än på vad saken verkligen gällde. De 300 däremot förblev stående och drack genom att föra handen till munnen, hela tiden vaksamma och redo. De 9 700 som inte var lika uppmärksamma sändes hem. (Dom 7:3, 5–8)

Ett barn kunde i bildlig bemärkelse sägas vara fött i knät på någon annan än sin mor. Detta innebar att den personen hade ett gott öga till barnet, tog hand om det och erkände det som sin avkomling. Bilhas son räknades till exempel som Rakels. (1Mo 30:3–6; jfr 1Mo 50:23.)

När Jehova förutsade att israeliterna skulle få återvända från landsflykten talade han om dem som barn till Sion, eller Jerusalem, och sade: ”På knät skall ni sitta och bli smekta.” Detta betydde att de skulle bli väl omhändertagna och på nytt få Jehovas ynnest. (Jes 66:12, 13)

Att falla på knä. Det hebreiska ordet för ”falla på knä” (barạkh) kommer möjligen från samma rot som ordet för ”välsignelse”, vilket kan tyda på att man åtminstone vid vissa tillfällen föll på knä när man tog emot en välsignelse.

I samband med bön om ynnest. Man kunde också falla på knä för att visa respekt eller för att be om ynnest, som då en av kung Ahasjas ”anförare för femtio” föll på knä inför Elia och bad för sitt och sina mäns liv. (2Ku 1:13, 14) En spetälsk föll på knä när han bad Jesus bota honom. (Mk 1:40–42; se också Mk 10:17–22.)

I samband med bön. Guds sanna tillbedjare föll ofta på knä när de bad, eftersom detta var ett passande sätt att visa ödmjukhet. (Esr 9:5; Apg 9:36, 40; 21:3–6) Salomo föll på knä inför Israels hela församling när han bad i samband med invigningen av templet. (2Kr 6:13) Trots ett kungligt påbud om att ingen under 30 dagar fick be till någon annan än till kung Darius föll Daniel på knä och bad till Jehova tre gånger om dagen med fönstren i sin takkammare öppna mot Jerusalem. (Dan 6:6–11) Jesus Kristus gav själv ett gott exempel när det gäller att falla på knä i bön till Jehova. Han ”föll på knä och bad” i Getsemane trädgård den natt då han blev förrådd. (Lu 22:41)

De som tillbad falska gudar föll på knä framför sina gudabilder. Men på Elias tid fanns det fortfarande 7 000 trogna i Israel, ”alla de knän som inte ... böjt sig för Baal”. (1Ku 19:18; Rom 11:4)

Som ett uttryck för vördnad eller ett erkännande av någons höga ställning. Man kunde också falla på knä som ett uttryck för vördnad eller för att visa att man erkände en annan persons höga ställning. Några soldater föll på knä inför Jesus och betygade honom sin vördnad för att håna honom. (Mt 27:27–31; Mk 15:16–20)

Jehova har gett den trofaste och uppväckte Jesus Kristus en högre ställning och ett namn som är över varje annat namn, ”för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, alla deras som är i himlen och på jorden och under jorden”. Alla som vill vinna livet måste böja knä och tillbe Jehova i Jesu Kristi namn och erkänna att Jesus Kristus är Herre till ära för Gud. Detta gäller också dem som är ”under jorden”, vilket av allt att döma visar att de som blir uppväckta från graven måste göra detsamma. (Flp 2:9–11; Joh 5:28, 29; Ef 1:9, 10)

De som önskar få Jehovas ynnest måste först och främst erkänna hans överhöghet och suveränitet. Jehova har tillkännagett: ”Vid mig själv har jag svurit ... att för mig skall varje knä böja sig.” (Jes 45:23; Rom 14:10–12) Det var därför mycket passande att psalmisten entusiastiskt uppmanade sina landsmän: ”Kom, låt oss tillbe och böja oss ner, låt oss falla på knä inför Jehova, inför honom som har gjort oss.” (Ps 95:6; se KROPPSSPRÅK.)