Rachel Burnham hade aldrig känt en sådan lättnad i sitt liv som hon gjorde när hon kunde se ljusen från hamnen genom gluggen i hytten på fartyget Santa Rosa. Hon hade varit sjösjuk ända sedan fartyget lämnat New York. Trots att klockan var tre på morgonen väckte hon entusiastiskt de tre andra flickorna. Hennes syster Inez och de andra flickorna, Dixie Dodd och hennes syster Ruby (nu Baxter), hade njutit av resan men var ändå glada över att få komma fram till sitt nya distrikt.

En grupp Jehovas vittnen var där för att välkomna dem, däribland Donald Baxter, Bill och Elsa Hanna (missionärer som hade anlänt året dessförinnan) och Gonzalo Mier y Terán. De klev på en buss för att ta sig från hamnen till Caracas. Chauffören tycktes vilja göra resan extra hårresande för nykomlingarna, och det lyckades han verkligen med. Han körde genom den ena hårnålskurvan efter den andra, många gånger längs randen av ett stup och i en hastighet som verkade vara alldeles för hög! Ännu i denna dag talar systrarna om den resan.

De hade förordnats att tjäna vid avdelningskontoret och missionärshemmet i El Paraíso. Rachel tjänade troget på missionärsfältet till sin död år 1981. Likaså gjorde Inez det till sin död år 1991. De andra i gruppen tjänar fortfarande Jehova lojalt.

När Dixie Dodd ser tillbaka på de första månaderna på sitt tilldelade distrikt, säger hon: ”Vår hemlängtan var stor. Men vi skulle inte ens ha kunnat ta oss till flygplatsen om vi så hade velat. Vi hade inte tillräckligt med pengar!” De inriktade i stället sin uppmärksamhet på det faktum att Jehovas organisation hade anförtrott dem ett förordnande som missionärer i ett främmande land. Till sist slutade de att drömma om att resa hem och ansträngde sig verkligen i missionärsverksamheten.

Missförstådda

För de flesta av de nya missionärerna var språket ett problem — åtminstone för en tid.

Dixie Dodd minns att bland det första som de fick lära sig var att säga ”Mucho gusto” varje gång de blev presenterade för någon. Redan samma dag som de hade anlänt följde de med till ett församlingsbokstudium. I bussen repeterade de uttrycket om och om igen: ”Mucho gusto. Mucho gusto.” ”Men när vi blev presenterade”, säger Dixie, ”hade vi glömt vad vi skulle säga!” Med tiden kunde de minnas det.

Dixie Dodd och Rachel Burnham lämnar New York år 1949. Alla mådde bra innan fartyget lämnade hamn!

[Bilder på sidorna 200, 201]

Några av de missionärer som har tjänat på det venezuelanska fältet i många år: 1) Donald och Ruby Baxter, 2) Dixie Dodd,