De anlände med båt år 1936 och hyrde ett rum i huvudstaden, Caracas, som på den tiden hade 200.000 invånare. Redan mer än tio år tidigare hade några bibelforskare — som Jehovas vittnen då var kända som — besökt Venezuela och delat ut tusentals bibliska traktater i de större städerna, men de stannade inte kvar i landet. Kate Goas och hennes dotter var emellertid inte bara på visit i Venezuela. Även om Kate var elegant och ganska späd till sitt yttre, bar hon på både en stor litteraturväska och en grammofon när hon gick från dörr till dörr. Hon och hennes dotter täckte systematiskt hela Caracas. När de hade gjort det, flyttade de till landets inre delar och reste långa sträckor med buss på dammiga grusvägar. De predikade på sådana ställen som Quiriquire, El Tigre och Ciudad Bolívar i öster och Maracaibo i väster.

I juli 1944 var de dock tvungna att återvända till Förenta staterna därför att Marion hade fått malaria. Kate Goas skrev följande i ett brev till Sällskapet, daterat den 2 augusti 1944: ”Vi har lämnat mycket litteratur. ... Vi har nu vittnat i praktiskt taget hela republiken, men ändå fortsätter vi att finna människor som tycker om vår litteratur och läser den. ... Nu, efter två års intensivt vittnande i Caracas, har sju personer, sex systrar och en broder, tagit ståndpunkt för rättfärdigheten och har låtit döpta sig. ... De här vännerna är mycket glada för sin kristna kunskap om Jehova och hans kungarike. ... Ett gott vittnesbörd har verkligen blivit avgivet om och om igen i hela Caracas, och innehållet i litteraturen har blivit väl känt. ... Er syster i teokratins tjänst, Kate Goas.” Den ”broder” som hon nämnde var unge Rubén Araujo, som vi kommer att höra mer om senare. (De sju personer som hade döpts av syster Goas blev döpta på nytt år 1946 av en broder i harmoni med Bibelns mönster, som visar att dop utfördes endast av män som stod i ett godkänt förhållande till Jehova.)

När Pedro blev inbjuden att åka till Caracas (en sträcka på omkring 70 mil) för att närvara vid mötet som skulle hållas under broder Knorrs besök, bestämde han och en vän sig för att företa resan. Men det fanns problem att övervinna. Pedro fortsätter: ”Min gravida hustru började få värkar, och jag var tvungen att se efter min affärsrörelse. Vad skulle jag göra? Jag ordnade så att en barnmorska stannade hos min hustru och att mina tre barn, vilka var 14, 12 och 10 år, skulle ta hand om firman som tillverkade sötsaker. Sedan åkte jag med buss till Caracas, en mödosam tvådagarsresa på grusvägar.” Vilken glädje det var för honom att träffa vittnena i Caracas! Medan han var där fick han ett telegram från Maracaibo: ”Hustrun mår bra. Barnet ännu bättre. Jag tar hand om affärsrörelsen. Justo Morales.” Hans egen bror hade oväntat kommit från Colombia och hade tagit hand om det hela.

Den första dagen av dessa speciella möten i Caracas talade broder Franz över temat ”Jehovas vittnen i eldsugnen”. Broder Knorr fortsatte med samma tema, medan Fred Franz tolkade. Det här dryftandet gav verkligen en tankeställare! Det riktade uppmärksamheten på vad Bibeln säger att de kristna måste vänta sig i den här världen, och det gav detaljer om den intensiva förföljelse som Jehovas vittnen hade erfarit i Europa under andra världskriget.

Nästa dag förrättades ett dop i Los Chorros, i en vattenbassäng vid foten av ett vattenfall. Tio personer lät döpa sig den dagen, däribland Winston Blackwood (som hade varit i kontakt med syster Goas i Quiriquire) och hans son Eduardo, Horacio Mier y Terán och hans yngre bror Efraín, Pedro Morales, Gerardo Jessurun från Surinam, Israel Francis och José Mateus.