”Och hur länge tänker ni stanna?”

Den 2 juni 1946, strax efter broder Knorrs besök, kom de andra två missionärerna i gruppen som hade förordnats att tjäna i Venezuela. Det var Donald Baxter och Walter Wan. Unge Rubén Araujo var på plats för att ta emot dem i Caracas. Medan Rubén betraktade dem med misstänksam uppsyn, säkerligen med erfarenheten av den tidigare missionären i färskt minne, frågade han på sin knaggliga engelska: ”Och hur länge tänker ni stanna?”

Rubén hade gjort anordningar för ett regelbundet studium av Vakttornet, och det hölls samma dag som missionärerna anlände. Han försökte tillämpa de anvisningar som broder Franz hade gett honom. Han gjorde sitt bästa, men det var ett enmansstudium. Rubén läste frågan. Sedan svarade han på den. Därefter läste han paragrafen. Eftersom han kom ihåg att studiet inte fick överskrida en timme, slutade han lydigt i tid, även om han hade gått igenom endast 17 paragrafer, vilket inte var hela studieavsnittet! Erfarenhet skulle komma med tid och tålamod.

När Rubén Araujo i dag tänker tillbaka på den förste missionärens hastiga återvändande hem, tillägger han: ”Kort tid efter detta fylldes det tomrum som han hade lämnat av de båda nya gileaditerna. Hur glada var vi inte över den här gåvan från Jehovas organisation i form av dessa missionärer som skulle hjälpa oss i det venezuelanska Makedonien!” (Jämför Apostlagärningarna 16:9, 10.) Broder Knorr hade tidigare sagt till broder Baxter: ”Stanna på ditt tilldelade distrikt, även om det skulle innebära din död!” Lyckligtvis gjorde det inte det, och broder Baxter tjänar fortfarande i Venezuela, närmare 50 år senare.

Att anpassa sig till nya omgivningar

Det första missionärshemmet i Caracas låg på Avenida Bucares 32, i ett område som kallas El Cementerio. Den 1 september 1946 öppnades också ett avdelningskontor på samma adress med Donald Baxter som landstjänare. Levnadsförhållandena var långt ifrån idealiska. Vägen var inte asfalterad, och det fanns inget rinnande vatten. Det var därför inte förvånande att missionärerna kände sig ganska lättade när avdelningskontoret och missionärshemmet år 1949 flyttade från El Cementerio (kyrkogården) till El Paraíso (paradiset), ett område med rinnande vatten.

Broder Baxter minns missionärernas problem med språket och deras känsla av frustration. De var ivriga att använda det de hade lärt sig vid Gilead för att hjälpa till, men när de kom kunde de inte kommunicera. Det här tillfälliga problemet uppvägdes emellertid mer än väl av de goda resultaten på fältet. Broder Baxter erinrar sig när de första gången tog del i gatuvittnande: ”Vi bestämde oss för att gå till den centrala delen av staden, vilken kallas El Silencio, för att se vad som hände. Min kamrat, Walter Wan, stod i ett hörn och jag i ett annat. Människor var mycket nyfikna; de hade aldrig sett något liknande tidigare. Vi behövde knappast säga något. Människor ställde sig rentav på led för att skaffa sig tidskrifterna, och vi spred alla våra lösnummer på 10—15 minuter. Så annorlunda det här var mot det vi var vana vid i Förenta staterna!” Walter Wan berättar: ”När jag räknade igenom hur mycket litteratur som jag hade fått lämna, fann jag till min förvåning att under fyra händelserika dagar av lovprisning av Jehova på gatorna och torgen, alldeles som Jesus och hans apostlar gjorde, hade jag lämnat 178 böcker och biblar.”

Den första rapporten som skickades in från avdelningskontoret till huvudkontoret i Brooklyn i New York visade ett sammanlagt antal om 19 förkunnare, däribland de båda missionärerna och fyra reguljära pionjärer. Pionjärerna var Eduardo Blackwood, Rubén Araujo, Efraín Mier y Terán och Gerardo Jessurun. Eduardo Blackwood hade börjat som pionjär den månad som broder Knorr var på besök, och de andra hade ansökt en kort tid därefter. Nio predikade i de inre delarna av landet. Winston och Eduardo Blackwood, som bodde i El Tigre, predikade så långt söderut som i Ciudad Bolívar och så långt österut som i samhällena vid oljefälten i närheten av Punta de Mata och Maturín. Pedro Morales och andra predikade i Maracaibo. I oljestäderna Cabimas och Lagunillas, på östra sidan av Maracaibosjön, predikade Gerardo Jessurun, Nathaniel Walcott och David Scott. De fick senare sällskap av Hugo Taylor, som år 1995 fortfarande tjänade som pionjär med särskilt uppdrag. Tillsammans täckte de ett stort landområde. Broder Baxter och broder Wan skulle snart själva få erfara hur stort det var.

Alla grupperna får besök

Under oktober och november 1947 reste de båda missionärerna till de västligaste delarna och till den östra delen av landet för att se vad de kunde göra för att hjälpa de små grupperna. Deras föresats var att organisera de här grupperna till församlingar. ”Vi reste med buss, vilket verkligen var en upplevelse i Venezuela”, påminner sig broder Baxter med ett leende när han tänker på den här oförglömliga resan. ”Sätena i bussen var små och trånga, eftersom de flesta venezuelaner är små; så vi två nordamerikaner fick knappast plats med våra ben. På busstaket var det inte ovanligt att se sängar, symaskiner, bord, höns, kalkoner och bananer, tillsammans med resenärernas bagage. Om en passagerare bara skulle åka en kort sträcka, gjorde han sig inte besväret att lägga sina hönor eller annat mindre resgods på taket, utan tog in det i bussen och placerade det i gången mellan sätena. Bussen gick sönder och stannade, så i flera timmar var vi strandsatta i en vildmark med endast kaktusar och getter, tills en annan buss kom. Efter det fick vi bränslestopp.”

På vart och ett av de fyra ställena som de besökte fann de en grupp på omkring tio som träffades hemma i någons vardagsrum. Missionärerna visade dem hur man leder möten, hur man rapporterar sin verksamhet regelbundet till avdelningskontoret och hur man beställer litteratur till sin predikoverksamhet.

När de var i El Tigre lade broder Baxter märke till att Alejandro Mitchell, en av de nya bröderna på orten, hade tagit uppmaningen i Matteus 10:27 att predika från hustaken lite väl bokstavligt. Han hade satt upp en högtalare på sitt hustak, och i omkring en halvtimme varje dag läste han högt valda stycken ur boken Barnen eller boken The New World och andra av Sällskapet Vakttornets publikationer. Han gjorde det med volymen så högt uppskruvad att han kunde höras flera kvarter bort! Det var inte förvånande att det gjorde grannarna upprörda. Man talade om för honom att det skulle vara bättre att predika från hus till hus och att avstå från ljudanläggningen.

Den här resan för att besöka de olika små grupperna var till stor nytta. Under de två månaderna som bröderna reste kunde de döpa 16 personer.

Missionärer anländer till Maracaibo

Maracaibo, som ligger i den nordvästra delen av Venezuela, är den näst största staden i landet. Två ting som är dominerande är värmen och den höga luftfuktigheten. Den är också centrum i Venezuelas viktigaste oljedistrikt. Den nya stadsdelen står i skarp kontrast till den gamla staden i närheten av hamnen. Den gamla stadsdelen med sina smala gator och hus av soltorkat tegel i kolonialstil har knappast förändrats under det senaste århundradet.

Sex missionärer anlände till Maracaibo med ett lastfartyg den 25 december 1948. De hade tunga vinterkläder, eftersom de just hade kommit från det kalla New York. I gruppen ingick Ragna Ingwaldsen, som hade blivit döpt år 1918 och som fortfarande är pionjär i Kalifornien, Bernice Greisen (nu ”Bun” Henschel, medlem av Betelfamiljen vid världshögkvarteret), Charles och Maye Vaile, Esther Rydell (Ragnas halvsyster) och Joyce McCully. De togs emot i det lilla hem som tillhörde ett par som nyligen hade anslutit sig till Jehovas vittnen. De svettiga missionärerna ställde i ordning sina 15 koffertar och 40 litteraturkartonger så gott de kunde. Fyra sov i hängmattor och två på sängar som de hade gjort av bokkartonger, tills de fick tag i ett hus som de kunde hyra som missionärshem.

Ragna minns att alla sex såg mycket annorlunda ut i jämförelse med maracuchos, som invånarna i Maracaibo populärt kallas. Flera av missionärerna var långa och blonda. ”När vi gick från hus till hus, kunde vi ofta ha närmare tio nakna små barn som följde efter oss och lyssnade till vårt konstiga sätt att tala deras språk”, säger Ragna. ”Ingen av oss kunde mer än ett tiotal spanska ord. Så när de skrattade åt oss, skrattade vi bara tillsammans med dem.” När missionärerna anlände, fanns det bara fyra förkunnare i Maracaibo. I början av 1995 fanns det 51 församlingar med ett sammanlagt antal om 4.271 förkunnare.

Hans bön blev hörd

Paret som vänligt hade tagit emot de sex missionärerna i sitt hem var Benito och Victoria Rivero. Benito hade skaffat sig boken ”Himmelriket är nära” av Juan Maldonado, en pionjär från Caracas. När Pedro Morales senare besökte Benito och erbjöd honom ett bibelstudium, var Benito mycket entusiastisk — han nöjde sig inte med att bara studera, utan började med en gång vara med vid den lilla gruppens möten. Han uppmuntrade också sin hustru att vara med, och eftersom hon tyckte om att sjunga, berättade han för henne att sångerna som vittnena sjöng var mycket vackra. Hon följde med honom men förstod inte så mycket av vad som sades, så hon slumrade ofta till.

En kväll när de var hemma bad Benito högt till Jehova, eftersom han trodde att hans hustru hade somnat. Han bad Jehova hjälpa hans hustru att få insikt. Hon råkade höra bönen och blev djupt rörd. Efter Benitos död år 1955 blev Victoria reguljär pionjär och sedan pionjär med särskilt uppdrag.

Att nå ut till landsbygden kring Maracaibo

Bland dem som tog emot sanningen i Maracaiboområdet var fadern till Rebeca (nu Rebeca Barreto). Hon var bara fem år när Gerardo Jessurun började studera Bibeln med hennes far. Fadern gjorde framsteg och blev döpt år 1954. Hon har underbara minnen av hur hon som liten flicka tog del i predikoarbetet. ”Vi brukade hyra en buss, och hela församlingen åkte ut på landsbygden”, berättar hon. ”Landsbygdsbefolkningen hade ont om pengar, men de uppskattade litteraturen. Vilken syn det var att mot slutet av dagen se bröderna och systrarna fylla bussen med ägg, squash, majs och levande kycklingar som de hade fått i utbyte mot litteratur!”

Alla var emellertid inte glada över att få se dem. Syster Barreto minns en händelse i byn Mene de Mauroa. Hon berättar: ”När vi gick från dörr till dörr, följde den katolske prästen på orten efter oss, rev sönder den litteratur som människor hade skaffat och sade åt dem att inte lyssna på Jehovas vittnen. Han uppeggade en mobb bestående av många ungdomar och lyckades få dem att bli så arga att de kastade stenar efter oss. Flera bröder och systrar träffades.” Gruppen av Jehovas vittnen sprang till polischefen (el prefecto) i staden för att få hjälp. Han var vänligt inställd till Jehovas vittnen och sade till prästen att han var tvungen att behålla honom på sitt kontor ett par timmar ”för att skydda honom mot förkunnarna”. När folkskaran inte längre hade någon ledare skingrades den, och vittnena tillbringade med glädje de två följande timmarna med att avge ett grundligt vittnesbörd i samhället, fria från trakasserier.

Mer hjälp anländer

Distriktet var stort, och det behövdes ytterligare hjälp för att täcka det. Fler missionärer som nyligen hade utexaminerats från Gileadskolan anlände i september 1949 för att ta del i den andliga skörden. De var villiga, ja, ivriga att ha en andel i den, men det innebar inte att det var lätt för dem. Rachel Burnham hade aldrig känt en sådan lättnad i sitt liv som hon gjorde när hon kunde se ljusen från hamnen genom gluggen i hytten på fartyget Santa Rosa. Hon hade varit sjösjuk ända sedan fartyget lämnat New York. Trots att klockan var tre på morgonen väckte hon entusiastiskt de tre andra flickorna. Hennes syster Inez och de andra flickorna, Dixie Dodd och hennes syster Ruby (nu Baxter), hade njutit av resan men var ändå glada över att få komma fram till sitt nya distrikt.

En grupp Jehovas vittnen var där för att välkomna dem, däribland Donald Baxter, Bill och Elsa Hanna (missionärer som hade anlänt året dessförinnan) och Gonzalo Mier y Terán. De klev på en buss för att ta sig från hamnen till Caracas. Chauffören tycktes vilja göra resan extra hårresande för nykomlingarna, och det lyckades han verkligen med. Han körde genom den ena hårnålskurvan efter den andra, många gånger längs randen av ett stup och i en hastighet som verkade vara alldeles för hög! Ännu i denna dag talar systrarna om den resan.

De hade förordnats att tjäna vid avdelningskontoret och missionärshemmet i El Paraíso. Rachel tjänade troget på missionärsfältet till sin död år 1981. Likaså gjorde Inez det till sin död år 1991. De andra i gruppen tjänar fortfarande Jehova lojalt.

När Dixie Dodd ser tillbaka på de första månaderna på sitt tilldelade distrikt, säger hon: ”Vår hemlängtan var stor. Men vi skulle inte ens ha kunnat ta oss till flygplatsen om vi så hade velat. Vi hade inte tillräckligt med pengar!” De inriktade i stället sin uppmärksamhet på det faktum att Jehovas organisation hade anförtrott dem ett förordnande som missionärer i ett främmande land. Till sist slutade de att drömma om att resa hem och ansträngde sig verkligen i missionärsverksamheten.

Missförstådda

För de flesta av de nya missionärerna var språket ett problem — åtminstone för en tid.

Dixie Dodd minns att bland det första som de fick lära sig var att säga ”Mucho gusto” varje gång de blev presenterade för någon. Redan samma dag som de hade anlänt följde de med till ett församlingsbokstudium. I bussen repeterade de uttrycket om och om igen: ”Mucho gusto. Mucho gusto.” ”Men när vi blev presenterade”, säger Dixie, ”hade vi glömt vad vi skulle säga!” Med tiden kunde de minnas det.

Bill och Elsa Hanna, som tjänade som missionärer från 1948 till 1954, minns några av sina blundrar. En gång när broder Hanna skulle köpa ett dussin vita ägg, frågade han efter huesos blancos (vita ben) i stället för huevos blancos. En annan gång skulle han köpa en kvast. Rädd att inte ha blivit förstådd försökte han vara mer specifik när han sade: ”Till att sopa ’el cielo’ (himlen) med”, i stället för el suelo (golvet). Affärsinnehavaren svarade med glimten i ögat: ”Vilka stora ambitioner ni har, herrn.”

När Bills hustru, Elsa, var på ambassaden bad hon personalen att remover (avlägsna) hennes pass i stället för att renovar (förnya) det. ”Vad är det ni har gjort?” frågade sekreteraren. ”Har ni svalt det?”

Genee Rogers, en missionär som anlände år 1967, var till en början en smula missmodig när den besökte efter varje väl inövad framställning vände sig till hennes kamrat och frågade: ”¿Qué dijo?” (Vad sade hon?) Men syster Rogers gav inte upp, och under mer än 28 år som missionär har hon hjälpt 40 personer att lära känna sanningen och göra framsteg hänemot vattendop.

Willard Anderson, som kom från Gilead tillsammans med sin hustru, Elaine, i november 1965, erkänner öppet att språk aldrig har varit hans starka sida. Willard har alltid kunnat skratta åt sina egna misstag, och han säger: ”När jag gick i junior high school, läste jag spanska i sex månader tills min lärare fick mig att lova honom att aldrig mer komma till hans lektioner!”

Men med Jehovas ande, uthållighet och ett gott sinne för humor har missionärerna snart kommit att känna sig hemma med sitt nya språk.

Till och med husen har namn

Det var inte bara språket som var annorlunda för missionärerna. De var tvungna att använda en annan metod för att kunna anteckna de hus som de ville gå tillbaka till. Längre tillbaka var det många hus i Caracas som inte hade nummer. Varje husägare valde ett namn på sitt hus. Överklassens hus kallas quintas och har ofta namn efter frun i huset. En adress kan till exempel vara Quinta Clara. Namnet är också ofta en sammansättning av barnens namn: Quinta Carosi (Carmen, Rosa, Simon). Ägaren till huset som Sällskapet hyrde till sitt första avdelningskontor och missionärshem hade redan gett huset namnet Quinta Savtepaul (San Vincente de Paúl [ett katolskt helgon]), och eftersom det låg vid en huvudgata blev det snabbt känt som den plats där Jehovas vittnen träffas.

När man år 1954 köpte ett helt nytt hus som skulle tjäna som avdelningskontor och missionärshem, var det brödernas ansvar att använda sin fantasi och välja ett passande namn. Eftersom man hade Jesu förmaning: ”Låt ... ert ljus lysa inför människorna”, i tankarna, gav man huset namnet Luz (Ljus). (Matt. 5:16) Även om avdelningskontoret senare flyttade till större lokaler, var Quinta Luz fortfarande hem för 11 missionärer i början av år 1995.

De centrala delarna av Caracas har ett helt eget adressystem. Om du frågar efter adressen till ett visst företag eller hyreshus, kan du få höra något i stil med ”La Fe a Esperanza”. ”’Tro till Hopp’? Men det låter ju inte som en adress!” kanske du säger. I de centrala delarna av Caracas har varje gatukorsning ett namn. Adressen du söker ligger alltså i kvarteret mellan Tro och Hopp.

Från Venezuela till Gilead och tillbaka

Under årens lopp har 136 Gileadutbildade missionärer, däribland 7 som har genomgått Skolan för förordnade tjänare, kommit till Venezuela från andra länder, nämligen Förenta staterna, Canada, Tyskland, Sverige, Nya Zeeland, England, Puerto Rico, Danmark, Uruguay och Italien. Mellan åren 1969 och 1984 kom det inte några nya missionärer till Venezuela från Gilead, eftersom det visade sig omöjligt att få visum. Men under 1984 lyckades man genom gemensamma ansträngningar att få tillstånd för två par att komma till landet, och ytterligare två missionärer kom år 1988. Sex inhemska Jehovas vittnen har också dragit nytta av utbildningen vid Gilead.

När broder Knorr var på besök år 1946, frågade unge Rubén Araujo om han någon dag skulle kunna kvalificera sig för att gå igenom Gilead. ”Ja, om du förbättrar din engelska”, löd svaret. ”Det behöver knappast sägas att jag var mycket lycklig”, säger Rubén. ”Tre år senare, i oktober 1949, fick jag en inbjudan från broder Knorr att ingå i den 15:e klassen som var planerad att börja under vintern 1950.”

De fem andra bröder från Venezuela som har genomgått Gilead är Eduardo Blackwood och Horacio Mier y Terán (vilka båda blev döpta år 1946 vid broder Knorrs första besök), Teodoro Griesinger (som vi kommer att höra mer om senare), Casimiro Zyto (som hade emigrerat från Frankrike och blivit venezuelansk medborgare) och, lite senare, Rafael Longa (som har tjänat som kretstillsyningsman).

[Bild på sidan 199]

Inez Burnham, Ruby Dodd (nu Baxter), Dixie Dodd och Rachel Burnham lämnar New York år 1949. Alla mådde bra innan fartyget lämnade hamn!

[Bilder på sidorna 200, 201]

Några av de missionärer som har tjänat på det venezuelanska fältet i många år: 1) Donald och Ruby Baxter, 2) Dixie Dodd, 3) Penny Gavette, 4) Leila Proctor, 5) Ragna Ingwaldsen, 6) Mervyn och Evelyn Ward, 7) Vin och Pearl Chapman