Pompeji — där tiden har stått stilla
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I ITALIEN
KÖK med grytor på spisen, välsorterade affärer, fontäner utan vatten, prydliga gator — allt väl bevarat, i en stad utan invånare, öde och tom. Detta är Pompeji, där tiden tycks ha stått stilla.
Allt är precis som det var den katastrofala dagen för mer än 1.900 år sedan, då Vesuvius, vulkanen som reser sig över Neapelbukten, fick ett utbrott. Det begravde Pompeji, Herculaneum, Stabiae och den omgivande landsbygden i aska, pimpsten och slamströmmar.
”Antikens romare hade bara en vag uppfattning om Vesuvius’ vulkaniska karaktär. De var vana att se Vesuvius som ett grönskande berg, där tät skog växlade med ljuvliga vingårdar”, sägs det i boken Pompei. Men den 24 augusti år 79 v.t., efter många års tystnad, vaknade berget med en våldsam explosion.
Utbrottet år 79
Vulkanen spydde ut en kaskad av gas, magma och sten som förmörkade himlen och orsakade ett fruktansvärt regn av aska och pimpsten (stelnad lava). Inom loppet av två dagar hade Pompeji och stora delar av den omgivande landsbygden täckts av ett i genomsnitt 2,5 meter tjockt lager. Medan våldsamma skalv fortsatte att skaka jorden, sveptes staden in i ett jättestort, osynligt men ödesdigert moln av giftgaser som höll den i ett dödligt grepp. Pompeji begravdes långsamt, men Herculaneum däremot försvann på ett ögonblick. Enligt boken Riscoprire Pompei (Pompeji återupptäcks) dränktes Herculaneum i en flod av ”slam och vulkaniskt material som nådde ett djup av tjugotvå meter nära stranden”.
Pompejis omkring 15.000 invånare reagerade mycket olika. Endast de som flydde omedelbart lyckades rädda sig. En del, som inte ville lämna sina hus och allt som fanns i dem, stannade kvar i hopp om att kunna undgå faran. Andra, som var angelägna om att rädda sina värdesaker, tvekade innan de bestämde sig för att fly, bara för att krossas när taken på deras hus störtade in under tyngden av askan.
Ett exempel är ägarinnan till ”Faunens hus”. Hon kunde tydligen inte förmå sig att överge sina rikedomar. Robert Étienne säger i sin bok La vie quotidienne à Pompéi (Det dagliga livet i Pompeji): ”I all hast samlade frun i huset ihop sina dyrbaraste smycken — guldarmband i form av ormar, ringar, hårnålar, örringar, en silverspegel, en väska full med guldmynt — och beredde sig att fly.” Skrämd, kanske av den fallande askan, stannade hon kvar i huset. ”Kort därefter”, fortsätter Étienne, ”störtade taket in och begravde den olyckliga kvinnan och hennes skatter.” Andra kvävdes av giftgaserna som spred sig överallt.
De som tvekade fick springa för livet i det lager av aska som bildats under tiden. De dog under flykten och blev liggande där de föll, kvävda av giftgaserna. Deras kroppar täcktes av det ihållande regnet av fin aska. De återfanns många hundra år senare, med sina värdesaker fortfarande bredvid sig — verkligen en ömklig syn. Staden och dess invånare hade begravts under ett mer än 6 meter djupt lager av aska.
Men tack vare det ödesdigra askregnet har till och med stadens invånare framträtt på nytt. Vet du hur? Lägg märke till avgjutningarna av kropparna på fotot på den här sidan. Hur gjorde man avgjutningarna? Genom att hälla gips i de hålrum som blev kvar i askan när kropparna förmultnat har arkeologerna gjort det möjligt för oss att se de olyckliga offrens sista förtvivlade rörelser — ”den unga kvinnan som ligger med huvudet på armen; en man som håller en näsduk för munnen, men inte lyckades undgå att andas in stoft och giftgaser; personalen vid Forumbaden, med kropparna förvridna av krampryckningar och spasmer orsakade av kvävning; ... en mor som kramar om sin lilla dotter i en sista sorglig och fåfäng omfamning”. — Archeo.
Ingen säkerhet i Herculaneum
I Herculaneum, någon mil från Pompeji, blev de som inte omedelbart flydde fångade i en fälla. Många sprang mot stranden, kanske i hopp om att kunna ta sin tillflykt till havet, men ett våldsamt skalv till havs gjorde att båtarna inte kunde lägga ut. Vid utgrävningar nyligen längs den forntida strandlinjen i Herculaneum hittade man mer än 300 skelett. Dessa människor begravdes levande av en fruktansvärd flod av slam och vulkaniskt material, när de sökte skydd under en terrass vid havet. Också här hade många försökt rädda sina dyrbaraste ägodelar: guldprydnader, silverkärl, en hel uppsättning kirurgiska instrument — allt ligger där fortfarande, till ingen nytta, vid kvarlevorna av sina ägare.
Tiden har stått stilla
Pompeji bär talande vittnesbörd om hur skört livet är när människan konfronteras med naturkrafterna. Som ingen annan arkeologisk plats i världen ger ruinerna i Pompeji med omgivningar en ögonblicksbild av vardagslivet i det första århundradet v.t., som gör det möjligt för forskare och andra vetgiriga i våra dagar att studera hur människorna levde på den tiden.
Välståndet i området baserade sig huvudsakligen på jordbruk, industri och handel. Hyrd arbetskraft anlitades i stor utsträckning — slavar och fria arbetare lejdes per dag — och den bördiga jorden gav rik avkastning. Många av aktiviteterna i staden var knutna till handeln med livsmedel. Den som besöker Pompeji kan fortfarande se sädeskvarnarna, grönsaksmarknaden och fruktförsäljarnas och vinhandlarnas affärer. Man kan se de byggnader som en gång användes till handeln — till ull- och linberedning, till spinning och till vävning av tyg i industriell skala. Tillsammans med dussintals andra småskaliga industrier — alltifrån guldsmedens verkstad till järnhandeln — och bostadshusen bildade dessa byggnader en stad.
De trånga, en gång myllrande gatorna är belagda med stora stenar. De kantas av upphöjda trottoarer och allmänna fontäner som fick sitt vatten via ett sinnrikt system av akvedukter. En ovanlig och intressant detalj kan man se i korsningarna på huvudgatorna. Som forntida föregångare till vår tids övergångsställen var höga flata stenar utplacerade i gatan. Dessa övergångsstenar gjorde att fotgängare lättare kunde korsa gatorna och att de slapp bli blöta om fötterna när det regnade. De som körde vagn i staden fick hålla tungan rätt i mun, så att inte vagnshjulen kolliderade med stenarna. Övergångsstenarna finns fortfarande kvar! Ingenting har ändrats.
Privatlivet
Inte ens pompejanernas privatliv undgår de nutida besökarnas nyfikna blickar. En kvinna översållad med magnifika smycken ligger i armarna på en gladiator i hans kasern. Dörrar till bostadshus och affärer står på vid gavel. Man ser rakt in i köken. Det ser ut som om de övergavs för bara några minuter sedan, med grytor på spisen, ogräddat bröd i ugnen och stora krukor lutade mot väggen. En del rum är dekorerade med utsökt stuckatur, väggmålningar och mosaiker. Här levde de rika ett bekvämt liv och höll sina fester, drack och åt ur silverbägare och kärl som är förvånansvärt eleganta. Rofyllda innergårdar är omgivna av kolonner och utsmyckade med vackra fontäner som nu är tysta. Man ser också altaren uppsatta åt husgudarna och konstfärdigt utförda marmor- och bronsstatyer.
De flesta levde emellertid ett betydligt anspråkslösare liv. Många saknade kokmöjligheter hemma och sökte sig därför till de många krogarna. Där kunde de äta och dricka för en billig penning, skvallra och spela. Många av krogarna måste ha varit platser med dåligt rykte, där servitriserna, ofta slavinnor, först serverade gästerna och sedan arbetade som prostituerade. Förutom de talrika krogarna av detta slag har utgrävningar avslöjat mer än ett tjugotal bordeller, ofta med målningar och inskrifter som är grovt obscena.
Det är hög tid att handla
Pompejis plötsliga undergång får en att tänka efter. Det är tydligt att de tusentals människorna som omkom den gången inte reagerade tillräckligt snabbt på de tecken som förvarnade om en förestående katastrof — de återkommande jordskalven, explosionerna från vulkanen och det våldsamma regnet av pimpsten. De tvekade, kanske därför att de inte ville överge sitt bekväma liv och sina ägodelar. Kanske hoppades de att faran skulle vara övergående eller att de fortfarande skulle hinna fly, om situationen förvärrades. Tyvärr misstog de sig.
Bibeln upplyser oss om att hela världen i våra dagar befinner sig i en liknande situation. Det fördärvade samhälle vi lever i har avlägsnat sig från Gud. Det kommer att sopas bort plötsligt. (2 Petrus 3:10–12; Efesierna 4:17–19) Alla tecken visar att den tiden är nära. (Matteus 24:3–42; Markus 13:3–37; Lukas 21:7–36) De tragiska kvarlevorna av människorna i Pompeji är tysta vittnesbörd om hur dåraktigt det är att vara obeslutsam.
[Ruta på sidan 24]
Kristna kors?
Upptäckten av olika slags kors i Pompeji, däribland ett kors i gips på väggen i ett bageri, har av somliga tolkats som ett bevis för att det fanns kristna i staden, innan den ödelades år 79 v.t. Är det antagandet riktigt?
Uppenbarligen inte. För att finna ”en fullt utvecklad dyrkan av korset som föremål”, säger Antonio Varone i sin bok Presenze giudaiche e cristiane a Pompei (Närvaron av judar och kristna i Pompeji), ”måste vi vänta till 300-talet, då kejsarens och de hedniska massornas omvändelse skulle göra vördnaden för korset mer överensstämmande med deras religiösa uppfattning”. Varone tillägger: ”På 100- och 200-talet och fram till Konstantins tid är det mycket sällsynt att man finner en sådan symbol i förbindelse med kristendomen.”
Om korssymbolerna inte är kristna, varifrån härstammar de då? Bortsett från att det är tveksamt om symbolen i bageriet verkligen är ett kors och att man i samma bageri funnit en målning av en gudom i skepnad av en orm, har man där gjort ”en del mycket obscena fynd som också är svåra att förena med antagandet att bageriets innehavare skulle ha kristna värderingar”, säger Varone. Han tillägger: ”Man vet att det korsformade emblemet ända från civilisationens gryning, innan det blev en symbol för frälsningen, användes med en tydlig magisk och rituell innebörd.” Samme forskare förklarar att korset under antiken ansågs kunna skydda mot eller avvärja det onda och huvudsakligen användes som en amulett.
[Bild på sidan 23]
Caligulas triumfbåge med Vesuvius i bakgrunden
[Bilder på sidan 23]
Ovan: Gipsavgjutningar av invånare i Pompeji
Till vänster: Vy över Neros triumfbåge och del av Jupitertemplet
[Bildkällor på sidan 22]
Yttermarginalerna: Glazier
Fotona på sidorna 2 (längst ner), 22 och 23: Soprintendenza Archeologica di Pompei