Vapen — en riskfylld livsstil

”DE INBILLAR sig”, sade en framträdande polistjänsteman, ”att när de riktar sitt vapen mot någon, har de situationen under kontroll, och om det inte visar sig vara så tvekar de, precis som många polismän tvekar under bråkdelen av en sekund och får plikta för det med sitt liv.”

Hur snabbt kan du få tag i ditt undanstoppade vapen, om du plötsligt antastas av en angripare? Begrunda hennes egen erfarenhet: ”När jag blev rånad — av en galen narkoman med slaktarkniv — kände jag stålet mot min hals innan jag hade sett eller hört min angripare. Om jag hade försökt få fram ett skjutvapen, vem hade då dragit det kortaste strået?” Sedan tillägger hon: ”Jag skulle inte drömma om att ha ett skjutvapen som personligt skydd. Det är inte någon moralfråga, det är en praktisk fråga.”

Begrunda nu några överväldigande fakta. Vid de ”relativt sällsynta skottväxlingar mellan bostadsinnehavare och inbrottstjuvar som verkligen inträffar, kan det lätt visa sig vara inbrottstjuven som är skickligast i att hantera sitt vapen och bostadsinnehavaren som hamnar på bårhuset”, uppgav tidskriften Time för 6 februari 1989.

”Man kan inte sitta på två stolar”, sade en polischef. ”Om man verkligen förvarar sitt skjutvapen så att oskyldiga personer i huset, ens barn eller besökare eller någon annan, inte kan komma åt att skada sig med det, då kommer man inte heller själv att komma åt vapnet i den kritiska situation för vilken man ursprungligen köpte det.”