Vi kan se på exemplet med Hafeni.

Hafeni föddes i Zambia men växte upp i olika flyktingläger i grannländerna. ”Jag var rasande över att min familj och andra hade blivit så orättvist och brutalt behandlade”, säger han. Därför gick han med i samma militanta grupp som hans föräldrar tillhörde.

Hafeni tänker tillbaka och säger: ”Det sorgligaste var hur människor påverkades känslomässigt av att leva som flyktingar. Barn skildes från sina föräldrar och syskon. De som var gamla nog tog del i striderna, och många av dem återvände aldrig. Jag har aldrig sett min pappa, inte ens på kort. Allt jag vet är att han dog i strid. Än i dag bär jag med mig de känslomässiga ärren.”

JOSEBA, som bor i Spanien, fick frågan varför han gick med i en militant grupp. ”Det förtryck och den orättvisa vi utsattes för på den tiden skapade en outhärdlig situation”, sade han. ”I storstaden Bilbao, där jag bodde, kunde polisen storma in när som helst och misshandla och arrestera människor.”

Han fortsatte: ”En morgon greps jag för att jag hade gett uttryck åt mina åsikter om polisens metoder. Jag var så arg att jag ville göra något – ta till våld om det behövdes – för att råda bot på situationen.”

Hafeni, som nämndes i förra artikeln, säger till exempel: ”Vårt land exploaterades och togs ifrån oss. Djur slåss för sina revir, så vi tyckte det kändes naturligt att strida för vårt land och för våra rättigheter.”

Djupt rotade känslor

Joseba, som nämndes tidigare, blev svårt misshandlad när han greps. Han säger: ”Brutaliteten övertygade mig om att mitt hat var berättigat. Om jag var tvungen att dö för att åstadkomma en förändring så tyckte jag att det var värt det.”

”I flyktinglägren hölls massmöten där vi fick höra att de vita hela tiden tänkte ut nya sätt att förtrycka de svarta”, berättar Hafeni. Vad ledde det till?

”Jag kände hur hatet växte”, säger han. ”Jag misstrodde alla vita. Till slut hade jag fått nog, och jag tänkte att vår generation måste göra något.”

En bok som kan förändra hjärtat

Under 1990-talet började Hafeni undersöka sina trosuppfattningar och bestämde sig för att skaffa en bibel. Han säger: ”Jag började med att undersöka evangelierna [bibelböckerna Matteus, Markus, Lukas och Johannes], som handlar om Jesu liv. Jag tilltalades genast av Jesu personlighet och hans vänliga och opartiska sätt att behandla andra. Det värmde verkligen hjärtat.”

Hafeni berättar att när han fortsatte att läsa var det ”en mening i Bibeln som verkligen träffade mitt i prick, och det var den i Apostlagärningarna 10:34 och 35”. Där står det: ”Gud [är] inte ... partisk, utan han tar emot den som fruktar honom och som gör det som är rättfärdigt, vilken nation han än tillhör.”

”Jag kom fram till att människor själva är ansvariga för tribalism, nationalism och rasfördomar”, säger Hafeni. ”Jag insåg att Bibelns budskap kan förändra hela ens tänkesätt och att det viktigaste i livet är att ha Guds godkännande. Det är viktigare än att kämpa för någon särskild folkgrupp eller hudfärg.”

Joseba, som citerades i förra artikeln, var ledare för en mindre kommandogrupp som planerade att spränga en polisstation. ”Men innan vi hann genomföra den här attacken”, berättar han, ”greps jag och fick sitta två år i fängelse.” Senare började hans fru, Luci, studera Bibeln med Jehovas vittnen. Med tiden började Joseba vara med under studiet.

Han drar sig till minnes: ”När jag lärde mig mer om Jesus började jag se honom som min förebild. Det han sade om att ’alla som tar till svärd skall gå under genom svärd’ påverkade mig djupt. Jag visste att det stämde.” (Matteus 26:52) Han säger: ”Mordattentat väcker bara hat och hämndbegär hos offrens släktingar. Våld leder bara till smärta, inte till en bättre värld.” Joseba började förändra sitt sätt att tänka.

Både Hafeni och Joseba fick själva uppleva att Bibeln kan påverka livet i en helt ny riktning.

Ett brödraskap grundat på kärlek

När Hafeni började vara med vid Jehovas vittnens möten blev han mycket berörd av den frid som han såg mellan olika etniska grupper. ”Det kändes helt otroligt att sitta bredvid vita människor”, säger han. ”Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle kalla en vit man för min broder. Det här stärkte min övertygelse om att vittnena har den sanna religionen, för bland dem fanns den enhet som jag längtat efter, och de älskade varandra oavsett hudfärg.”

Som vi fick veta i första artikeln var Andre nära att dödas av en bomb som placerats ut av en militant grupp och som tog flera av hans vänners liv. Han fick senare lära sig den bibliska principen att ”villigt förlåta” och började tillämpa den. (Kolosserna 3:13) Även Hafeni, som anslöt sig till just den gruppen, lärde sig längre fram att följa Bibelns principer och tog avstånd från våldshandlingar. (Psalm 11:5) Nu är båda Jehovas vittnen och arbetar tillsammans på ett av vittnenas översättningskontor i ett afrikanskt land.

[Infälld text på sidan 7]

Både Hafeni och Joseba har själva upplevt att Bibeln kan påverka livet i en helt ny riktning.

[Bild på sidan 8]

Genom att tillämpa Bibelns principer har Hafeni och Andre blivit nära vänner.