• Puerto Rico och Jungfruöarna
    Jehovas vittnens årsbok 1987

    • Till dessa öar sände Sällskapet i januari 1947 broder Theophilus Klein och hans hustru, ett missionärspar, för att sätta i gång verket med att predika om Riket. Mottagandet blev häpnadsväckande. Under de fyra första månaderna tecknade de 750 nya prenumerationer på Sällskapets tidskrifter. Personer som var bosatta där började snabbt ta del i predikoverket. Ja, under de åtta första månaderna började 29 förkunnare ta del i att predika de goda nyheterna, inte bara från hus till hus, utan också på gatorna med tidskrifterna. På lördagsförmiddagarna var huvudgatan på Saint Thomas ofta full av förkunnare som erbjöd Vakttornet och Vakna!

      En kvinnlig journalist som tidigare arbetat för tidskriften Life beskrev sitt intryck så här: ”Bland de syner som frapperade oss när vi först gick omkring på gatorna på Saint Thomas var det antal män och kvinnor som stod i gathörnen och bar tygväskor på vilka det stod skrivet THE WATCHTOWER [Vakttornet]. ... Den mest talträngde av dem, en välklädd, till synes välbärgad man i 45-årsåldern, hade en gång besökt mig ombord på [båten] Love Junk och bett att få tala med mig i några minuter. Men jag var då fullt upptagen av en del mat på spisen och tackade nej till honom; därför visste jag ingenting om Vakttornet.

      Det var med en viss överraskning som jag kände igen den mannen, oklanderligt klädd som vanligt i vit kostym, skjorta med stärkkrage och slips, böjd över motorn tillsammans med Harry. ... När tiden gick och mannen inte gav sig av, började jag undra vad som hände min käre presbyterianske man. Om han höll på att bli omvänd, undrade jag till vad. Kanske allt detta skulle leda fram till dop genom nedsänkning; vi befann oss verkligen på ett lämpligt ställe för det. ... Men långt ifrån det orerande om eld och svavel, som jag hade förväntat, var de ord som kom från Vakttornsmannen så mjukt talade att jag inte kunde få klart för mig vad han sade. Hans rörelser var ännu mindre avslöjande. ... ’Vad håller han på med där inne, John-Thomas?’ frågade jag. ... ’Håller han på att omvända herr Harman?’ ... ’Jag inte tro det. ... Vakttornsmannen hålla skiftnyckeln åt chefen.’ ... Det hela stod klart för mig. Vakttornsmannen var inte bara missionär, utan dessutom en skicklig psykolog. Just vid detta särskilda tillfälle fanns det inte någon mera direkt väg till Harrys själ än genom hans motor.

      Till sist kom Vakttornsmannen ut. ... Jag kunde inte avhålla mig från att gå in i maskinrummet och tala med Harry. ’En trevlig typ’, sade han. ’Han erbjöd sig att komma och dryfta bibeln med mig en gång i veckan.’ ’Vem är han?’ frågade jag. ’Han är ett Jehovas vittne’, sade Harry. ’Jag beundrar verkligen hans hängivenhet. ... Jag måste göra någonting i gengäld för honom; han ville inte ta emot några bidrag.’ ’Vad, Harry’, frågade jag, ’sade du att du skulle göra för honom?’ ’Å, jag prenumererade för ett år på Vakna!’”