Varje vulkan växte till genom att tusentals lavaflöden göts ut ovanpå varandra. Eruptioner börjar under vattnet, där lavan snabbt kyls ner och bildar skorpor och tungliknande former som när de lägger sig på varandra ser ut som högar med kuddar. När den växande vulkanen höjer sig över vattenytan, ändrar lavaflödena utseende. Vulkanologer använder de hawaiianska termerna ”pahoehoe” för flöden med en slät, böljande och repliknande yta och ”aa” för lava med ojämn, grov och skrovlig yta. Vulkanen utvecklas till ett brett, mjukt sluttande berg med en form som liknar de forntida romerska soldaternas sköldar. Stora kratrar bildas på vulkanens topp när smält berg, magma, kastas eller töms ut från håligheter nära ytan. Magmareservoaren inuti vulkanen utvecklar också tryck. Trycket pressar delar av vulkanen i riktning mot havet och öppnar stora sprickor. Mot slutet blir utbrotten från en sköldvulkan mer explosiva och sprider konformade högar av slagg, cinder, utöver vulkanen, som i fallet med Mauna Kea.

Öar som förflyttar sig

Historien visar att de senaste 200 åren har endast de två öarna längst nere i sydost, Hawaii och Maui, varit aktiva. Detta förbryllade vetenskapsmännen och fick dem att studera ökedjans berggrundshistoria närmare. Inne i lavan finns små mängder av en radioaktiv form av kalium och dess produkt vid sönderfall, argon, som kan mätas i laboratorier för beräkning av åldern på bergarter. Undersökningar av hela Hawaiiarkipelagen visade på ett i nordvästlig riktning systematiskt åldrande, utsträckt över många miljoner år.

Med tanke på att det har varit flest utbrott i den sydöstra delen av ökedjan, betyder det då att magmakammaren därunder har flyttat sig? Geologer har kommit fram till att magmakammaren, som man kallar hetfläck, faktiskt inte har flyttat sig. I stället är det oceanbottnen som har rört sig över hetfläcken och flyttat vulkanöarna bort från den som stenar på ett transportband. Denna rörelse gör också att Stilla havets oceanplatta skaver mot de intilliggande kontinentalplattorna och andra delar av havsbottnen, och detta har orsakat de många stora jordbävningar som har ägt rum runt Stilla havet. Om du bor på Hawaii har ditt hem krupit ungefär 7,5 centimeter mot nordväst sedan förra året!

Vetenskapsmän menar att hetfläckar, som den under Hawaii, är upphovet till många av vulkanerna runt jorden, både på land och i haven. Vid de flesta hetfläckar kan man också märka att utbrotten flyttar sig, vilket betyder att jordytan där du bor troligen också har rört sig.

Nya öar bildas ...

Eftersom det har tagit hundratusentals år för vulkanerna på Big Island att bildas, kan man tänka sig att ön har förflyttat sig bort från hetfläcken under den tiden. Då borde nya vulkaner och öar bildas över hetfläcken då orörda delar av havsbottnen kommer över den. Har någon möjlig efterträdare till vulkanerna på Big Island redan visat sig?

Ja, verkligen. Ett vulkaniskt aktivt undervattensberg, Loihi, växer söder om Big Island. Men vänta dig inte att det skall höja sig över havet den närmaste tiden. För att göra det behöver det höja sig ytterligare 900 meter, och det kan ta tiotusentals år.

... och gamla försvinner

De stora vulkaniska sköldar och karga lavafält som utgör Hawaiiöarna verkar bedrägligt säkra, så att de inte kommer att återvända ner i havet igen. Men småöar och berg som sjunkit i havet nordväst om Hawaii säger oss något annat. Så vilar till exempel sandreven och korallreven vid Midway- och Kureöarna på stora vulkaniska berg vars toppar nu ligger under havsytan. Varför försvinner vulkanöar?

Öarna får gradvis ge vika för erosion orsakad av vattenavrinning, vågrörelser och andra krafter. Öarna sjunker också av sin egen tyngd när de pressar ner havsbottnen. Branta klippor längs några av ösidorna visar på något annat som bidrar till vulkanöars sönderfall — jordskred. När man undersöker öarnas sidor under vattnet med ekolod, kan man se att väldiga jordskred nått tiotals kilometer ut på havsbottnen.