Vår familj av troende i Bosnien får hjälp
SOM Jehovas vittnen tar vi inte parti i politiska konflikter. (Johannes 17:16) Vi följer däremot Paulus’ uppmaning att göra gott, ”i synnerhet mot vår familj av troende”, och kommer snabbt till våra medkristnas undsättning i krigshärjade områden. (Galaterna 6:10, Beck) Hösten 1993 riskerade Jehovas vittnen från Österrike och Kroatien livet för att bistå sin familj av troende i Bosnien. Det här är deras rapport.
Från mars 1993 till oktober samma år fanns det ingen möjlighet att skicka någon hjälpsändning till Bosnien. Men i början av oktober antydde myndigheterna att det skulle kunna gå. Det skulle fortfarande vara ett riskfyllt åtagande, eftersom det förekom häftiga strider vid alla bosniska fronter.
Trots det lämnade våra lastbilar Wien tisdagen den 26 oktober 1993 med 16 ton livsmedel och ved till medkristna i Bosnien. Vi hade våra konventmärken på oss för att bli igenkända.
När vi kom fram till gränsen mellan Kroatien och Bosnien, blev vi eskorterade till en militärbas, där man noggrant sökte igenom våra lastbilar. Vi fick avslag på vår begäran att färdas genom serbiskt territorium och tilläts endast färdas genom centrala Bosnien — rakt igenom stridszonen!
Meningslösa ansträngningar?
Medan militäreskorter ledde oss från den ena vägspärren till den andra, hörde vi öronbedövande detonationer från stridsvagnar och artilleri. Under natten eskorterades vi genom skogen av två stridsvagnar och en jeep. Vi krypkörde med våra lastbilar genom stridslinjen! Allt gick bra fram till morgonen. Då började kulorna vina över våra huvuden, och vi var tvungna att ta betäckning bakom en kulle. Efter en stund upphörde skottlossningen, och vi fortsatte resan.
När vi kom fram till en förläggning frågade befälhavaren vilka vi var och vad vi ville. ”Ert åtagande är dömt att misslyckas”, sade han sedan vi hade förklarat våra planer. ”Ni har inte en chans att klara er utanför förläggningen — ni kan inte köra ens några meter. Svälten i landet är så svår att människor kommer att angripa er och stjäla det ni har.” Han uppmanade oss att vända om.
Var våra ansträngningar ”dömda att misslyckas”? Var det fåfängt att tro att vi skulle kunna färdas genom krigshärjade och svältdrabbade områden och ändå få behålla våra förnödenheter och vårt liv? Vi var tvungna att fatta ett allvarligt beslut. Vi hade redan hört artillerield och öronbedövande bombexplosioner. Eftersom vi var tillsammans med soldaterna under natten, kunde vi se hur de var rustade för stridens hetta. De bar skottsäkra västar och var tungt beväpnade. Till och med kocken bar ett maskingevär på ryggen. Och vi som bara hade skjorta, slips och konventmärke! Var det förståndigt av oss att fortsätta?
Vi kommer fram till Travnik
Vårt enda hopp tycktes vara att förhandla med den tredje parten i kriget. Morgonen därpå frågade vi därför en ung kvinna om hon visste var de hade sin förläggning. ”Det är inte långt härifrån”, sade hon. ”Om ni åker rakt genom skogen, kommer ni fram till en byggnad som en gång var ett sjukhus.” Vi var angelägna att komma i väg. Soldaterna var förvånade över att vi vågade lämna förläggningen obeväpnade.
Det före detta sjukhuset låg i ruiner, men det fanns en officer där. Han gick med på att hjälpa oss och rådde oss att först tala med hans befälhavare. Han tog oss med i sin illa medfarna bil och körde i hög fart längs frontlinjen. Vi stannade vid en byggnad där befälhavaren tog emot oss i ett mörkt rum.
”I går kväll tänkte vi öppna eld mot er”, sade han. ”Vad vill ni?”
”Vi är Jehovas vittnen, och vi vill leverera en hjälpsändning till våra bröder.”
Han blev verkligen både förvånad och imponerad, eftersom inga konvojer med hjälpsändningar hade vågat sig in i Bosnien på flera veckor. Efter noggranna undersökningar fick vi en skriftlig bekräftelse. Kvällen innan trodde vi inte att vi hade någon möjlighet att fortsätta resan, och nu kunde vi fortsätta utan eskort!
Vi körde genom skogen, passerade den ena vägspärren efter den andra och körde tidvis längs frontlinjen. Trots riskerna kom vi lyckligt fram till Travnik. En soldat som hörde att vi hade kommit skyndade till ett hus där våra bröder hade samlats. ”Ert folk är här med lastbilarna!” ropade han. Föreställ er hur glada de blev. Vi bar in livsmedel i huset, samtalade en stund men var sedan tvungna att fortsätta vidare. Det började bli mörkt, och en riskfylld resa på omkring tre mil låg framför oss.
Vidare till Zenica
En bil eskorterade oss genom skogen i hög fart. Några sade att vi aldrig skulle klara av att ta oss till Zenica, men det gjorde vi. En tryckt stämning tycktes vila över staden. Det fanns ingen belysning och inga bilar på vägarna. Zenica var belägrat på alla sidor, vilket resulterade i stor svält och förtvivlan.
När vi körde gatan fram såg vi något fantastiskt — två kristna systrar som predikade! Vi fick veta att man vid mötet dagen innan hade beslutat att bröderna skulle behöva gå ut i skogen för att leta efter mat, eftersom förråden var slut. Vi kom därför i precis rätt tid! Vi lossade en av lastbilarna klockan fyra på morgonen medan gatorna var tomma.
Dagen därpå tog vi kontakt med en general, som blev ganska förvånad över att vi hade lyckats ta oss till Zenica. Vi gjorde nu förfrågningar om vårt nästa resmål, Sarajevo.
”Ingen har försökt ta sig dit med lastbil på flera månader”, sade generalen. Till slut gav han oss tillåtelse att ta vägen över bergen. ”Men det blir inte lätt”, varnade han. ”Jag är inte säker på att era lastbilar är tillräckligt robusta för att klara det.”
Generalen överdrev inte. Även om vi var bara fyra mil från Sarajevo, var vi tvungna att ta en 14 mil lång omväg genom skogarna! Vi kommer aldrig att glömma resan från Zenica via Sarajevo till Jablanica som tog tre dagar och två nätter, ofta med en hastighet av bara fem kilometer i timmen. ”Vägen” utgjordes av en stig som hade bildats därför att man flera gånger hade kört med pansarfordon där. Vi körde över hemska stenar och hål. Ofta måste vi köra utan lyse, och vid två tillfällen var våra lastbilar nära att glida nerför förrädiska slänter. En militärlastbil som följde efter vår konvoj satte på ljuset ett kort ögonblick och blev genast beskjuten. Ibland var vi tvungna att reparera skadade broar och laga punkteringar.
När vi kom fram till utkanterna av Sarajevo, bad vi att få tala med den ansvarige generalen. Medan vi väntade såg vi en lastbil på gatan med tio lik och en säck huvuden. Soldaterna vid lastbilen förhandlade om överlämnandet av kropparna — verkligen en obehaglig syn som fick oss att längta efter den dag då alla krig skall upphöra. — Jesaja 2:4.
Klockan tio på förmiddagen fick slutligen en av oss företräde hos generalen och hans höga officerare i ett mörkt rum som bara var upplyst av ett levande ljus.
”Vilka är ni?” frågade generalen.
”Vi är Jehovas vittnen. Vi vill föra livsmedel till våra trosbröder i Sarajevo.”
”Vet ni att det finns många Jehovas vittnen i Sarajevo?”
”Ja, det är därför vi är här.”
Då nämnde generalen namnet på ett vittne. ”Känner du honom?”
”Ja, han är en av våra vänner.”
”Han är också min vän”, sade generalen. ”Vi gick i skolan tillsammans. Sedan han blev ett Jehovas vittne har jag kommit att uppskatta honom mer och mer. Han har gjort mycket för er. Berätta mer om Jehovas vittnen för oss.”
Ett timslångt samtal följde, och ett dussintal tidskrifter och broschyrer lämnades. Efter ett andra sammanträffande gick generalen med på att göra särskilda anordningar för att hjälpsändningen skulle kunna delas ut till bröderna i Sarajevo.
Det var inget litet åtagande. Ett 30-tal personer, däribland några som inte var Jehovas vittnen, kånkade på paket som vägde omkring 30 kilo vartdera. De arbetade från klockan åtta på kvällen till fem på morgonen, två nätter efter varandra — sammanlagt 18 timmar. En äldste berättade att hans grannar blev så överväldigade över hjälpinsatserna att de böjde knä med bröderna och tackade Jehova! Även de fick naturligtvis en del livsmedel.
Föreställ dig den glädje våra bröder och systrar kände när de fick en hjälpsändning på 11.000 kilo! Situationen var desperat. Ett kilo mjöl kostade 450—1.000 D-mark (2.250—5.000 kronor). En säck ved kostade omkring 400 D-mark (2.000 kronor), och en liter dieselolja kostade 30 D-mark (150 kronor).
Det var som om vi nu blev belönade för varje fara som vi mött längs vägen. Vi njöt av att se hur glada våra bröder blev när de fick hjälpsändningen. Det var en erfarenhet som varken de eller vi någonsin kommer att glömma. Men nu var vi tvungna att börja tänka på utmaningen att ta sig hem.
Återresan
”Hur tar vi oss tillbaka?” frågade vi generalen.
”Samma väg ni kom”, svarade han.
Vi var utmattade, hade ont om bränsle och inga reservdäck. Det började regna, och vi kunde inte ta oss fram i leran. Vi frågade därför generalen om vi kunde ta vägen söderut.
”Det förekommer hårda strider där”, sade han. ”Inte ens en mus kan ta sig igenom.” Men efter en stunds funderande sade han: ”Gör ett försök. Trots allt tog ni ju er hit.”
Vi var tvungna att lämna kvar en lastbil och fördela bränslet på de tre övriga lastbilarna. Vi gav oss av vid midnatt och körde återigen in i skogarna.
Återresan var inte problemfri. Vi stötte på en militärlastbil som låg på sidan och delvis blockerade en bro som vi behövde ta oss över. Vi såg att om vi kunde ta av bara ett av hjulen på bilen, skulle vi kunna ta oss förbi.
Vi vädjade till en beväpnad soldat: ”Går det bra att vi tar av hjulet och sätter tillbaka det igen sedan vi har tagit oss över bron?”
”Om ni rör hjulet, så blir det fart på mitt gevär”, svarade soldaten och riktade vapnet mot oss.
Vi tänkte att det nog var bättre att koka lite kaffe och bjuda soldaten på en kopp. I flera timmar berättade vi för honom om 1991 års internationella sammankomster, sådana som den som hölls i Zagreb. Efter det mjuknade han och lät oss ta bort hjulet.
I Jablanica talade en av oss med en befälhavare om den färdväg vi ville ta. Han trodde knappt sina öron. ”Ni vill alltså köra genom Neretvadalen?”
Det var förståeligt att generalen var orolig. Neretvadalens sluttningar hölls av olika arméer som hela tiden sköt på varandra. Omkring 15 kilometer av vägsträckan var förrädisk. ”Så ligger det till”, sade han, ”och ändå vill ni ta den vägen?”
Sedan generalen hade övervägt saken, sade han att vi kunde åka — men endast i sällskap med några tjänstemän. Men tjänstemännen ville ogärna följa med oss! Till slut bad vi dem att helt enkelt ta kontakt med andra sidan och ge besked om vår genomresa. Vi skulle ta oss över utan eskort nästa morgon.
Vi skrev med stora bokstäver på våra lastbilar att vi medförde humanitär hjälp. Sedan vi hade framburit en bön körde vi in i dalen. Vi kom överens om att om vi blev beskjutna, skulle vi inte öka hastigheten och därigenom väcka misstankar.
Vi passerade bron över till den andra sidan av floden och fortsatte vidare genom nästa dal. Vi såg många djurkadaver och ramponerade lastbilar och stridsvagnar längs vägen. Plötsligt fick vi syn på landminor på vägen, och det var omöjligt för oss att fortsätta. Vi signalerade med lastbilens signalhorn tills två soldater tittade fram bakom en sten. ”Vilka är ni? Vad vill ni?” frågade de.
Sedan vi hade berättat vilka vi var, frågade vi om de kunde göra vägen farbar, vilket de gick med på. Slutligen nådde vi den andra sidan.
Soldaterna där blev förvånade över att se oss. De kom långsamt ut ur sina gömställen, närmade sig lastbilarna med sina vapen riktade rakt mot oss. Vi visade vårt tillstånd och våra registreringsskyltar, som vi hade tagit bort av säkerhetsskäl medan vi körde genom stridszonen.
”Ni var helt oväntade”, sade en soldat. ”Hur tog ni er igenom?”
Tvärtemot vår begäran hade ingen vid utposterna blivit underrättad om att vi var på väg! Soldaten fortsatte: ”Vi hade osäkrat vapnen och skulle just ge eld.”
Vi frågade varför de inte hade gjort det.
”Jag har ingen aning”, svarade soldaten. ”Jag tror ödet ville så. När vi fick in er i fältkikarna och såg texten ’Humanitär hjälp’, visste vi inte riktigt vad vi skulle göra. Därför klarade ni er.” Senare frambar vi en innerlig bön av tacksamhet till Jehova för hans beskydd.
Trots att våra bröder och systrar i Bosnien lever under svåra förhållanden, har de en inspirerande anda. De delar på de materiella ting de äger och uppmuntrar varandra med trosstärkande ord. I Zenica finns 40 aktiva Jehovas vittnen, däribland 2 pionjärer med särskilt uppdrag, 11 hjälppionjärer och 14 som nyligen blivit döpta. De 65 församlingsförkunnare och 4 hjälppionjärer som fortfarande är kvar i Sarajevo leder 134 bibelstudier. Församlingsförkunnarna använder i genomsnitt 20 timmar varje månad till att tala med andra om de goda nyheterna om Guds kungarike.
Jehovas vittnen består verkligen av en världsomfattande familj av troende. De riskerar villigt livet för att göra det som är gott mot dem som är besläktade med dem i tron — även mot dem som de aldrig tidigare har träffat. Varför det? Därför att de älskar dem. Jesus Kristus sade: ”Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” (Johannes 13:35) Detta har helt visst varit fallet med vår familj av troende i Bosnien.
[Karta/Bilder på sidan 24]
(För formaterad text, se publikationen)
Adriatiska havet
ÖSTERRIKE
SLOVENIEN
UNGERN
KROATIEN
BOSNIEN
SERBIEN
Travnik
Zenica
Sarajevo
[Bilder]
Hjälptransport till Bosnien och Hercegovina
[Bild på sidan 26]
Vi kör sakta förbi en lastbil som har vält