Hjälpbehovet överblickas

Också denna gång reagerade Jehovas vittnen i Europa mycket snabbt på sina bröders behov. I april 1997 flög en grupp vittnen, däribland två läkare, ner med pengar och medicin. I Goma hade vittnena på platsen redan organiserat biståndskommittéer för att försöka överblicka situationen, så att hjälp skulle kunna ges så fort som möjligt. Den europeiska delegationen gick igenom hela staden och dess omgivningar. Andra vittnen skickades ut som rapportörer till mer avlägset belägna platser. Upplysningar inhämtades också från Kisangani, som ligger över hundra mil väster om Goma. Bröder från området hjälpte till att samordna hjälpinsatserna i Goma, där det bor omkring 700 vittnen.

En församlingsäldste i Goma sade: ”Vi blev djupt rörda över att se våra bröder som hade rest så långt för att hjälpa oss. Innan de kom hjälpte vi varandra. Många vänner hade varit tvungna att fly från landsbygden till Goma. Somliga hade förlorat sina hem och tvingats lämna sina åkrar. Vi tog emot dem i våra hem och delade med oss av våra kläder och den lilla mat vi hade. Men det vi kunde göra lokalt var inte mycket. En del av oss var svårt undernärda.

Men bröderna från Europa hade med sig pengar som gjorde det möjligt för oss att köpa mat, trots att den var dyr och svår att få tag i. Hjälpen kom i precis rätt tid, för många hade inte en matbit i huset. Vi delade ut livsmedel till både vittnen och icke-vittnen. Om hjälpen inte hade kommit just då, skulle många fler ha dött, i synnerhet barn. Men Jehova räddade sitt folk. Utomstående var djupt imponerade. Många kommenterade vår kärlek och endräkt, och somliga erkände att vår religion är den enda rätta.”

Även om vissa matvaror kunde köpas på platsen och en hel del medicin hade delats ut till behövande, var det långt ifrån nog. Det rådde stort behov av kläder och filtar, och det behövdes också mer mat och mediciner. Dessutom behövde man hjälp att bygga upp de hem som hade blivit förstörda.

Varorna distribueras

När varorna började anlända till Kongo, kom två bröder och en syster från Frankrike för att hjälpa de lokala biståndskommittéerna. Beträffande den tacksamhet som de kongolesiska vittnena visade säger en syster som heter Joseline: ”Vi fick många tackbrev. En fattig syster gav mig en prydnadssak av malakit. Andra gav oss foton av sig själva. När vi skulle åka, kom systrarna fram och kysste mig, kramade mig och grät. Jag grät också. Många gjorde sådana kommentarer som: ’Jehova är god. Jehova tänker på oss.’ De insåg att det var Gud som borde få äran för givandet. När vi delade ut maten, sjöng bröderna och systrarna Rikets sånger och lovprisade Jehova. Det var mycket rörande.”

En av de europeiska bröderna var en läkare som heter Loic. Många hjälpsökande samlades i Rikets sal och väntade tålmodigt på sin tur att få träffa honom. En kongolesisk syster ville också göra något för sina bröder och bakade därför omkring 40 munkar åt dem som väntade på att få träffa doktorn. Eftersom det var omkring 80 personer som väntade, fick alla en halv munk var.

Även icke-vittnen fick hjälp

Hjälpsändningarna kom inte enbart Jehovas vittnen till godo, utan även andra fick nytta av dem, liksom fallet var år 1994. Det visar att vittnena följer rådet i Galaterna 6:10, där det sägs: ”Låt oss därför, så länge vi har gynnsam tid till det, göra vad som är gott mot alla, men särskilt mot dem som är besläktade med oss i tron.”

Vittnena delade ut medicin och kläder till flera skolor och till ett hem för föräldralösa barn i närheten av Goma. På hemmet bor 85 barn. Under en tidigare rundresa för att överblicka situationen hade en grupp bröder besökt barnhemmet och lovat att komma tillbaka med 50 lådor proteinrika kex, klädpaket, 100 filtar, mediciner och leksaker. Barnen hade ställt upp sig på gården och sjungit för besökarna. Därefter hade de framfört en önskan: Skulle de möjligen kunna få en fotboll?

Några veckor senare kom bröderna tillbaka med de utlovade förnödenheterna. Imponerad av vittnenas generositet och av det han hade läst i den bibliska litteratur som han hade fått sade föreståndaren för barnhemmet att han tänkte bli ett Jehovas vittne. Fick barnen en fotboll? ”Nej”, svarar Claude, samordnare för det franska biståndsarbetet, ”de fick två fotbollar.”

Flyktingläger

Den hjälp som vittnena gav var inte begränsad till Kongo. Tusentals flyktingar hade flytt från krigszonen till ett av grannländerna, där man i all hast hade upprättat tre flyktingläger. En grupp vittnen begav sig dit för att se vad som kunde göras. När den här rapporten sammanställdes, fanns det 211.000 flyktingar i dessa läger, de flesta från Kongo. Omkring 800 av dem var Jehovas vittnen, barn till vittnen eller personer som var intresserade av de goda nyheterna om Guds kungarike. Ett av de mest akuta problemen i lägren var bristen på mat. I ett läger fanns det mat för högst tre dagar, och en del av den bestod av bönor som var tre år gamla.

Vittnena var emellertid vid gott mod. Trots att det var ont om biblisk litteratur, höll de regelbundet möten i det fria för att bygga upp sig andligen. De var också flitigt upptagna med att predika de goda nyheterna om Guds kungarike för andra flyktingar. — Matteus 24:14; Hebréerna 10:24, 25.

En av bröderna i undersökningsgruppen var läkare. Trots att myndigheterna bara lät dem tillbringa några få dagar i varje läger, kunde de ge medicinsk hjälp. De hade också med sig pengar och läkemedel, som de lämnade i de äldstes vård. Tack vare detta kunde bröderna i lägren överleva. Undersökningsgruppen hoppades att de kongolesiska vittnena snart skulle kunna återvända till sitt hemland.