Uthärdande och glädje i Mellersta Östern
Den här gripande skildringen kommer från Jehovas vittnen i Libanon
VÅRT tjänsteår 1990 inleddes med att vi drabbades av häftig granateld i Beirut. Sedan följde ett lugn som varade från slutet av september 1989 till januari 1990.
Under de här månaderna nåddes en toppsiffra på 2.659 förkunnare (i november), jämfört med 2.467 under tjänsteåret 1989. Fyrtiofyra personer blev döpta, och varje månad tog i medeltal 65 del i hjälppionjärtjänsten. För första gången rapporterades mer än 2.000 bibelstudier, och vi började ana vilka resultat som skulle kunna uppnås om en tid.
Men kriget brakade loss på nytt i östra Beirut, där de flesta församlingarna finns, och tiotals bröder var tvungna att fly till andra delar av landet. Vi hade inte någon kontakt med församlingarna i de drabbade områdena på många dagar, och rapporterna från tjänsten på fältet var ofullständiga. Men de bröder som hade blivit kringspridda sökte sig till församlingarna i de områden dit de hade flytt, och arbetet från hus till hus fortsatte med utmärkta resultat i hela landet. Samtidigt blev många av våra bröders hem antingen nerbrända eller förstörda av bomber. En syster omkom.
I förtröstan på Jehova blickade vi upp till honom för att få hjälp och vägledning. Modiga pionjärer erbjöd sig frivilligt att bege sig i väg med andliga förnödenheter och med mat och vatten till våra bröder i de belägrade områdena. Drivna av kärlek till Jehova och vännerna tog de till och med risken att ta sig över vägar som hade minerats. Det blev ett utmärkt vittnesbörd inför människor som såg att det kom hjälp till våra bröders familjer. De insåg vad som kan uppnås med verklig kärlek, när alla är förenade i tillbedjan av den ende sanne Guden, Jehova. — Johannes 13:34, 35; 15:13.
Under tjänsteåret gick vännerna inte miste om ett enda nummer av våra tidskrifter. I likhet med vad som redan hade skett med Vakttornet började tidskriften Vakna! på arabiska utges samtidigt med den engelska upplagan, nämligen från och med numret för 8 januari 1990. Vittnena och intresserade personer var överlyckliga. Det var också spännande att få ny litteratur på arabiska, däribland broschyren Bör man tro på treenighetsläran? och böckerna Bibeln — Guds ord eller människors? och Min bok med bibliska berättelser.
Vi fick dessa andliga gåvor, trots att många fabriker och andra inrättningar i Beirut hade stängts. Den ekonomiska situationen är dålig i hela landet. Många orter har ingen elektricitet, inget vatten och inget fungerande telefonsystem. Låt oss nu höra några av våra bröder berätta hur de har funnit glädje mitt under sin kamp mot härjningarna av ett krig som har pågått i 15 år.
”Den positiva sidan”
En broder i Beirut skriver: ”Framför allt tackar jag Jehova av hela mitt hjärta, därför att han har gett oss beskydd inom sin organisation för ren tillbedjan, trots alla de svåra förhållanden som vi har genomlidit. I samband med de senaste händelserna har jag haft några erfarenheter som varit till glädje för mig, och jag betraktar dem som den positiva sidan av kriget.
Under det kraftiga bombardemanget satt vi tillsammans med våra grannar i trappuppgången, eftersom det är den säkraste platsen vid granateld. Vi talade hela tiden med dem om Guds rike som den enda lösningen på mänsklighetens problem, och vi bad ofta till vår Gud, Jehova. Det blev känt bland alla.
Ibland varade granatelden i flera dagar, och vi kunde inte gå på möten. Jag tog därför med mig tidskriften Vakttornet och studerade den medan jag satt i trappuppgången. Det väckte våra grannars intresse. Somliga av dem hade inte talat med oss därför att vi är Jehovas vittnen. Men när vårt hus träffades av en granat, häpnade de över den kärlek som våra bröder visade. Nu ville de tala med oss, och det gjorde att några av dem prenumererade på Vakna!
Dessa erfarenheter gjorde mig fast besluten att fortsätta att tala om sanningen. Jehova förtjänar all vår tillbedjan och all vår aktning och all ära.”
”Jehovas namn räddade mitt liv”
En broder från församlingen i Ras Beirut berättar: ”Min hustru, våra två små pojkar och jag började vår dag i tjänsten från hus till hus i västra delen av Beirut. På eftermiddagen hade vi ett möte på engelska i mitt hem. Klockan 18.30 var det mörkt. De enda människorna på gatorna var beväpnade män. Hela tiden regnade det bomber. De flesta som bodde i vårt hus hade flytt. Det fanns varken vatten eller elektricitet. Då hörde vi att det knackade på dörren.
I tanke att det kunde vara någon av våra grannar som behövde vatten eller bröd öppnade min hustru dörren. Utanför stod fyra beväpnade män. De riktade sina vapen mot min hustru och frågade efter mig och nämnde mitt namn. Samma vecka hade nio män förts bort från sina hem på det här sättet och avrättats omedelbart. När de beväpnade männen fick syn på mig, riktade de sina automatvapen mot mitt huvud och beordrade mig att följa med dem. Jag sade till dem: ’Jag skall gå med er. Men låt mig först få klä på mig.’ Jag bad till Jehova av hela mitt hjärta och vädjade om hans hjälp. Efter bönen kände jag mig mycket lugn och började betrakta dessa beväpnade och skräckinjagande män som vanliga människor. Jag kunde tala med dem utan fruktan.
Jag frågade dem: ’Vad vill ni mig? Låt oss tala med varandra ett slag här i huset, innan vi ger oss i väg.’ När vi hade kommit in i vardagsrummet, frågade deras chef: ’Vilken rätt har du att gå omkring i husen och predika för människor?’ Jag svarade: ’Du bär vapen för att genomdriva din vilja, och ingen står i vägen för dig. Jag bär ut de goda nyheterna om fred, vilket Jesus gav oss i uppdrag att predika.’ Jag förklarade sedan Jehovas vittnens trosuppfattningar och verksamhet. Så snart jag nämnde namnet Jehova sade de: ’Vi nöjer oss med att förhöra dig här. Det är inte nödvändigt att vi tar dig med oss.’ Tydligen var en av dem bekant med en broder. Han sade: ’Den här är likadan som Jarjoura.’
Vi vittnade för dessa beväpnade män och besvarade deras frågor i en och en halv timme. Och i stället för att föra bort mig i bagageutrymmet i sin bil på samma sätt som de hade gjort med andra bad de om ursäkt, kysste mig, erbjöd mig sin hjälp ifall jag någonsin behövde den och gav sig i väg. Hela tiden kände jag Jehovas beskydd. Tjänsten från hus till hus den förmiddagen och mötet som jag hade varit på under eftermiddagen hade gett mig styrka att stå fast. Jehovas namn räddade sannerligen mitt liv.” — Ordspråksboken 18:10.
”Innesluten i Jehovas omsorg”
En annan broder skriver från Beirut: ”Det var onsdagen den 31 januari 1990. Jag höll på att arbeta tillsammans med min bror på en systers hus, när eldstriderna började på nytt. Bomber exploderade överallt. På grund av de våldsamma striderna kunde vi inte gå hem. Systern var mycket gästfri, trots att hon bara hade några brödskivor.
Jag blev mycket orolig för min hustru, eftersom hon är filippinska och inte van vid krigets våldsamhet. Men dagen därpå kunde jag ge mig i väg hem. Högar med möbler blockerade gatorna, men tack vare Jehova var min familj oskadad. Efter ett kort uppehåll började det häftiga granatregnet på nytt. Vi sökte skydd i min brors hem i närheten av vårt. Vi var fem stycken — min hustru, min två år gamle son, jag, min bror och hans hustru. Bomber, granater och raketer föll runt omkring oss, men vi var inneslutna i Jehovas omsorg. Två dagars häftigt granatregn följde, och vi låg hela tiden på marken med röken från bomberna stickande i näsan.
När vi låg och lyssnade på explosionerna, kom vi att tänka på Davids ord i Psalm 18:2—10, 17—23, 30, 31. Under dessa svåra stunder och trots allt det som pågick var vi lyckliga och kunde fortfarande le. Vi bad till Jehova om att vi skulle få en lätt död, utan lidande, om vi blev tvungna att dö. Vårt hopp om en uppståndelse var starkt.
Påföljande dag var otrolig. Omkring 25 bomber föll alldeles i närheten av det hus där vi hade sökt skydd, men ingen enda av oss blev skadad. Kan du föreställa dig våra känslor, när vi upplevde Jehovas beskydd? Morgonen därpå bestämde vi oss omedelbart för att fly. Min bil var den enda på gatan som man inte hade satt eld på. Jag körde mellan minorna och bomberna, och tack vare Jehova lyckades vi fly till ett område som var lite lugnare än vårt. Där försågs vi kärleksfullt med kläder, mat och pengar av våra bröder.
Trots alla svårigheter kände vi oss lyckliga, därför att Jehova var med oss. Det var nästan som om han hade sänt sina änglar för att se till att bomberna inte träffade oss. (Psalm 34:8) Ja, vår glädje var stor. Men vår glädje kommer att bli ännu större, när vi fått överleva Harmageddon.”
Nödhjälp som fungerar!
En del områden i Beirut såg ut som om de hade drabbats av en jordbävning. Många av våra bröders hem var skadade eller förstörda. När den senaste krisen uppstod, organiserade avdelningskontoret en nödhjälpskommitté som skulle tillgodose brödernas behov. Den började sin verksamhet den 16 februari 1990, precis när vi äntligen kunde ge oss in i de utsatta områdena. Syftet med den här kommittén var trefaldigt: att ge andlig uppmuntran åt bröderna, att tillgodose deras behov av pengar, mat och vatten och att hjälpa dem att reparera eller bygga om sina hem.
Man behövde inte kalla in frivilliga. Varje dag dök många upp tidigt på morgonen för att hjälpa till. Här är några av de kommentarer som hördes bland dem som var med och hjälpte till:
En syster sade, medan hennes hem städades och ställdes i ordning: ”Jag hade hört talas om den hjälp som bröderna ger när det inträffar en katastrof. Nu har jag själv fått se och uppleva det.” Även hennes granne, en muslimsk kvinna, sade till denna syster: ”Ni älskar verkligen varandra. Er religion är den rätta. Nu skall jag fly till min by och berätta för alla där vad ni gör här.” Denna granne skaffade mat åt de frivilliga arbetarna.
En äldre syster sade: ”Jag hade väntat mig att ni skulle komma och besöka mig, men jag hade inte väntat mig att Sällskapet skulle skicka någon att skaffa vatten åt mig.” Hon grät när hon kysste den broder som kom för att hjälpa henne.
En familj på tre personer — mannen och hans hustru som var odöpta förkunnare och deras lille pojke — fick besök och erhöll en stor kartong med mjölk, bröd, dricksvatten och pengar. När de fick veta att det var Jehovas vittnen som hade ordnat med det här, sade mannen: ”Jag var med i evangeliska kyrkan i 11 år, och jag var mycket aktiv. Men under dessa 15 år av krig i Libanon tänkte de aldrig på att göra någonting liknande för sina medlemmar.” Han fortsatte: ”Det här är verkligen Guds enda organisation.” Mannen och hans hustru blev döpta vid en sammankomst i maj 1990.
En äldste yttrade: ”Orden räcker inte till för att uttrycka vår tacksamhet för de kärleksfulla handlingar som ni utförde för de drabbade bröderna. Jag blev så rörd att jag fällde tårar, när jag såg en grupp unga bröder som frivilligt byggde upp mina föräldrars hus igen. Till och med våra grannar som inte är vittnen uttryckte sin uppskattning. Vi är verkligen tacksamma mot Jehova och mot hans organisation för det praktiska stöd vi har fått. Hur sanna är inte psalmistens ord i Psalm 144:15 (NW): ’Lyckligt är det folk vars Gud Jehova är.’”
”Vad är ni för människor?”
En syster med familj skrev: ”Jag önskar uttrycka min djupa uppskattning av den kärlek som Jehova och hans organisation visar. Mitt hus träffades av många granater och brann ner. Många sade till oss att det inte gick att göra något åt huset. Men nu står det här fullständigt reparerat, som om ingenting hade hänt, omgivet av alla de hundratals hus på vår gata som är nerbrända och förstörda.
Till och med våra grannar, som inte är Jehovas vittnen, frågar: ’Varifrån kommer den här kärleken? Vad är ni för människor? Vilka är dessa personer som arbetar så nitiskt och som är så fridsamma och hövliga? Välsignad vare den Gud som har gett er en sådan kärlek och självuppoffrande anda.’ Hur passande är inte orden i Psalm 84:12, 13 (NW): ’Ty Jehova Gud är sol och sköld; ynnest och härlighet ger han. Jehova själv kommer inte att undanhålla dem något gott som vandrar i oklanderlighet. O härars Jehova, lycklig är den människa som förtröstar på dig.’”
En man vars hustru och barn är Jehovas vittnen skrev: ”Jag skulle vilja tacka er för att ni hjälpte till att reparera vårt hus. Ert arbete gav prov på uppriktig kristen kärlek, något som är mycket sällsynt nu för tiden. Må Gud välsigna era ansträngningar.”
En äldste som hade fått sitt hus återställt sade: ”Vår mun saknar ord att uttrycka vad som finns i våra hjärtan. Vi kan inte finna de rätta orden att berätta för er om vår uppskattning av Jehova och hans organisation. Vi kände Jehovas närhet i vår svåra belägenhet. Er kärlek har uppmuntrat alla familjemedlemmarna att ta del i att hjälpa andra nödställda.”
Under april var det 194 personer i Libanon som med glädje tog del i hjälppionjärtjänsten. Den kväll då Åminnelsen inföll var lugnare än andra kvällar, och sammanlagt var 5.034 personer närvarande vid Åminnelsen. Alla sammankomster som hade planerats kunde hållas, och det totala antalet döpta under året var 121, trots det kaos som råder i landet. Många familjer i församlingarna lämnade landet för gott. Men nyintresserade gör framsteg mot dopet, och de 2.726 förkunnarna av Riket fortsätter att bli fler. Under tjänsteåret 1990 fick alla bland Jehovas folk i Libanon erfara Jehovas trofasthet genom den goda omsorg han visade oss och genom den ledning han gav oss under denna kaotiska tid. — Psalm 33:4, 5; 34:2—6.