I juli samma år återvände broder och syster Clarke, denna gång åtföljda av Steven och Allan Brown från Auckland. De hade med sig en hel del utrustning som gåva från det nyligen färdigställda avdelningskontoret på Nya Zeeland. Vännerna från Nya Zeeland hade egentligen kommit för att hjälpa till med att slutföra arbetet med takkonstruktionen, men i stället fick de inrikta sig på att demontera stora delar av det som byggts året före.

För att kunna transportera stockarna från avverkningsplatsen byggde systrarna i Aukiförsamlingen en 6 meter bred och 800 meter lång väg genom tät djungel fram till huvudvägen. De uppbjöd alla krafter för att hugga ner träd, bygga broar över diken och avlägsna hinder från den nya vägen. Därefter kunde de utvalda träden fällas, kvistas och kanthuggas med motorsågar.

”Vi är som myror”

De färdigsågade stockarna var 6,4 meter långa och 35 centimeter i fyrkant. Men hur skulle dessa jättelika stockar kunna transporteras till huvudvägen, som låg nästan en kilometer längre bort?

Församlingens medlemmar visste på råd: ”Vi är som myror! Med tillräckligt många händer kan vi flytta vad som helst!” (Jämför Ordspråksboken 6:6.) När det behövdes fler bröder och systrar för att bära stockarna, hörde man följande rop genljuda på avverkningsplatsen: ”Myror! Myror! Myror!” Vännerna kom då strömmande från alla håll för att hjälpa till. Fyrtio bröder och systrar lyfte upp stockar som vägde ett halvt ton och bar dem ner till huvudvägen, varifrån de sedan forslades till byggplatsen med lastbil.

Att sätta pelare och stolpar på plats var ett riskabelt företag. Det visade sig emellertid ännu en gång att de traditionella metoderna var de som var mest framgångsrika. Varje pelare placerades omkring tre meter från det djupa hål i vilket den skulle sänkas ner och gjutas fast.

Trettio bröder och systrar lyfte upp övre änden av pelaren i en klyka av stockar. Därefter förde de snabbt pelaren i riktning mot hålet, med nederdelen hasande mot marken. Två av de modigaste bröderna stod och höll två kraftiga plankor vid den motsatta änden av hålet, och när stocken träffade plankorna hejdades den så plötsligt att den tippade upp i upprätt läge och kanade ner i det gjutna fundamentet.

I december 1987 anlände en takläggare från Nya Zeeland, broder Henry Donaldson, och projektet kröntes med ett vackert tak på över 1.100 kvadratmeter. När deras plågoandar nu for förbi byggplatsen, kunde bröderna och systrarna äntligen sjunga och dansa — och hänförda peka på den nästan färdiga byggnaden!

Glädjen var stor när sammankomsthallen några dagar senare användes för första gången. Zontillsyningsmannen, Viv Mouritz från avdelningskontoret i Australien, talade inför en åhörarskara på 593 personer. Han berömde alla de bröder och systrar som frivilligt hade arbetat så hårt på detta stora projekt för deras självuppoffrande anda och uthållighet.

De statliga myndigheterna i Honiara gav också 60 frivilliga arbetare, allesammans Jehovas vittnen från Australien, tillstånd att besöka Honiara för att hjälpa vittnena på platsen under de två veckor själva byggandet skulle försiggå. Bröderna uppskattade verkligen dessa myndighetspersoners välvilliga intresse och hjälp!

Den 7 juni 1991 möttes de gästande byggnadsarbetarna på flygplatsen i Honiara av bröder med bländande vita tänder, som såg ut som pärlrader i deras svarta leende ansikten, och hälsades välkomna med blomgirlander av röd jasmin och den kärlek som gör detta internationella brödraskap så unikt. All eventuell blyghet försvann snart när de redan nästa dag tillsammans började bygga på detta stora hus, som skulle användas för tillbedjan av Jehova. De olika yrkesmännen delade glatt med sig av sina kunskaper åt dem som fått i uppdrag att arbeta tillsammans med dem. En leverantör från trakten betraktade den höga stålkonstruktionen och sade häpet: ”Jag hade en gång ett projekt där man reste 25 ton stål på tre månader. Men här sätter ni upp 30 ton på bara två och en halv dagar!”

Bara 15 dagar efter det att snabbygget påbörjats kunde man hålla det första mötet. Alltför snart måste de gästande bröderna och systrarna lämna Honiara. Scenen påminde i många avseenden om den som utspelade sig vid deras ankomst — med blomgirlander och ett intensivt utbyte av kramar och handskakningar — förutom att det den här gången knappast var något öga som var torrt.

[Bilder på sidan 243]

Timmerstockar bärs från träskmarkerna, kanthuggs med motorsågar och lastas på bilar. En kanthuggen stock (väggpelare) sätts på plats vid sammankomsthallen i Auki

[Bilder på sidan 244]

Jättelika takstolar på upp till fem ton tillverkas av åtta sammanfogade stockar. Takstolarna placeras på de sex meter höga pelarna utan hjälp av lyftkranar