Pang! Pang! Du är död!
LUFTEN är kylig denna tidiga morgon. Träden i den täta skogen står orörliga — det är nästan alldeles vindstilla. Alla de fåglar som för en stund sedan hade slagit sig ner och sökt skydd bland de lummiga grenarna har plötsligt försvunnit. De hjortar och andra djur som bara några timmar tidigare hade tagit sin tillflykt till det täta lövverket har nu flytt sin kos. En olycksbådande känsla fyller luften. Centimeter för centimeter ålar du dig fram genom lera och gyttja. Fukten tränger igenom din sönderslitna kamouflagedräkt. Självbevarelsedriften bjuder dig att hålla dig tätt intill marken.
Plötsligt bryts tystnaden av ett nervslitande, krigiskt tjut. En annan mänsklig varelse hoppar fram ur snårskogen fem, sex meter längre bort. Med iskall skoningslöshet fyrar han av ett skott rakt mot dig. Vapnet klickar. Hans svordomar fyller luften. Du kastar dig instinktivt åt sidan, samtidigt som du kramar avtryckaren på ditt eget vapen. En röd fläck visar sig ögonblickligen på fiendens bröst och sprider sig över uniformsjackan. Du har mött en fiendesoldat och besegrat honom!
Är detta en garvad veterans sorgliga minnen från första eller andra världskriget eller från Korea eller Vietnam? Nej, det är scenariot för tusentals ”veckoslutskrigare” av båda könen som regelbundet ägnar sig åt en sport som hör till de snabbast växande fritidsaktiviteterna i Förenta staterna och Canada, liksom också i England, Frankrike, Västtyskland och Japan. Deltagarna är indelade i två lag med 12, 15 eller 20 stridande på vardera sidan, och målet är att erövra motståndarlagets flagga.
De deltagande är män och kvinnor i alla samhällsställningar — läkare, advokater, sjuksköterskor, sekreterare, civilingenjörer, affärsmän och andra på olika nivåer av karriärstegen. Klädda i kamouflagedräkter och med ansiktena insmetade med lera eller brun, svart och grön färg har dessa groteska figurer en gemensam nämnare — de är vuxna som roar sig med att leka krig.
Med sina specialkonstruerade handeldvapen, som kan skjuta i väg kulformade gelatinkapslar fyllda med röd, vattenlöslig färg i en hastighet av 75 meter per sekund, ser deltagarna lika skräckinjagande ut som garvade veteraner från Vietnamkriget. Gelatinkapseln brister vid anslaget, och den röda färgen som till synes sipprar ut ur varje por är ett tecken för både vän och fiende på att personen i fråga är dödligt sårad. När en deltagare blivit skjuten av en motståndare är han ”död” och borta ur spelet. Det förekommer inga krigsfångar!
Själva slagfältet kan vara vilket skogbevuxet område som helst, ofta arrenderat eller ägt av medlemmarna själva. Många sådana områden genomkorsas av bäckar eller åar och har tät undervegetation med lera och gyttjepölar, som nämndes i inledningen. En del är mer raffinerade och har specialbyggda hyddor som påminner om vietnamesiska byar, och i dessa utkämpar man strider. Många platser har vietnamesiska namn. Somliga är utrustade med stridsvagnar för att göra det hela mer realistiskt eller har hålor och skyttevärn där deltagarna kan gömma sig eller ligga på lur. Ibland bygger man små plattformar uppe i träden, där krypskyttar kan sitta och spana efter sina offer och döda sitt ”byte”. Om ingen lyckas erövra motståndarlagets flagga vinner det lag som noterar flest ”döda” motståndare.
Krigslekar — är de något för kristna?
Omkring 20 medlemmar av två kyrkor i Sacramento i Kalifornien betalade cirka 35 dollar var för att ”delta i denna allt populärare utomhussport”, skrev en reporter. Han fortsätter: ”I nära sex timmar kämpade de båda kyrkorna mot varandra i den oländiga terrängen — de gömde sig bakom träd och stora oljefat, sköt med sina koldioxiddrivna gevär och försökte erövra motståndarlagets flagga.” När pastorn i en av kyrkorna tillfrågades om det lämpliga i att kyrkans ledare tog del i en sådan sport, svarade han: ”Att man är kristen hindrar väl inte att man kan vara som en vanlig människa och ha lite roligt.” Hans kollega, pastorn i motståndarlagets kyrka, hade enligt uppgift ”inga betänkligheter mot att regelbundet ta del i krigslekar”. Men borde inte en person som kallar sig kristen hysa betänkligheter mot att ta del i spel och lekar som förhärligar krig?
En deltagare förklarade: ”Det alla drömmer om är att kunna smyga sig på fienden bakifrån och knäppa honom. Då är det ute med honom. Han är död och får aldrig veta vad det var som träffade honom.” En annan sade: ”Jag blev stormförtjust redan första gången jag var med. Det blir som ett gift. Man måste komma varje vecka och få sin adrenalinkick.”
Många beteendevetare har riktat stark kritik mot dessa krigslekar, som de betraktar som anstötliga och ett ”skrämmande fenomen”. Här följer några typiska reaktioner:
”Att rikta ett skjutvapen mot någon och trycka av, vare sig det är färgkulor eller inte, kan göra en människa okänslig i verkliga våldssituationer.” ”Att få en kick av att skjuta människor verkar i högsta grad osmakligt.” ”Jag anser att det gör långt större skada än nytta”, sade en professor i psykologi vid University of Wisconsin, som är specialist på aggressioner. ”Alla tillgängliga bevis tyder på att [spelen] saknar terapeutiskt värde och att de kan leda till att en persons hämningar mot våld minskar.” ”Andra kritiker har betecknat de nu så populära krigslekarna som en sjuk form av människojakt och simulerat mord”, sägs det i tidskriften New Orleans. ”En person ... hävdade att deltagarna i dessa krigslekar i själva verket var i behov av psykiatrisk vård.”
Förutom att dessa krigslekar är moraliskt förkastliga är de också mycket farliga och har lett till många skador.
Krig är något avskyvärt. En kristen finner därför inte något nöje i att efterlikna, föreviga eller dramatisera sådana situationer. I stället för att ta del i sådana aggressiva handlingar gläder sig sanna kristna åt att vår store Skapare, Jehova Gud, inom kort skall få ”krigen att upphöra intill jordens yttersta ända”. — Psalm 46:10, NW; Jesaja 2:4.