Religionens roll i nationernas krig

”DET har aldrig funnits ett folk som inte haft någon form av religion”, konstaterar The World Book Encyclopedia (1970 års upplaga). Ändå skriver historikerna Will och Ariel Durant: ”Krig är ett bestående inslag i historien.” Har då dessa bestående inslag, krig och religion, något med varandra att göra?

Ja, verkligen. Historien igenom har krig och religion varit oskiljaktigt förbundna med varandra. Beträffande Egypten, ett av historiens första världsvälden, skrev Lionel Casson i sin bok Ancient Egypt: ”Gudarna fick äran för alla militära segrar; och prästerna, som traktade efter allt större rikedom, blev så småningom lika angelägna som faraonerna om fortsatta erövringar utomlands.”

Prästen W. B. Wright skriver likaså om Assyrien, ett annat forntida världsvälde: ”Att strida var nationens angelägenhet, och prästerna var ständiga tillskyndare till krig. De fick i huvudsak sitt uppehälle från krigsbyten vid erövringar.”

Gerald Simons skriver också beträffande förhållanden i det han kallar ”det barbariska Europa”: ”Deras samhälle var enkelt, organiserat uteslutande för en enda verksamhet — krigföring.” Och religionen var verkligen involverad. ”Många legender berättar om svärd som var behärskade av demoner eller som fungerade som gudarnas redskap”, förklarar Simons.

Situationen var emellertid likartad i det romerska imperiet, som betraktades som i hög grad civiliserat. ”Romarna fostrades till krigare”, förklarar Moses Hadas i sin bok Imperial Rome. När de romerska soldaterna drog i fält förde de med sig standar, försedda med emblem som representerade deras gudar. I ett uppslagsverk heter det: ”Det var inte ovanligt att en befälhavare gav order om att kasta in ett standar i fiendens led för att därmed öka kraften i sina soldaters anfall genom att egga dem till att återta vad som för dem kanske var det heligaste på jorden.”

Krig och till bekännelsen kristna

Att kristenheten framträdde på världsscenen förändrade inte förhållandena. Anne Fremantle skriver i sin bok Age of Faith: ”Av alla de krig som människor har utkämpat har inga förts med större nit än de som utkämpats för trons skull. Och av dessa ’heliga krig’ har inga varit blodigare och mer långdragna än de kristna korstågen under medeltiden.”

Och än i dag är det förvånansvärt nog mycket lite som har förändrats. ”Att folk kämpar och dör under religiös flagg är något som pågår med våldsam ihärdighet”, rapporterade tidskriften Time. ”Protestanter och katoliker i Nordirland turas om att döda varandra i ett slags meningslöshetens perpetuum mobile. Araber och israeler står hela tiden på gränsen till konflikt i territoriella, kulturella och religiösa frågor.” Dessutom har etniska och religiösa meningsskiljaktigheter lett till fruktansvärda massakrer i det forna Jugoslavien och även i asiatiska länder.

Hur otroligt det än kan låta tar till bekännelsen kristna ofta till vapen mot medlemmar av sin egen religion. Katoliker dödar således katoliker på slagfälten. Den katolske historikern E. I. Watkin erkänner: ”Trots att detta medgivande oundvikligen är smärtsamt kan vi inte till förmån för en falsk uppbyggelse eller en oärlig lojalitet förneka eller ignorera det historiska faktum att biskopar alltid har stött alla krig som förts av deras nations regering. Jag känner faktiskt inte till ett enda tillfälle då en nations prästerskap har fördömt ett krig såsom orättfärdigt. ... Vilket teoretiskt handlingssätt de katolska biskoparna än förespråkat, har det tänkespråk de i praktiken följt under krigstid varit ’mitt land har alltid rätt’.”

Men det är inte bara katoliker som har hyllat detta tänkespråk. En ledarartikel i den kanadensiska tidningen The Sun framhöll: ”Protestantismen kan på intet sätt göra anspråk på att ha sluppit undan dessa splittrande nationalistiska krafter. Det är en svaghet hos kanske all organiserad religion att kyrkan följer fanan. ... Vilket krig har någonsin utkämpats där man inte hävdat att Gud stått på vardera sidan?”

Tydligtvis inte ett enda! Den protestantiske prästmannen Harry Emerson Fosdick erkände: ”Till och med i våra kyrkor har vi satt upp fälttecken och fanor. ... I samma andetag som vi lovsjungit Fridsfursten har vi förhärligat kriget.” Och kolumnisten Mike Royko sade att kristna aldrig har hyst ”några starkare samvetsbetänkligheter mot att föra krig mot andra kristna”. Han konstaterade: ”Om de hade gjort det, skulle de flesta av de våldsammaste krigen i Europa aldrig ha inträffat.” Trettioåriga kriget i Tyskland mellan protestanter och katoliker är ett tydligt exempel på ett sådant krig.

Fakta talar för sig själva. Religionen har understött och ibland även anstiftat krig. Många har därför ställt sig frågan: Favoriserar Gud verkligen en nation framför en annan i tider av krig? Tar han parti när olika nationer strider mot varandra? Kan vi någonsin få uppleva en tid då det inte längre finns några krig?

[Infälld text på sidan 3]

Romerska soldater kastade standar med emblem som representerade deras gudar in i fiendens led

Ett falskt hopp

Många har hoppats på att kyrkorna skall kunna hjälpa till att skapa en värld som är fri från krig. Men kyrkorna har i själva verket visat sig vara en av historiens mest splittrande och militanta krafter. Frank P. Crozier, som var brittisk brigadgeneral under första världskriget, sade till exempel: ”De kristna kyrkorna är de bästa skapare av blodtörst vi äger, och vi begagnade dem i stor utsträckning.”

Det är således livsviktigt för oss att skilja mellan sann kristendom och falsk kristendom. För att hjälpa oss att göra detta gav Jesus oss en enkel regel: ”Av deras frukter skall ni känna igen dem.” (Matteus 7:16) Det räcker inte att säga att man är kristen. För att illustrera detta skrev redaktören Steve Whysall i Vancouvertidningen Sun: ”Inte alla som bär oljiga, blå overaller är mekaniker, även om de ser ut som mekaniker, ... inte ens om de säger ’vi är mekaniker’.”

Whysall tillämpade sedan denna illustration på kristendomen och sade: ”Man hör ofta människor tala om hur det ena eller det andra har gjorts i kristendomens namn och vilken fruktansvärd handling det var. Jo då, visst var det fruktansvärt. ... Men vem i all världen har påstått att de som gjorde dessa avskyvärda ting var kristna?

Jo, säger du, det säger de etablerade kyrkorna. Men vem i all världen har påstått att de etablerade kyrkorna är kristna?

Påven välsignade Mussolini, och det finns bevis för att påvar i det flydda också har gjort usla ting. Men vem har sagt att de var kristna?

Du tror kanske att en person måste vara kristen därför att han är påve? Men bara därför att en person säger ’jag är kristen’ behöver han inte vara det — precis som en man som påstår sig vara mekaniker kanske inte är mekaniker.

Bibeln varnar till och med de kristna för människor som utger sig för att vara kristna. ... Ingen kristen kan kriga mot en annan kristen — det skulle vara detsamma som att en människa kämpar mot sig själv.

Sanna kristna är bröder och systrar i Jesus Kristus, ... och de skulle aldrig, aldrig någonsin avsiktligt skada varandra.”

Vi måste därför tillämpa Jesu regel och se på de frukter som kyrkorna frambringar. Vad för slags frukter? Bibeln framhåller särskilt en sådan, när den säger: ”Härigenom blir Guds barn och Djävulens barn uppenbara: Var och en som inte utövar rättfärdighet, han härstammar inte från Gud, inte heller den som inte älskar sin broder. Detta är nämligen det budskap som ni har hört från början, att vi skall älska varandra; inte vara såsom Kain, som härstammade från den onde och tog livet av sin bror.” — 1 Johannes 3:10—12.

I stället för att uppmuntra sina medlemmar att älska sin broder har kyrkorna understött, eller till och med tagit initiativ till, brodermord i krig. De har därför blivit Satans, Djävulens, redskap i precis lika hög grad som de religioner som utövades av de forntida egyptierna, assyrierna, babylonierna och romarna. Jesus Kristus kallade Satan ”den här världens härskare” och sade beträffande sina sanna efterföljare: ”De är inte någon del av världen, alldeles som jag inte är någon del av världen.” (Johannes 12:31; 17:16; 2 Korinthierna 4:4) Men kyrkorna har gjort sig själva till en integrerande del av den här världen.

Det är därför tydligt att Gud inte använder sig av kyrkorna för att uppfylla sitt löfte att skapa en värld som är fri från krig. Vad fältpräster och andra kyrkliga dignitärer än säger tar Gud inte parti i nationernas krig.

Hur kommer Gud att uppfylla sitt löfte att göra slut på alla krig? Finns det några människor som verkligen har smitt sina svärd till plogbillar? Ja, det finns det.

De som uppfyller Guds löfte

Den kände kyrkohistorikern C. J. Cadoux skrev: ”De första kristna tog Jesus på allvar. ... De förband intimt sin religion med frid. De fördömde krig på det kraftigaste för den blodsutgjutelse som blev följden. De tillämpade på sig Gamla testamentets profetia, som förutsade att krigsvapnen skulle göras om till jordbruksredskap.” — Jesaja 2:4.

Hur är det då i våra dagar? Finns det ett folk som tar Jesu ord på allvar och verkligen älskar varandra? Och har dessa, så att säga, smitt sina svärd till plogbillar? Ja, hör här vad som sägs i Encyclopedia Canadiana: ”Jehovas vittnens verksamhet innebär ett återupplivande och ett återupprättande av den tidiga kristendom som praktiserades av Jesus och hans lärjungar under det första och andra århundradet av vår tideräkning. ... Alla är bröder.”

I överensstämmelse med Kristi befallning att de skall älska varandra vägrar således Jehovas vittnen att hata eller döda sina bröder, även om dessa skulle råka tillhöra en annan ras eller nationalitet. (Johannes 13:34, 35) Martin Niemöller, en luthersk präst i Tyskland, förklarade att kyrkorna ”under tidernas lopp alltid har gått med på att välsigna krig, trupper och vapen och att de på ett mycket okristligt sätt bett om sina fienders tillintetgörelse”. Han ställer dessa i kontrast till Jehovas vittnen, som ”i hundratal och tusental har sänts till koncentrationsläger och dött på grund av att de vägrat att göra krigstjänst och vägrat att skjuta på andra människor”.

Ja, i motsats till människor inom andra religioner har Jehovas vittnen verkligen smitt sina svärd till plogbillar. Genom att lyda Jesu befallning att inte vara ”någon del av världen” skiljer de sig verkligen från andra religioner. (Johannes 15:19) Den romersk-katolska tidskriften St. Anthony’s Messenger förklarade: ”Jehovas vittnen står utanför det ’etablerade samhället’ och tar inte på sitt ansvar att välsigna vadhelst de världsliga regeringarna beslutar att göra.”