Inbördeskriget — ett blodigt korståg

De generaler som ledde upproret drevs av politiska hänsyn, men snart kom konflikten att anta religiösa övertoner. Inom några få veckor efter kuppen blev kyrkan, vars makt redan hade underminerats genom nya lagar, plötsligt utsatt för omfattande och hätsk förföljelse.b Tusentals präster och munkar dödades av fanatiska motståndare till militärkuppen, vilka ansåg spanska kyrkan vara liktydig med diktatur. Kyrkor och kloster plundrades och brändes. I vissa delar av Spanien behövde man bara bära prästrock för att få sin dödsdom beseglad. Det var som om inkvisitionens vidunder hade återvänt från graven för att uppsluka sina egna upphovsmän.

Inför detta hot vände sig spanska kyrkan ännu en gång till dem som hade den världsliga makten — i detta fall militären — för att få stöd för sin sak och kunna återföra nationen till den rena katolska läran. Men först måste inbördeskriget upphöjas till ett ”heligt krig”, ett ”korståg” till försvar för kristendomen.

Kardinal Gomá, ärkebiskop av Toledo och spanska kyrkans överhuvud, skrev: ”Är kriget i Spanien ett inbördeskrig? Nej. Det är de gudlösas kamp ... mot det verkliga Spanien, mot den katolska religionen.” Han kallade general Franco, militärkuppens ledare, för ”verktyget för Guds planer på jorden”. Andra spanska biskopar gav uttryck åt liknande uppfattningar.

Sanningen var naturligtvis inte så enkel. Många på den republikanska sidan i konflikten var också uppriktiga katoliker, i synnerhet i de baskiska provinserna, som av hävd varit ett katolskt fäste. I detta inbördeskrig kämpade således katolik mot katolik — allt för den spanska katolicismens sak, enligt biskoparnas definition av konflikten.c

När Francos styrkor slutligen gick in i de baskiska provinserna, avrättade de 14 präster och fängslade ännu fler. Den franske filosofen Jacques Maritain, som skrev om de grymheter som förövades mot de baskiska katolikerna, förklarade att ”det heliga kriget hatar alla troende som inte tjänar i det intensivare än det hatar icke troende”.

Efter tre års skändligheter och blodsutgjutelse från båda sidor slutade inbördeskriget med seger för Francos styrkor. Mellan 600.000 och 800.000 spanjorer förlorade livet, många av dem på grund av de segrande styrkornas grymma repressalier.d Kardinal Gomá förklarade helt oberörd i ett herdabrev: ”Ingen kan förneka att den makt som stått bakom detta krig har varit Gud själv, hans religion, hans stadgar, hans lag, hans väsen och hans bestående inflytande i vår historia.”

Från upprättandet av inkvisitionen på 1400-talet till spanska inbördeskriget (1936—1939) hade kyrkan, nästan undantagslöst, gjort gemensam sak med staten. Denna oheliga allians tjänade utan tvivel bådas intressen.

[Ruta på sidan 8]

Spanska inbördeskriget — Vad biskoparna sade

Strax efter krigsutbrottet (år 1936) beskrev kardinal Gomá denna konflikt som en kamp mellan ”Spanien och anti-Spanien, religion och ateism, kristen civilisation och barbarism”.

La Guerra de España, 1936-1939, sidan 261.

Biskopen av Cartagena sade: ”Välsignade vare kanonerna, om evangeliet blomstrar i de bräscher de slår.”

La Guerra de España, 1936-1939, sidorna 264, 265.

Den 1 juli 1937 utfärdade de spanska biskoparna en samfälld skrivelse, där man skisserade katolska kyrkans syn på inbördeskriget. I den hette det bland annat:

”Kyrkan kunde, trots sin fridfulla anda, ... inte förhålla sig neutral i denna konflikt. ... I Spanien fanns det vid detta tillfälle inget annat sätt att återställa rättvisa och fred och de välsignelser som följer därav än genom Spanska falangen [Francos fascistiska organisation].”

”Vi anser att Spanska falangen är ett lämpligt namn, dels på grund av dess anda, som återspeglar den uppfattning som den stora majoriteten av det spanska folket hyser, och dels därför att den är hela nationens enda hopp.”

Enciclopedia Espasa-Calpe, supplement 1936-1939, sidorna 1553—1555.

Katolska biskopar i andra länder var snara att stödja sina spanska kolleger. Kardinal Verdier, ärkebiskopen av Paris, beskrev inbördeskriget som ”en kamp mellan den kristna civilisationen och ... en civilisation präglad av ateism”, medan kardinal Faulhaber i Tyskland uppmanade alla tyskar att be för dem som ”försvarar Guds heliga rättigheter, så att Han kan skänka seger åt dem som kämpar i [detta] heliga krig”.

Enciclopedia Espasa-Calpe, supplement 1936-1939, sidorna 1556, 1557.

DEN 20 maj 1939 överräckte general Franco under en ceremoni i kyrkan Santa Bárbara i Madrid sitt segerrika svärd till ärkebiskopen Gomá, spanska kyrkans överhuvud. Armén och kyrkan firade tillsammans den triumf som påven beskrev som den ”efterlängtade katolska segern”. Inbördeskriget var slut, och en ny era tycktes gry för den spanska katolicismen.

Den segerstolta kyrkan fick rundligt tilltagna statsbidrag, kontroll över utbildningen och vidsträckta befogenheter att censurera allt som inte främjade den nationella katolicismen. Men det framgångsrika militära och religiösa korståget hade också utsått fröet till kyrkans förfall.

I många spanjorers ögon var kyrkan delaktig i de skändligheter som begåtts av de segrande styrkorna.