DEN djupa hängivenhet som japanerna kände för kejsaren före och under andra världskriget kan vara svår att förstå för många människor i våra dagar. ”En bild av Hirohito förvarades bakom en skärm i skolan”, berättar Mitsuko Takahashi, ”och varje morgon fick eleverna stanna till och utföra en handling av tillbedjan framför skärmen.”

”När kejsaren passerade”, erinrar sig Masato Sakamoto, ”var vi tvungna att buga oss så djupt vi kunde. Vi hade uppfostrats att tro att kejsaren var alltför vördnadsbjudande för att vanliga människor skulle kunna betrakta honom med egna ögon.” Barnen fick faktiskt lära sig att de skulle bli blinda om de såg på hans ansikte.

Japans militära och politiska ledare utnyttjade skolsystemet för att inskärpa vördnad för kejsaren. ”Jag lärde de unga: ’Var villiga att dö’”, säger Kazuo Matsumoto, vars 50-åriga lärarbana inbegrep krigstiden. ”Jag skickade ut många ungdomar till slagfältet. Jag kan inte utplåna denna skamfläck från mitt förflutna.”

Japanska ungdomar fick lära sig att kejsarens undersåtar var aohitogusa, dvs. ”växande mänskliga ogräs”, och att de skulle skydda honom genom att tjäna som hans sköld. Toshio Mashiko, som deltog i flera självmordsattacker i Filippinerna och överlevde dem, förklarar: ”Vi fick lära oss att det var den största tänkbara ära att dö för kejsaren.”

Många trodde så starkt på kejsarens frälsande kraft att de störtade sig in i striden utan den ringaste fruktan. Shunichi Ishiguro trodde till exempel att kulorna skulle studsa bort från hans kropp, eftersom han kämpade för det folk som de hade fått lära sig var ”den gudomliga nationen”.

När krigslyckan för Japans del definitivt hade vänt, uttryckte en ung pojke, Isamu, sina farhågor för sin mor. ”Du behöver inte vara orolig”, försäkrade hans shintoistiska mor och gjorde sig till tolk för den uppfattning som de flesta japaner hade på den tiden: ”Vi kommer aldrig att förlora, eftersom kamikazea (den gudomliga vinden) kommer att blåsa bort våra fiender.”

Det var alltså regeringsmedlemmarna som utövade den egentliga politiska makten. Kejsaren presenterades emellertid för den stora massan som en gud med absolut myndighet över nationen. Den styrande klassen utnyttjade således kejsarens traditionella och från officiellt håll sanktionerade gudomlighet för att underkuva det enkla folket. De krig som Japan har utkämpat nu under 1900-talet har förts i kejsarens namn. Och det stora flertalet japaner har trott att han var en gud som var i besittning av mirakulösa förmågor.

Något som kanske kommer som en överraskning för många människor är emellertid att Hirohito tydligen inte själv trodde att han var av gudomlig natur. ”Jag har aldrig betraktat mig själv som en gud”, förklarade han för den amerikanska militärledningen efter andra världskriget. Efter att ha tillbakavisat den ”falska uppfattningen att kejsaren är gudomlig och att det japanska folket är överlägset andra raser” lär han ha frågat sin hustru: ”Märker du någon skillnad? Tycker du att jag ser mer mänsklig ut nu?”

Det fanns naturligtvis andra japaner som genomskådade fasaden av gudomlighet och insåg hur det egentligen förhöll sig. De grundade sin uppfattning på förnuftsskäl. Minoru Yamanaka, som tjänstgjort i den kejserliga armén i fyra år, säger till exempel: ”Kejsarens far dog vid 47 års ålder och hans farfar vid 59, tidigare än många andra. Så jag har aldrig trott att kejsaren var Gud.”

Motoshima förklarade att han i egenskap av officer som undervisade rekryter under kriget ”var tvungen att uppmana folk att dö i kejsarens namn”. I likhet med många andra anser tydligen Motoshima att en kejsare som dyrkades av sina undersåtar skulle ha kunnat utöva ett oerhört inflytande, om han hade höjt sin röst mot kriget.