Dödande i Guds namn

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I FRANKRIKE

”Vi dödar i Guds namn och kommer att fortsätta att döda”

UNDER den här ovan återgivna rubriken kunde man läsa i International Herald Tribune: ”Vårt århundrade, som vissa optimister gärna vill betrakta som upplyst, har i lika hög grad som tidigare sekler kännetecknats av den skrämmande benägenheten hos människor att döda varandra i Guds namn.”

Artikelförfattaren tog först upp några exempel på religiösa massakrer som inträffat i det förflutna. Därefter pekade han på sådana som har förekommit nu på 1900-talet och sade: ”Det vi ser omkring oss är en fasansfull fortsättning på den barbariska intolerans som präglat tidigare århundraden. Religionen används fortfarande som en ursäkt för politiskt våld och territoriell expansion.”

Somliga försöker rättfärdiga våra dagars religionskrig genom att framhålla att Gud godkände israeliternas krig mot kanaanéerna i forna tider. Detta är emellertid ingen ursäkt för de krig som till bekännelsen kristna utkämpar i våra dagar. Varför inte? Därför att israeliterna hade blivit direkt beordrade av Gud att verkställa hans rättvisa domar mot dessa demondyrkande folk, vars religion inbegrep grov sexuell omoraliskhet och barnoffer. — 5 Moseboken 7:1–5; 2 Krönikeboken 28:3.

Något som tydligt visar att de strider som de forntida israeliterna utkämpade inte var några vanliga krig är det mirakulösa sätt varpå Gud gav dem seger. Ett exempel är det tillfälle då de fick anvisning om att använda sig av horn, vattenkrukor och facklor — knappast några traditionella krigsvapen! En annan gång ställde de sångare i spetsen för en israelitisk här, som hotades av en övermäktig fiendestyrka från flera olika nationer. — Domarna 7:17–22; 2 Krönikeboken 20:10–26.

När israeliterna vid vissa tillfällen inlät sig i krig som inte var påbjudna av Gud, fick de inte hans välsignelse och led därför nederlag. (5 Moseboken 28:15, 25; Domarna 2:11–14; 1 Samuelsboken 4:1–3, 10, 11) Israeliternas krig kan därför inte åberopas för att rättfärdiga de krig som utkämpas i kristenheten.

I religionens namn har hinduer kämpat mot muslimer och sikher; shiitiska muslimer har stridit mot sunnitiska muslimer, och på Sri Lanka har buddhister och hinduer slaktat varandra.

Ett typiskt exempel på dödande i Guds namn är de krig som utkämpades i Frankrike på 1500-talet. De strider som då utkämpades hör till de blodigaste i katolicismens och protestantismens historia. Låt oss studera dessa krig lite närmare och se vad vi kan lära av dem.

Hugenottkrigen i Frankrike

SÖNDAGEN den 1 mars 1562 kom hertigen av Guise och hans bror Karl, kardinal av Lothringen — två av ledarna för den franska katolicismen — ridande tillsammans med sina beväpnade livvakter i riktning mot den lilla staden Vassy öster om Paris. De bestämde sig för att stanna till vid kyrkan i Vassy för att övervara mässan.

Plötsligt hörde de ljudet av psalmsång. Den kom från hundratals protestanter som hade samlats till gudstjänst i en lada. Soldaterna stormade in i byggnaden. Under det kaos som följde haglade glåporden från ömse sidor, och snart började även stenar vina genom luften. Soldaterna öppnade eld och dödade dussintals protestanter och sårade ytterligare ett hundratal.

Vad låg bakom detta blodbad? Hur reagerade protestanterna?

Den historiska bakgrunden

Under första hälften av 1500-talet var Frankrike ett välmående och folkrikt land. Den ekonomiska och befolkningsmässiga situationen åtföljdes av en önskan att utöva en mer besjälad och broderlig form av katolicism. Man ville ha en kyrka som lade mindre vikt vid rikedomar och större vikt vid andliga ting. Vissa präster och humanister efterlyste religiösa reformer för att råda bot på det maktmissbruk som florerade bland kyrkans högre dignitärer och den inkompetens som präglade det lägre prästerskapet. En prästman som ivrade för en sådan förnyelse var den katolske biskopen Guillaume Briçonnet.

I sitt eget biskopsdöme, Meaux, uppmuntrade Briçonnet alla församlingsbor att läsa Bibeln. Han lät till och med göra en ny översättning av de kristna grekiska skrifterna till franska. Det dröjde inte länge förrän den teologiska fakulteten vid Sorbonneuniversitetet, den katolska ortodoxins väktare, fick ögonen på honom och började motarbeta honom. Biskopen åtnjöt emellertid beskydd av Frans I, som var kung i Frankrike under åren 1515–1547. På den tiden var kungen positivt inställd till reformer.

Frans I tolererade emellertid kritiken av kyrkan bara så länge den inte hotade den allmänna ordningen och enheten i landet. Men år 1534 satte protestantiska extremister upp plakat som stämplade den katolska mässan som avgudadyrkan, och de spikade till och med upp ett sådant plakat på dörren till kungens sängkammare. Följden av deras agerande blev att Frans I gjorde en helomvändning och satte i gång en hätsk kampanj mot kyrkans kritiker.

Brutal förföljelse

Snart började man bränna protestanter på bål. Många humanister, deras sympatisörer och anhängare av den nya protestantiska rörelsen, lämnade landet. Myndigheterna började censurera böcker och övervaka alla lärare, förläggare och boktryckare.

Några som blev särskilt hårt ansatta av myndigheterna var valdenserna. De var en liten grupp bibeltrogna som bodde i fattiga byar i sydöstra delen av landet. En del av dem brändes på bål, hundratals misshandlades till döds, och ett tjugotal av deras byar jämnades med marken. — Se rutan på sidan 6.

Medvetna om att kyrkan behövde reformeras samlades katolska biskopar i december 1545 till det så kallade Tridentinska mötet i staden Trento i Italien. Kyrkomötet avslutades år 1563, och enligt The Cambridge Modern History blev ”dess främsta konsekvens ... att de som var beslutna att utrota protestantismen fick ökat inflytande”.

Det drar ihop sig till krig

Trötta på att vänta på förändringar inom kyrkan övergick många reformivrare till protestantismen. Omkring år 1560 hade ett stort antal franska adelsmän och deras understödjare slutit sig till hugenotterna, som protestanterna hade kommit att kallas. Hugenotterna blev alltmer högröstade. Deras offentliga möten var ibland en källa till irritation och antagonism. År 1558 var till exempel tusentals hugenotter församlade i Paris i fyra dagar för att sjunga psalmer.

Allt detta retade både de mäktiga dignitärerna inom katolska kyrkan och de katolska massorna. På tillskyndan av kardinalen av Lothringen utfärdade kung Henrik II, som hade efterträtt sin far, Frans I, på Frankrikes tron, ediktet i Écouen i juni 1559. Dess syfte sades vara att utrota ”det avskyvärda lutherska slöddret”. Resultatet blev en terrorvåg mot hugenotterna i Paris.

Några veckor senare dog Henrik II av sår som han ådragit sig i en tornering. Hans son, kung Frans II, som stod under inflytande av släkten Guise, förnyade ediktet, som stadgade dödsstraff för protestanter som inte ville avsvära sig sin tro. Följande år dog Frans II, och hans mor, Katarina av Medici, blev förmyndarregent för hans tioårige bror, Karl IX. Katarinas fördragsamma politik misshagade guiserna, som var beslutna att utrota protestantismen.

År 1561 anordnade Katarina ett religionsmöte i Poissy utanför Paris, där katolska och protestantiska teologer träffade samman. Genom ett edikt som utfärdades i januari 1562 gav Katarina protestanterna rätt att samlas till gudstjänst utanför städernas murar. Katolikerna blev rasande! Detta banade väg för det som inträffade två månader senare — massakern på protestanter i ladan i Vassy, som nämndes i inledningen.

De tre första krigen

Blodbadet i Vassy utlöste det första av åtta religionskrig, som drog in Frankrike i en malström av skräck och dödande från och med år 1562 och ända fram till mitten av 1590-talet. Även om politiska och sociala tvistefrågor också var inbegripna, var motivet till slaktandet i första hand religiöst.

Efter slaget vid Dreux i december 1562, som krävde 6.000 människoliv, slutade det första av hugenottkrigen. I freden i Amboise, som undertecknades i mars 1563, fick protestantiska adelsmän en begränsad religionsfrihet, som gav dem rätt att samlas till gudstjänst på vissa platser.

”Det andra kriget framkallades av hugenotternas rädsla för en internationell katolsk komplott”, förklarar The New Encyclopædia Britannica. Under den här perioden hände det ofta att katolska magistrater lät hänga medborgare bara därför att de var hugenotter. År 1567 gjorde hugenotterna ett försök att tillfångata kung Karl IX och hans mor, Katarina, och det blev den tändande gnistan till det andra kriget.

Efter att ha berättat om en särskilt blodig sammandrabbning, slaget vid Saint Denis utanför Paris, skriver historikerna Will och Ariel Durant: ”Frankrike undrade återigen vad det var för religion som drev människor till ett sådant slaktande.” Kort därefter, i mars 1568, slutade kriget genom freden i Longjumeau, där hugenotterna tillerkändes samma kringskurna religionsfrihet som de tidigare hade åtnjutit genom freden i Amboise.

Katolikerna blev emellertid ursinniga och vägrade att uppfylla fredsvillkoren. I september 1568 utbröt följaktligen ett tredje religionskrig. Det påföljande fredsfördraget gav hugenotterna ännu större frihet. Ett antal befästa städer, däribland hamnstaden La Rochelle, överläts åt dem. Dessutom blev en inflytelserik protestantisk adelsman, amiral Coligny, utnämnd till kunglig rådgivare. Återigen blev katolikerna indignerade.

Bartolomeinatten

Omkring ett år senare, den 22 augusti 1572, blev Coligny utsatt för ett lönnmordsförsök i Paris, när han var på väg hem från det kungliga slottet, Louvren. Uppretade protestanter hotade att utkräva hämnd med våld om inte rättvisa snabbt skipades. Den unge kung Karl IX, hans mor, Katarina av Medici, och flera höga adelsmän beslöt i hemlighet att mörda Coligny. För att undvika repressalier gav de också order om att döda alla protestanter som hade kommit till Paris för att övervara bröllopet mellan hugenotternas ledare, Henrik av Navarra, och Katarinas dotter, Margareta av Valois, känd som ”Reine Margot”.

Natten till den 24 augusti, som i den katolska kalendern är den ”helige” Bartolomeus’ dag, började klockorna i kyrkan Saint-Germain-l’Auxerrois, mitt emot Louvren, plötsligt ringa. Det var signalen till att massakern skulle börja. Hertigen av Guise och hans män stormade fram mot det hus där Coligny låg och sov. Coligny dödades och kastades ut genom fönstret, och hans kropp stympades. Hertigen av Guise uppmanade massorna: ”Döda alla protestanter. Det är kungens order.”

Mellan den 24 och den 29 augusti utspelades fasansfulla scener på Paris’ gator. Somliga hävdade att vattnet i floden Seine var alldeles rött av blod från tusentals mördade hugenotter. I andra städer förekom liknande blodbad. Det finns uppgifter om att mellan 10.000 och 100.000 människor förlorade livet; de flesta kan emellertid gå med på att antalet uppgår till minst 30.000.

”Något som var lika fasansfullt som själva massakern var den glädjeyra som den framkallade”, skriver en historiker. När påven Gregorius XIII fick höra talas om blodbadet, anordnade han en tacksägelsegudstjänst och framförde sina gratulationer till Katarina av Medici. Han befallde också att man skulle låta prägla en speciell medalj till minne av blodbadet på hugenotterna och anlitade en konstnär för att måla en tavla av massakern med texten: ”Påven godkänner dödandet av Coligny.”

Efter blodbadet sägs Karl IX ha plågats av synbilder av sina offer och utropat till sin sköterska: ”Vilka onda råd har jag inte följt! O min Gud, förlåt mig!” Han dog år 1574 vid 23 års ålder och efterträddes av sin bror, Henrik III.

Religionskrigen fortsätter

Under tiden eggade de katolska ledarna upp befolkningen mot hugenotterna. I Toulouse uppmanade katolska präster sina hjordar: ”Döda dem, plundra dem; vi är era fäder — vi kommer att skydda er.” Kungen, parlamentet, politiska styresmän och militärer angav tonen med sina våldsmetoder, och de katolska massorna följde efter.

Men hugenotterna satte sig till motvärn. Mindre än två månader efter Bartolomeinatten började de det fjärde religionskriget. På platser där de överträffade katolikerna i antal förstörde de helgonbilder, krucifix och altaren i katolska kyrkor och drog sig inte heller för att döda. ”Guds vilja är att varken städer eller människor skonas”, förklarade Johan Calvin, den franska protestantismens förgrundsgestalt, i sin skrift ”Deklaration för bevarandet av den sanna tron”.

Under de följande åren utkämpades ytterligare fyra religionskrig. Det femte kriget slutade år 1576 med att kung Henrik III undertecknade ett fredsfördrag som gav hugenotterna full religionsfrihet i hela Frankrike. Den ultrakatolska staden Paris revolterade och drev ut Henrik III, som ansågs vara alltför tolerant mot hugenotterna. Katolikerna bildade sedan ett oppositionsparti, ”den heliga ligan”, under ledning av hertig Henrik av Guise.

I det åttonde och sista kriget, som brukar kallas ”de tre Henrikarnas krig”, ingick kung Henrik III (katolik) en allians med sin blivande efterträdare, Henrik av Navarra (protestant), mot Henrik av Guise (katolik). Henrik III lät sedan mörda Henrik av Guise, men i augusti 1589 blev han själv mördad av en dominikanermunk. Detta fick till följd att Henrik av Navarra, vars liv hade skonats under Bartolomeinatten 17 år tidigare, nu blev kung Henrik IV.

Eftersom Henrik IV var hugenott, vägrade parisarna att erkänna honom som kung. Den katolska ligan organiserade väpnat motstånd mot honom på många platser i landet. Henrik vann flera slag, men när katolikerna fick hjälp av en spansk armé, beslöt han sig till sist för att avsvära sig protestantismen och ansluta sig till den katolska tron. Efter sin kröning den 27 februari 1594 tågade han in i Paris, där folket, som var helt utmattat av alla krig, hyllade honom som kung.

Därigenom upphörde de franska religionskrigen, hugenottkrigen, efter mer än 30 års strider, i vilka katoliker och protestanter hade slaktat varandra. Den 13 april 1598 utfärdade Henrik IV det historiska ediktet i Nantes, som gav protestanterna rätt till fri religionsutövning och samvetsfrihet. Enligt påven var ediktet ”det värsta man kan tänka sig, eftersom det ger religionsfrihet åt vem som helst, vilket är den hemskaste sak i världen”.

Frankrikes katoliker ansåg att ediktet var ett svek, eftersom Henrik hade lovat att ge dem sitt stöd. Kyrkan gav sig ingen ro förrän Ludvig XIV, nära hundra år senare, hade upphävt ediktet i Nantes, vilket blev upptakten till en ännu hätskare förföljelse av hugenotterna.

Krigens efterverkningar

I slutet av 1500-talet hade Frankrikes välstånd försvunnit. Stora delar av landet hade belägrats, plundrats eller skövlats. Soldaterna krävde orimligt mycket av folket, vilket ledde till bondeuppror. Den protestantiska befolkningen, som decimerats av dödsdomar, massakrer, landsförvisningar och avsvärjelser, var starkt reducerad när det nya seklet bröt in.

Av allt att döma hade katolikerna vunnit krigen. Men välsignade Gud deras seger? Uppenbarligen inte. Trötta på allt detta dödande i Guds namn vände många fransmän religionen ryggen och blev på så sätt förelöpare till de antikristna strömningar som blommade ut under 1700-talet.

DET religiösa hat som präglade 1500-talets Frankrike dog tyvärr inte ut. Under det följande seklet splittrades Europa av trettioåriga kriget (1618–1648), då djupt rotade fördomar återigen fick katoliker och protestanter att dra ut på slagfälten. Också denna gång slaktade ”kristna” varandra i Guds namn.

Religiöst hat och dödande förekommer också i våra dagar. Katoliker och protestanter har slaktat varandra i Nordirland, och medlemmar av de ortodoxa och romersk-katolska kyrkorna har gjort detsamma i vissa områden av det tidigare Jugoslavien. Och hur otroligt det än kan verka dödade både katoliker och protestanter hundratusentals medlemmar av sin egen religion i såväl första som andra världskriget. Kan detta dödande rättfärdigas? Hur ser Gud på saken?