Krigets unga offer

BARNDOMEN borde vara en lycklig tid. En tid av kärlek och trygghet. En tid av troskyldighet och oskuldsfullhet. Barn förväntas leka, lära och utveckla egenskaper som hjälper dem att bli ansvarskännande vuxna. Barn borde inte bli dödade, och de borde förvisso inte döda. I krig händer emellertid mycket som inte borde få hända.

Tragiskt nog är världen full av krig, och de skördar många unga offer och ödelägger barns liv. År 1993 pågick större konflikter i 42 olika länder, och politiska oroligheter utbröt i ytterligare 37. I alla dessa 79 länder fanns det barn.

Många unga människor i våra dagar vet inte vad fred vill säga. I slutet av år 1995 hade strider pågått i Angola i över 30 år, i Afghanistan i 17 år, på Sri Lanka i 11 år och i Somalia i 7 år. På många platser talade politiker optimistiskt om ”fredsprocessen”, medan kriget obevekligt fortsatte att skövla människors liv.

Krig har alltid slagit hårt mot barn, men på senare tid har krigens förändrade karaktär gjort att allt fler civila har fått sätta livet till, däribland barn. I de konflikter som förekom på 1700- och 1800-talen och i början av det här seklet utgjordes omkring hälften av alla dödsoffer av civila. I andra världskriget, som pågick under åren 1939–1945, ökade andelen civila offer till två tredjedelar av samtliga dödade, delvis på grund av den intensiva bombningen av storstäder.

I slutet av 1980-talet hade andelen civila krigsoffer stigit till nästan 90 procent! En orsak till detta är att krigen har blivit mer komplicerade. Strider utkämpas inte längre enbart mellan två härar på ett slagfält. De flesta konflikter i våra dagar är inte krig mellan olika länder, utan inbördeskrig. Dessutom äger striderna ofta rum i städer och byar, och i den omänskliga och misstänksamma atmosfär som råder gör dråparna sällan någon skillnad mellan fiendesoldater och oskyldiga kringstående.

Allt detta har fått tragiska konsekvenser för barnen. Förenta nationernas barnfond beräknar att enbart under det senaste årtiondet har två miljoner barn dödats, mellan fyra och fem miljoner invalidiserats, tolv miljoner lämnats hemlösa, mer än en miljon blivit föräldralösa och tio miljoner blivit psykiskt traumatiserade till följd av krig.

Biblioteken är fulla av böcker som handlar om krig. De berättar om hur och varför strider utkämpades, de beskriver de vapen och strategier som kom till användning och odödliggör de generaler som ledde blodbadet. Krigsfilmer framhäver spänningen och tonar ner lidandet. Sådana böcker och filmer säger sällan något om krigets oskyldiga offer. I de följande artiklarna skall vi se hur barn har blivit utnyttjade som soldater, hur de har kommit att bli de mest sårbara av alla krigsoffer och varför vi ändå kan säga att dagens barn kan få en ljus framtid.

Varför barn blir bra soldater

DÖDADE DU NÅGON? ”Nej.”

HADE DU ETT GEVÄR? ”Ja.”

SIKTADE DU MED GEVÄRET? ”Ja.”

SKÖT DU MED DET? ”Ja.”

VAD HÄNDE? ”De ramlade bara omkull.” — World Press Review, januari 1996.

DETTA skrämmande samtal mellan en socialarbetare och en barnsoldat i Afrika vittnar om den förvirring som präglar ett ungt sinne som försöker förlika sig med sitt förflutna.

På senare tid har barn under 16 år tagit aktiv del i krig i 25 länder. Enbart under år 1988 uppgick antalet till omkring 200.000. Men eftersom dessa barnsoldater utnyttjas av vuxna, är de också krigets offer.

Deras värde som soldater

Förr i tiden, när härar drabbade samman med spjut och svärd, hade ett barn inte någon större chans att klara sig mot en vuxen som bar ett liknande vapen. Men nu lever vi i de lätta vapnens tidsålder. I dag kan ett barn som är utrustat med ett lätt automatvapen — till exempel en sovjetisk AK-47:a (kalasjnikov) eller amerikansk M16 — mäta sig med en vuxen.

Dessa vapen är inte bara lätta, utan också enkla att använda och sköta. En AK-47:a kan plockas isär och sättas ihop igen av en 10-åring. Det är också gott om sådana vapen. Omkring 55 miljoner AK-47:or beräknas ha sålts, och i ett afrikanskt land kostar de inte mer än sex amerikanska dollar. M16 är också billig och vanligt förekommande.

Det finns också andra skäl till att barn är uppskattade som soldater. De deserterar sällan, och de kräver ingen lön. Dessutom har barn en stark önskan att behaga dem som är äldre. Deras känsla för vad som är rätt och orätt överskuggas av deras önskan att bli accepterade av den befrielsearmé eller gerillagrupp som har kommit att bli deras ”familj”.

Barnsoldater har också en benägenhet att vara orädda. En militär observatör i Västafrika förklarar: ”Eftersom de i regel inte har samma inställning till döden som äldre soldater, är de mindre benägna att ge sig i hopplösa situationer.” En liberiansk pojke som kallades Dödsmaskinen sade stolt: ”När de vuxna tog till flykten, stannade vi grabbar kvar och slogs.”

Trots att pojkar är så bra soldater är det, ironiskt nog, ofta de som offras i första hand. I ett krig i Mellersta Östern nyligen blev kompanier av barnsoldater beordrade att tjäna som förtrupp genom minerade områden.

Rekrytering och utbildning

En del barn sluter sig till militärstyrkor eller rebellrörelser på grund av äventyrslust. En annan orsak är att när fara hotar och familjer splittras kan ett militärförband erbjuda ett mått av trygghet och bli ett slags familj för barnet. Som det uttrycks i en UNICEF-rapport: ”Barn som har vuxit upp i en våldspräglad miljö betraktar våld som en naturlig del av livet. Ensamma, föräldralösa, rädda, uttråkade och frustrerade väljer många av dem slutligen att slåss.”

Andra barn blir soldater därför att det inte tycks finnas något bättre alternativ. När det är ont om mat och situationen är farofylld, kan det förefalla som om det är deras enda chans att överleva.

Barn betraktar sig ibland som förkämpar för social rättvisa eller för sin religiösa övertygelse och kulturella identitet. I Peru, till exempel, får barn som har tvångsrekryterats till gerillaförband genomgå en lång period av politisk indoktrinering. Men ofta är detta inte nödvändigt. Brian Milne, en socialantropolog som har studerat barnsoldater i sydöstra Asien, förklarar: ”Barn har ingen åskådning eller ideologi. De värvas bara av den ena eller andra sidan och sätts i arbete.”

Det finns också barn som har tvingats att bli soldater. I vissa afrikanska krig har stridande fraktioner gjort raider mot byar för att tillfångata barn, som sedan tvingats bevittna eller ta del i tortyr och avrättning av sina egna släktingar. Ibland har de tvingats skjuta sina föräldrar eller skära upp halsen på dem. Pojkar som utsatts för sådan brutal behandling behandlar ofta andra på samma sätt. Dessa förråade ungdomar kan begå sådana grymheter som till och med garvade vuxna soldater skulle dra sig för.

Problemet med att återgå till ett normalt liv

Det är inte lätt för sådana barn att anpassa sig till ett liv utan våld. Chefen för ett center för krigsdrabbade barn i ett land i Västafrika säger: ”De barn som vi har behandlat har alla utsatts för trauman av olika slag. De har våldtagit, torterat och dödat. De flesta av dem har drogats med alkohol eller narkotika, vanligtvis marijuana, men i vissa fall heroin. ... Det är lätt att föreställa sig vilka fruktansvärda konsekvenser sådana upplevelser får på barn, av vilka somliga inte är mer än åtta eller nio år gamla.”

Situationen är likartad i grannlandet Liberia, där tiotusentals ungdomar har tillbringat sin barndom med att terrorisera landsbygdsbefolkningen. Det är inte lätt för tonåriga majorer och generaler att avstå från den makt och status som en AK-47:a skänker. Som en man i Somalia sade: ”Att ha ett gevär betyder liv. Inget gevär, inget liv.”

Ofta kan barnsoldater inte återvända hem på grund av att de blir utsatta för repressalier eller utstötta av sin familj. En representant för barnavården i Liberia förklarar: ”Många mammor säger till oss: ’Ni kan behålla honom. Vi vill inte ha det här monstret i huset.’”

Även om många barn har kunnat anpassa sig till ett fredligt liv, kräver detta mycket kärlek, stöd och förståelse från människor i deras omgivning. Det är inte lätt för vare sig barnen eller deras familjer. En socialarbetare i Moçambique säger: ”Tänk dig en tillvaro där du har kunnat ta vad du vill och tala om för andra vad de skall göra och jämför den med livet när du kommer tillbaka till byn. I synnerhet om du är 17 år och inte kan läsa och inte har någon yrkesutbildning. Du är dömd att leva ett liv i tristess. Det känns bittert att behöva återvända hem och låta andra människor bestämma över en och börja i första klass igen.”

[Ruta/Bild på sidan 5]

Trettonårige Anwar bor i Afghanistan. Han var redan en garvad veteran med sex slag bakom sig, när han dödade för första gången i det sjunde. Han sköt två soldater på nära håll och massakrerade sedan deras kroppar med gevärskolven för att vara säker på att de var döda. När man frågade honom vad han tyckte om händelsen, verkade han förvånad över frågan. ”Jag var glad att jag hade dödat dem”, sade han.

I samma slag tillfångatog Anwars kamrater fyra fiendesoldater. Sedan bands fångarna, försågs med ögonbindlar och sköts. Vad tyckte Anwar om det? Den unge soldaten lyfte på ena ögonbrynet och sade långsamt och eftertänksamt, som till en imbecill: ”Jag var glad.”

[Ruta/Bild på sidan 6]

En fånge i Västafrika som snart skulle bli frigiven var fängslad med handbojor, men militärbefälhavaren hade tappat bort nycklarna. Befälhavaren löste problemet genom att befalla en pojksoldat att hugga av fångens händer. ”I drömmen hör jag fortfarande mannens skrik”, säger pojken. ”Varje gång jag tänker på honom, ångrar jag det.”

Hur barn drabbas av krig

SKOTTLOSSNINGEN, en av många i det inbördeskrig som rasat i Sierra Leone, ägde rum i början av år 1995. När automatvapnen tystnade, låg fyraåriga Tenneh, vars föräldrar redan hade dött i kriget, sårad på marken. En kula hade trängt in i hennes huvud, strax bakom högra ögat, och det var fara för att kulan skulle orsaka en infektion som kunde sprida sig till hjärnan och kosta henne livet.

Sexton månader senare ordnade ett brittiskt par så att Tenneh fick flyga till England och opereras. Ett läkarlag avlägsnade kulan, och alla gladde sig åt att operationen lyckats, att ett ungt liv hade räddats. Men glädjen grumlades av vetskapen att Tenneh var föräldralös och inte borde ha blivit skjuten över huvud taget.

Vapen, hunger och sjukdomar

Tenneh träffades av en förlupen kula, men i allt fler fall råkar barnen inte bara befinna sig i skottlinjen, utan utgör själva skottavlan. När etniska konflikter bryter ut, nöjer man sig inte med att döda vuxna — fiendens barn betraktas som framtida fiender. En politisk kommentator i Rwanda sade i en radioutsändning år 1994: ”För att döda de stora råttorna, måste man döda de små.”

De flesta barn som dör i krig faller emellertid inte offer för bomber eller kulor, utan för sjukdomar och svält. I afrikanska krig, till exempel, har bristen på mat och sjukvård kostat omkring 20 gånger så många människor livet som själva striderna. Att skära av försörjningen av mat och andra förnödenheter är en taktik som skoningslöst används i moderna krig. Arméer har placerat ut landminor på stora arealer jordbruksmark, förstört spannmålsförråd och vattenledningssystem och lagt beslag på hjälpsändningar. De har också förstört sjukhus och vårdcentraler och skingrat personalen.

Sådana metoder slår hårdast mot barnen. Under åren 1980–1988 dog 330.000 barn i Angola och 490.000 i Moçambique av orsaker som hör samman med kriget.

Utan hem, utan familj

Krig gör barn föräldralösa genom att döda föräldrarna, men också genom att splittra familjer. Omkring 53 miljoner människor har tvingats lämna sina hem under hot om våld. Det motsvarar ungefär var 115:e människa på jorden! Minst hälften av dessa flyktingar är barn. När människor flyr i panik, kommer barn ofta bort från sina föräldrar.

Till följd av konflikten i Rwanda hade 114.000 barn skilts från sina föräldrar i slutet av år 1994. Enligt en undersökning som utfördes år 1995 har vart femte barn i Angola råkat ut för samma sak. Att skiljas från föräldrarna är för många barn ett större trauma än själva kriget, i synnerhet om de är mycket små.

Barn dödas av landminor

Världen över har hundratusentals barn dödats av landminor när de gått ut för att leka, valla djuren, samla ved eller arbeta på fälten. Landminor skördar 800 offer varje månad. I 64 länder finns sammanlagt omkring 110 miljoner landminor utplacerade. Enbart i Kambodja finns omkring sju miljoner sådana minor, två för varje barn.

Över 40 länder tillverkar cirka 340 olika typer av minor i en mängd former och färger. En del ser ut som stenar, andra som ananasfrukter, åter andra som små gröna fjärilar, som sakta svävar ner från helikoptrar utan att explodera. Rapporter visar att landminor som ser ut som leksaker har placerats ut nära skolor och lekplatser, där kvinnor och barn lätt kan hitta dem.

Det kostar bara omkring 25 kronor att tillverka en antipersonell mina, men att lokalisera och oskadliggöra den kostar mellan 2.500 och 8.000 kronor. År 1993 desarmerades omkring 100.000 landminor, men under samma tid placerades två miljoner nya ut. Alla dessa minor är uthålliga dråpare som aldrig sover, inte gör någon skillnad mellan soldater och barn, inte bryr sig om några fredsfördrag och förblir aktiva i ända upp till 50 år.

Efter två års överläggningar i Genève i Schweiz var FN:s förhandlare tvungna att erkänna att de hade misslyckats med att få till stånd ett globalt förbud mot landminor. De lyckades visserligen utverka ett förbud mot vissa typer av minor och begränsa bruket av andra, men ett totalförbud kommer inte att diskuteras förrän vid nästa FN-konferens, som skall hållas år 2001. Vid det laget kan landminor ha dödat ytterligare 50.000 människor och lemlästat 80.000. Många av offren skulle vara barn.

Tortyr och våldtäkter

I de krig som utkämpats på senare år har många barn torterats, antingen för att straffa föräldrarna eller för att pressa fram upplysningar om dem. I krigets grymma värld behöver bödlarna ibland ingen orsak alls, utan torterar barnen enbart för nöjes skull.

Sexuella övergrepp, däribland våldtäkter, är vanligt förekommande i krig. I kriget på Balkan var det en medveten taktik att våldta tonårsflickor och tvinga dem att bära fram och föda fiendens barn. Även i Rwanda användes systematiska våldtäkter som ett vapen för att splittra familjer. Under vissa raider våldtogs nästan varenda tonårsflicka som överlevt en militärattack. Många av dem som blev gravida försköts av sina familjer och samhällen. En del flickor övergav sina barn, och andra tog livet av sig.

Psykiska påfrestningar

Barn i krig får ofta vara med om händelser som är mer fasansfulla än många vuxnas värsta mardrömmar. En undersökning som omfattade 1.505 barn i Sarajevo visade att så gott som samtliga hade varit med om granatbeskjutning. Över hälften hade själva blivit beskjutna, och två tredjedelar hade befunnit sig i situationer där de trodde att de skulle bli dödade.

En undersökning, som omfattade 3.000 rwandiska barn, visade att 95 procent hade bevittnat våldshandlingar och mord under inbördeskriget och att närmare 80 procent hade förlorat någon familjemedlem. Nästan en tredjedel hade bevittnat våldtäkter eller andra sexuella övergrepp, och mer än en tredjedel hade sett andra barn ta del i dödande och misshandel. Sådana upplevelser är förödande för unga sinnen och hjärtan. I en rapport, som beskriver de trauman som barn från det tidigare Jugoslavien fått uppleva, sägs det: ”Minnet av dessa upplevelser lever kvar ... och förorsakar hemska mardrömmar, ständiga, påträngande minnesbilder av traumatiska händelser, skräck, osäkerhet och bitterhet.” Efter folkmordet i Rwanda rapporterade en psykolog vid ett rwandiskt rehabiliteringscenter: ”Bland de symtom som barnen uppvisade märks mardrömmar, koncentrationssvårigheter, depression och en känsla av hopplöshet inför framtiden.”

Hur kan såren läkas?

Många forskare menar att de känslomässiga såren inte läks om barnen stänger inne sina känslor och minnen. Läkningsprocessen börjar ofta när ett barn bearbetar sina skräckfyllda minnen genom att tala med en förstående och initierad vuxen om det som hänt. ”Det viktiga är att få dessa svårt deprimerade barn att öppna sig och börja prata”, säger en socialarbetare i Västafrika.

En annan viktig sak som befrämjar läkningsprocessen är en stark familjesammanhållning och stöd från släktingar och andra i samhället. I likhet med alla andra barn behöver krigets offer kärlek, förståelse och empati. Men finns det verkligen grund att hoppas att alla barn skall kunna få en ljus framtid?

[Ruta/Bild på sidan 8]

Det såg ut som en boll

I Laos var en liten flicka och hennes bror på väg ut för att valla vattenbufflar. Flickan fick syn på något i ett dike som såg ut som en boll. Hon plockade upp föremålet och kastade det till sin bror. Det föll till marken och exploderade. Pojken dog ögonblickligen.

[Ruta på sidan 9]

Bara en av många tusen

När strider bröt ut i området blev Maria, en 12-årig föräldralös flicka i Angola, våldtagen och blev med barn. När striderna intensifierades, flydde Maria och gick till fots i 30 mil till en lugnare del av landet, där hon fick plats på ett hem för föräldralösa barn. Eftersom hon var så ung, satte förlossningen i gång för tidigt och blev mycket svår. Det lilla barnet levde bara i två veckor. En vecka senare dog Maria. Hon var bara en av många tusen flickor och pojkar som har blivit torterade och våldtagna i krig på senare tid.

[Ruta/Bild på sidan 9]

Skövlade sinnen och hjärtan

Ett fall som belyser hur barn ofta påverkas av våld är åttaåriga Shabana i Indien. Hon fick bevittna hur en pöbelhop misshandlade hennes far till döds och sedan högg huvudet av hennes mor. Hennes sinne och hjärta är fullständigt känslolösa av undertryckt fasa och sorg. ”Jag saknar inte mina föräldrar”, säger hon med torr och uttryckslös röst. ”Jag tänker inte på dem.”

SEDAN slutet av andra världskriget har de styrande i världen avfattat och undertecknat en mängd avtal för att skydda civila i krig. Bland dessa finns avtal om att inte hindra att sändningar med mat, kläder och mediciner når barn. Internationella överenskommelser har träffats om att skydda barn mot sexuella övergrepp, tortyr och våld. Man har också enats om att fastställa minimiåldern för rekrytering till krigstjänst till 15 år.

UNICEF-rapporten ”Situationen för världens barn 1996” betecknar dessa avtal som ”verkliga milstolpar” och tillägger: ”Politiker som vet att det finns normer som de kan komma att dömas efter är mer benägna att ta hänsyn till dessa normer i sina beräkningar.”

Politiker räknar naturligtvis också med att världssamfundet ofta saknar både vilja och förmåga att se till att lagarna efterlevs. Man medger i rapporten: ”Att döma av den omfattning i vilka dessa principer har nonchalerats är det lätt att visa förakt för internationell lag och rätt.”

Man kan inte heller bortse från de ekonomiska aspekterna. År 1993 pågick konflikter i 79 av världens länder. Sextiofem av dessa länder var fattiga. Varifrån fick dessa fattiga länder sina vapen? Huvudsakligen från rika nationer. Och vilka är de fem största exportörerna av vapen till tredje världens länder? De fem permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd!