Sidan två

KRIG har under vårt århundrade krävt omkring ett hundra miljoner dödsoffer. Den sorg, smärta och vånda som detta har förorsakat går inte att beräkna. Hur har de som överlevt, både militärer och civila, orkat leva vidare? Vilket hopp finns det om en värld utan krig, en värld som aldrig mer kommer att få uppleva sådana traumatiska händelser?

[Bild på sidan 2]

Överlevande från angreppet mot ön Eniwetok i Marshallöarna 1944

[Bildkälla]

Official U.S. Coast Guard Photo

Krig — ett trauma för alla berörda

”VI HADE varit ute på ett spaningsuppdrag som hade förlöpt planenligt. Vår officer, en blid och vänlig man som inte var yrkesmilitär, ledde återtåget till våra egna linjer. En vaktpost anropade oss. Innan vår officer hann svara, fyrade en nervös soldat bakom våra egna linjer av sitt vapen och träffade officeren i ansiktet. Den stackars mannen dog, kvävd av sitt eget blod.” För Edward B  , en brittisk soldat, var detta andra världskriget i ett nötskal.

Somliga försöker dölja krigets verkliga ansikte. Första världskriget beskrevs till exempel av vissa propagandister som ”en blandning av Harmageddon — den slutliga striden mellan det onda och det goda ... — och ett medeltida tornerspel, kryddat med en gnutta kricket”. (The Faces of Power [Maktens ansikten]) Det var varken det ena eller det andra. Krigskorrespondenten och författaren Ernest Hemingway gav en bättre beskrivning, när han skrev att det var ”det mest gigantiska, mordiska, vanskötta slaktande som någonsin ägt rum på jorden” — fram till andra världskriget.

Sådant slaktande har präglat alla krig som utkämpats under detta århundrade och tidigare. ”Varje krig i historien”, skrev Malcolm Browne, ”oavsett orsak eller förevändning, har varit smutsigt, plågsamt och förnedrande för alla berörda.” I Vietnam fick han med egna ögon se mycket av det väldokumenterade slaktande och lidande som utspelade sig under detta krig men förklarade ändå: ”Det spektrum av ohyggligheter som förövades i Vietnam representerar ingenting nytt i människans historia.” — The New Face of War (Krigets nya ansikte).

Liknande ohyggligheter förövades sannerligen under andra världskriget. Tyskland och Japan lades i ruiner och räknade sina döda soldater och civilpersoner i miljoner. Förenta staterna förlorade omkring 400.000 man, Storbritannien 450.000 och Frankrike över en halv miljon. I Sovjetunionen gick cirka 20 miljoner människoliv till spillo. Boken World War II (Andra världskriget) beskriver ”denna tribut av mänskligt lidande” och förklarar: ”Det totala antalet dödsoffer i detta krig, inbegripet civila, uppgick till minst 50 miljoner.”

Det stora antalet civila dödsoffer var ett drag i det Gerald Priestland i sin bok Priestland—Right and Wrong (Priestland — rätt och orätt) beskriver som ”totalt krig: krig för män, kvinnor och barn, oavsett var de befinner sig eller vad de gör, hur gamla eller hjälplösa de än må vara”. Ett typiskt exempel, förklarar han, var när ”de allierade lade Hamburg och Dresden i aska och när tyskarna ödelade Liverpool och Coventry”.

Utsläckandet av tiotals miljoner människoliv är något avskyvärt. Men hur är det med dem som överlever ett sådant ”smutsigt, plågsamt och förnedrande” trauma som krig ju är? Hur påverkas de? Och hur kan de hämta sig efter sviterna? De artiklar som nu följer kommer att behandla dessa frågor.

Krig — de bittra följderna

KRIGETS ångvält har krossat miljoner män, kvinnor och barn, stridande och icke stridande. Många människor har också fått svåra fysiska, psykiska och känslomässiga men.

Soldaterna

Många soldater som överlever krigets fasor kommer hem stympade och lemlästade och med grusade framtidsförhoppningar. Ett typiskt fall är en gammal soldat som överlevde första världskriget — för att under de 30 närmaste åren drabbas av ständiga besvär på grund av sviterna av den senapsgas som användes i detta krig.

Ofta är det emellertid de psykiska och känslomässiga ärren som är svårast att komma till rätta med. ”Ingen man som deltog i första världskriget kunde någonsin bli kvitt sina upplevelser helt och hållet”, skrev Keith Robbins i sin bok The First World War (Första världskriget). ”Män som till synes hade återfått jämvikten och sinnesron hade sår i sitt inre”, fortsatte han. ”Ännu efter många år kunde de vakna mitt i natten, oförmögna att göra sig kvitt någon kvardröjande skräckscen.”

Tänk till exempel på de skräckscener som utspelade sig under det första slaget vid Somme år 1916 — då 21.000 dödades och 36.000 sårades på en enda dag enbart i de brittiska trupperna! ”De män som kom tillbaka från Somme talade nästan aldrig om sina fruktansvärda upplevelser. Chocken gjorde dem liksom förlamade. ... En man ansattes hela sitt liv av tanken på att han inte kunnat hjälpa en annan sårad kamrat som ropat till honom när han släpade sig tillbaka över ingenmansland.” — The Sunday Times Magazine, 30 oktober 1988.

”Man är rädd att såra dem man älskar”, sade Norman J   och förklarar vad följden blir av ständiga stridsövningar och strider: ”Om man väcks plötsligt, blir den instinktiva reaktionen att gå till anfall.” Män som under lång tid måste utstå traumatiska upplevelser märker att deras känslor blir avtrubbade. ”Det blir svårt att visa några känslor över huvud taget”, fortsatte han. ”Jag har också sett män drabbas av allvarliga mentala störningar på grund av stressen. Jag har sett män slå sönder ölglas och tugga i sig bitarna.”

Normans reaktioner är inte ovanliga. ”Var sjunde Vietnamveteran lider av post-traumatiska störningar”, förklarar en rapport. En annan bar rubriken: ”För många lever kriget vidare.” Rapporten fortsatte: ”Så många som en miljon Vietnamveteraner kämpar ännu för att glömma det krig som fortfarande terroriserar dem varje dag. ... Somliga har begått självmord eller misshandlat sina familjer. Andra plågas av dystra minnen, mardrömmar och svårigheter att anpassa sig till det civila livet. ... De har fått psykiska men som är djupa och varaktiga.”

Detta har ibland lett till kriminella handlingar. Hur stort värde kan en människa sätta på livet och höga moralnormer när, som Gerald Priestland uttrycker det, ”ett dödande som skulle kunna få mig fälld för mord i en viss situation kan förskaffa mig medalj i en annan”. (Priestland—Right and Wrong) ”Vi var lejda mördare där ute”, säger en Vietnamveteran. ”Men så en vacker dag skulle vi bara åka hem till Fordfabriken igen och glömma bort alltsammans. Ja, just det.” — Newsweek, 4 juli 1988.

Civilbefolkningen

Frankfurter Allgemeine Zeitung skriver att de två världskrigen ”påverkade en hel generations psyke. ... Människor som upplevde sådana händelser fick känslomässiga ärr, och dessa har gått i arv till barn och barnbarn. ... Nu, fyra decennier senare, börjar sviterna av dessa skador visa sig.” Dessa sviter har kommit till synes över hela världen.

Mary C  , till exempel, bodde i England under andra världskriget, nära ett av målen för de tyska bombraiderna. ”Jag försökte hela tiden dölja mina känslor för att inte barnen skulle bli rädda, och det resulterade i att jag blev storrökare”, berättar hon. ”Det slutade med att jag fick ett nervsammanbrott som i sin tur ledde till klaustrofobi.”

På andra sidan stridslinjerna, i Tyskland, bodde Cilly P  . ”Som flyktingar fick vi lära oss vad hunger vill säga”, berättar hon. Hon fick också lära sig vad det vill säga att sörja. ”Så snart det kom rapporter om döda eller saknade”, fortsätter hon, ”tänkte vi på våra män. Anni, min fästmans syster, fick budet om att hennes man hade stupat strax innan hon födde deras tvillingar. Kriget berövade många familjer deras män, deras hem och deras ägodelar.”

Anna V   från Italien var en annan kvinna som drabbades hårt av kriget. ”Krigets fasor och min familjs lidanden gjorde mig bitter”, säger hon. ”Ett år efter andra världskriget dog min mor utan att ha fått se sin son återvända från fånglägret i Australien. Min syster dog av undernäring och brist på läkarvård. Jag tappade tron på Gud därför att han tillät dessa lidanden och grymheter.”

Den chock som det innebär att behöva fly för sitt liv, skiljas från sin familj och förlora sina kära i döden är svår att komma över. Kostnaden i form av mänskligt lidande är vanligtvis alltför hög. En ung kvinna, som förlorade sin man i Falklandskriget mellan Storbritannien och Argentina år 1982, gör sig till tolk för miljoner änkor och änklingar när hon säger: ”Det var inte värt priset för mig; att förlora min man för en gudsförgäten plats på andra sidan jordklotet. ... Det är den känslomässiga chocken som är det stora problemet.” — Sunday Telegraph, 3 oktober 1982.

Tänk också på de fysiska och känslomässiga skador som drabbar de överlevande i ett kärnvapenkrig. En rapport från år 1945, Shadows of Hiroshima (Hiroshimas skuggor), ger en skakande påminnelse om de fruktansvärda följderna av bombningen av Hiroshima:

”Trettio dagar efter det att den första atombomben förstörde staden och skakade världen dör människor fortfarande här i Hiroshima på ett mystiskt och skrämmande sätt — människor som inte skadades vid själva katastrofen men som dödas av något okänt som jag bara kan beskriva som atompesten. Hiroshima ser inte ut som en bombad stad. Staden ser ut som om en jättelik ångvält hade gått fram över den och utplånat den ur tillvaron.” I dag, över 40 år senare, får människor fortfarande lida och dö på grund av denna explosion.

Barnen

Några av de mest tragiska offren i världens krigshärjade länder är barnen, av vilka många har inkallats till militärtjänst i sådana länder som Etiopien, Libanon, Nicaragua och Kampuchea (Kambodja).

”Av vad som skett i Iran, där unga pojkar sänds ut på minfälten, står det klart att pojkar är fogligare, billigare och kan sporras till en hög nivå av känslomässigt engagemang under långa perioder på ett sätt som inga vuxna soldater kan”, sades det i londontidningen The Times. Beträffande den förråande verkan som detta måste ha på sådana barn frågade sig ordföranden i en organisation som verkar för mänskliga rättigheter: ”Hur skall de någonsin kunna växa upp till sunda och balanserade vuxna?”

Denna fråga upprepas i Roger Rosenblatts bok Children of War (Krigets barn). Han har intervjuat barn som vuxit upp i områden där de aldrig upplevt något annat än krig. Många visade sig ha en fantastisk förmåga att återhämta sig från sina fruktansvärda upplevelser. Andra däremot, till exempel ”ett stort antal barn till båtflyktingar, i synnerhet de vars föräldrar lämnats kvar i Vietnam, förefaller mycket ängsliga och oroliga”.

Hur kan de som överlever krigets fasor — män, kvinnor och barn — klara av de problem som detta har gett upphov åt i deras liv? Hur kan andra familjemedlemmar vara till hjälp? Och kommer det någonsin att bli ett slut på sådana tragedier?

[Infälld text på sidan 6]

”Vi var lejda mördare där ute. Sedan en vacker dag skulle vi bara åka hem och glömma bort alltsammans!”

Krig — hur människor kan få hjälp att leva vidare

HUR kan människor som upplevt krigets fasor klara av sin situation? För att få inblick i detta ämne har Vakna! intervjuat några krigsdrabbade.

Bob Honis var en av de tiotusentals amerikanska marinsoldater som kämpade i andra världskriget i slaget om Iwojima i västra Stilla havet. Hans erfarenheter återges inte för att chockera, utan för att visa att det är möjligt att återhämta sig också från de mest traumatiska upplevelser.

Chocken

”Vi började vårt anfall mot Iwojima klockan 8.30 den 19 februari 1945. De stora kanonerna på slagskeppet Tennessee tystnade bakom oss, och snart skakades vår landstigningsbåt av bombardemang från fientliga kustbatterier. Med känslorna på kokpunkten inför den förestående aktionen skrek jag genom larmet: ’Spara några åt oss!’ medan vi följde de första stormtrupperna in mot land.

Det första jag lade märke till när vi väl kommit i land var den kväljande lukten av krut, vulkanaska och brandrök. Vår landstigningsbåt fick en träff. Föraren dödades omedelbart, och all vår utrustning blev förstörd.

Jag glömmer aldrig synen av de andra döda marinsoldaterna. En låg med ansiktet nerborrat i sanden. Hans marschkängor, där fötterna var bortsprängda, var snörade ända upp till knäna, på stumpar som en gång var unga, starka ben. När jag kröp in i ett hastigt uppfört skyttevärn, såg jag åt höger och fick syn på en annan marinsoldat som satt framåtlutad med sitt gevär tryckt mot bröstet och huvudet bortsprängt jäms med axlarna. Stranden var snart översållad med döda marinsoldater, många stympade på ett sätt som trotsar all beskrivning. Det här var bara början.

Följande dag skickades jag i väg för att kontrollera en av våra positioner. Jag möttes av en fasansfull syn. En granatkrevad hade sprängt bort både armar och ben på den första marinsoldat jag fick syn på. Hans hjälm och hakband satt fortfarande på plats. Han ögon var vidöppna och stirrade rakt ut i luften som om han var försänkt i djup meditation. De andra medlemmarna av kanonbesättningen hade sprängts i bitar och låg kringströdda som sönderslitna trasdockor i den mjuka, svarta vulkanaskan.

Dödandet fortsatte hela tredje dagen. Nu började de döda kropparna ruttna. Stanken var bedövande. Den trängde igenom allting. Det fanns ingen möjlighet att komma undan den.

Den 23 februari, efter fyra dagars häftiga strider, inträffade den nu berömda scenen då några marinsoldater placerade den amerikanska flaggan på berget Suribachi. Jag borde ha varit glad, men det enda jag kände var förtvivlan. Det låg döda överallt. Livet verkade så värdelöst. Slaget om Iwojima rasade till den 26 mars, då ön äntligen var erövrad efter veckor av oupphörliga strider. Vilket blodbad — sammanlagt 26.000 stupade amerikaner och japaner på en ö som inte är större än 20 kvadratkilometer!

Efterverkningarna

Det borde ha varit en lycklig tid när jag blev hemförlovad från marinen och fick återförenas med min familj. Men så blev det inte. Allt det som hade byggts upp inom mig kom nu upp till ytan — en fruktansvärd tomhet och en känsla av meningslöshet.

Jag hade så många frågor som pockade på svar. Om livet är så lite värt, vad tjänar det då till att leva? Kan det verkligen finnas en Gud som bryr sig om oss? Kommer mina upplevelser att förfölja mig resten av livet? Även sedan jag hade gift mig med min hustru, Mary, fortsatte dessa frågor att plåga mig. Jag hade inget hopp om en bestående och lycklig framtid — bara krig och ännu mer meningslöst dödande tills jorden och allt liv på den slutligen går under.

Lösningen

En kort tid efter det att vi gift oss fick min hustru och jag besök av två Jehovas vittnen. Jag fick nu tillfälle att ställa några rannsakande frågor om krig, lidande och livets mening. De besvarade beredvilligt mina frågor med bibelns hjälp.

Ja, det finns en kärleksfull Gud som bryr sig om oss och som snart kommer att råda bot på all vår sorg och smärta. (Psalm 83:19; Uppenbarelseboken 21:1—4) Nej, Gud godkänner inte krig som utkämpas för att främja mänskliga, politiska syften. (Psalm 46:10; Jesaja 2:4; Johannes 18:36) Nej, jorden kommer inte att tillintetgöras i en kärnvapenkatastrof. Den kommer att bestå för evigt som ett paradisiskt hem för alla som uppfyller Guds krav. — Psalm 37:29; Jesaja 45:18; Uppenbarelseboken 11:17, 18.

Allteftersom mitt studium av bibelns hjärtevärmande löften fortsatte började tomrummet inom mig så småningom att fyllas. Jag blev övertygad om att Guds rike är det enda realistiska sättet att införa fred och säkerhet här på jorden. Guds krig vid Harmageddon kommer till sist att befria jorden från all ondska. — Daniel 2:21, 22; Matteus 6:10; Uppenbarelseboken 16:14—16.”

Bygg upp ditt hopp på Guds löften

Andra erfarenheter bekräftar att sanningen om Guds uppsåt med jorden och orsaken till att han under en tid tillåtit ondskan har varit den bästa hjälpen att komma över krigets traumatiska efterverkningar.

Därmed inte sagt att läkarhjälp inte skulle behövas i vissa fall. Men ett verkligt hopp, som är grundat på Guds tillförlitliga löften i bibeln, ger verkligen människor en inre styrka som hjälper dem att klara av allvarliga problem.

Du kanske inte själv har upplevt krigets fasor, men du känner kanske någon som har gjort det. Hur kan man hjälpa sådana personer? ”Var förstående och uppmuntrande mot dem som har fått utstå sådana saker”, säger Mary C  , som själv är krigsdrabbad. ”Hjälp sådana personer att blicka framåt, att tänka på Guds löften och inte på sorger och bedrövelser som inträffat i det förflutna”, säger hon. Ja, var tålmodig och medlidsam. Ta hänsyn till deras omständigheter. Och försök att hjälpa dem att bygga upp ett hopp för framtiden.

”Men”, kanske du säger, ”när dessa människor redan har fått lida så mycket på grund av krig, hur skall då ett annat krig, Harmageddon, kunna vara någon lösning?” Harmageddon, Guds krig mot allt vad ondska heter, kommer att bli ett krig utan oskyldiga offer. Det kommer inte att våldföra sig på rättvisans och godhetens principer. Det kommer att bli ett krig som förs ”i rättfärdighet”, ett krig där bara de onda kommer att dö. — Uppenbarelseboken 19:11; Ordspråksboken 2:20—22.

Harmageddonstriden kommer inte att få några sorgliga följder, inte ge upphov åt återkommande mardrömmar eller andra psykiska men. I Guds nya värld kommer den profetiska bild som målas upp i Jesaja 65:17—19 (NW) att uppfyllas: ”De förra tingen kommer inte att återkallas i minnet, ... och inte mer kommer det ... att höras ljudet av gråt eller ljudet av ett klagorop.”

Alla som fallit offer för grymma krig och andra våldshandlingar kommer att få gagn av detta krig, till och med de döda. (Psalm 72:4, 12—14; Johannes 5:28, 29) Tänk dig det — en återställelse av det fridfulla paradis som var Guds ursprungliga uppsåt.

”Det hopp som bibeln framhåller”, säger Bob Honis, ”är nyckeln till att komma över krigets traumatiska efterverkningar. Alla som har fått uppleva krigets fasor kan dra nytta av detta hopp. Detta hopp är, som bibeln uttrycker det, ’ett själens ankare’.” — Hebréerna 6:19.

[Infälld text på sidan 8]

”Allt det som hade byggts upp inom mig kom nu upp till ytan — en fruktansvärd tomhet och en känsla av meningslöshet”

[Bilder på sidan 7]

På väg till Iwojima studerade vi modeller av ön

Bob Honis syns längst upp till höger på bilden

[Bildkälla]

U.S. Marine Corps

[Bild på sidan 9]

Bob och Mary Honis i dag