Kan den stoppas genom mänsklig makt?

SOM vi har sett stjäl vapenhandeln enorma mängder livsviktiga varor och tjänster från de fattiga. Varför stoppar man den då inte? Av den enkla anledningen att vapenindustrin besitter pengar och makt. Följande fakta om hur omfattande denna storindustri och dess intressen och metoder är kan hjälpa dig att förstå varför det inte står i mänsklig makt att stoppa den.

Massor av människor lever på vapenhandeln. Sedan början av vårt århundrade har tillverkning och försäljning av vapen varit världens mest internationella industri. Den sysselsätter, direkt eller indirekt, cirka 50 miljoner människor. Dessutom är en fjärdedel, eller omkring 500.000, av världens vetenskapsmän engagerade i militär forskning.

Ofantliga ekonomiska intressen är inbegripna. Världens nationer har lagt ner över 15 biljoner dollar (15.200.000.000.000 i 1984 års dollar) på kapprustningen sedan år 1960. Och efterfrågan på vapen bara ökar. Världens samlade militära utgifter nådde år 1987 ett nytt rekord med 1,8 miljoner dollar i minuten! Tjugotvå heta krig, med minst 2,2 miljoner dödsoffer, utkämpades under 1987 — fler krig än under något annat år i historien!a Kriget mellan Iran och Irak, som betecknats som ett av de blodigaste och mest resurskrävande krigen i världshistorien, har i åratal sugit upp vapen från hela världen.

Samtidigt som det talas så mycket om fred, uppgår världens samlade militära utgifter till cirka en biljon dollar. Världens nationer lägger i själva verket ner nästan tre tusen gånger så mycket pengar på militära styrkor som på fredsbevarande insatser!

Många nationer står bakom disken i världens vapenbutiker. De båda supermakterna är världens ledande vapenförsäljare. Frankrike, Storbritannien, Västtyskland och Italien är Västeuropas största vapenexportörer. Grekland, Spanien och Österrike har nyligen slutit sig till dem.

Även neutrala nationer säljer vapen och militär teknologi. Sverige, som hedras utomlands som stiftare av Nobels fredspris, har två av världens mest avancerade vapenindustrier, som tillverkar jetstridsplan, artilleripjäser och sprängämnen för export. Schweiz, som är Röda korsets särskilda understödjare och initiativtagare till humanitära insatser, engagerar sig också i den internationella vapenhandeln. Den väldiga konkurrensen mellan exportörerna underblåses av att u-länderna i allt större utsträckning börjar producera vapen.

Mördande konkurrens

Alla affärsmän vill göra reklam för sina varor (vare sig det rör sig om bilar, rakapparater eller sopborstar) för att övertyga folk om att deras produkter är bäst. Också vapenhandlarna gör reklam för sina varor, och i påkostade, färgsprakande annonser i facktidskrifter skryter de med hur dödsbringande deras produkter är.

Hur skulle du reagera om du fick läsa en sådan här annons i tidningen: ”Är du på jakt efter den verkliga supermissilen? RBS 70 är rustad med en supereffektiv stridsspets”? Eller vad sägs om denna, som vill få dig att köpa en lätt antistridsvagnsmissil: ”En träff — en säker död! ... Inget kan stoppa den”?

Sådana annonser skulle chockera folk, om de stod att läsa i vanliga tidningar. Men vapenmånglarnas facktidskrifter är fyllda av dem. Men ingenstans talar de om att de erbjuder motståndarsidan samma vapen, lika förkrossande dödsbringande, lika träffsäkra, lika tekniskt fulländade. Ingenstans antyder de hur dessa vapen kommer att användas, att civila — ”konsumenterna” i slutändan — kommer att drabbas av dessa fruktansvärda vapen.

Skumraskaffärer

Även om de flesta vapentransaktioner sker via regeringarna, handlar det om skumraskaffärer. En privat rapport förklarar: ”Ett enormt kommersiellt nät fungerar både i hemlighet och genom offentliga kanaler. Regeringarna agerar i eget intresse, ofta i det fördolda.”

Även om vissa vapenproducerande stater har stränga lagar som reglerar exporten av militär utrustning till krigförande länder, fortsätter deras vapen att leta sig fram till slagfälten. En rapport från fredsforskningsinstitutet SIPRI förklarar varför: ”Det finns inga vattentäta skott mellan lagliga, vita vapenaffärer och de ’grå’ och ’svarta’ vapenförsäljningarna. Ingen stat som säljer vapen tycks helt och fullt kunna kontrollera hur, mot vem eller av vem dessa vapen kommer att användas.” Tidskriften Newsweek förutsäger om vapenhandeln: ”Vapenexportkontrollen kommer förmodligen att bryta samman allteftersom fler och fler länder börjar konkurrera om försäljningen.”

I skuggan av denna internationella vapenhandel regeringarna emellan opererar en armé av privata företagare runt om i världen, ofta med kontakter i höga politiska och militära kretsar. Till dessa hör försäljare anställda av de stora vapenindustrierna, agenter (mellanhänder) som aldrig rör vid vapnen, smugglare som byter narkotika mot vapen och småfifflare.

I sin penninghunger tycks somliga vapenfabrikanter knappast dra sig för någonting. Här följer några av de intriganta metoder som de använt sig av, enligt Anthony Sampson, som synat vapenhandeln i sömmarna:

1. Underblåst krigshysterin och förmått sina egna länder att öka rustningsanslagen och följa en militaristisk politik.

2. Gett omfattande mutor åt regeringstjänstemän.

3. Spritt falska rapporter om militära projekt i olika länder för att stimulera vapenköp.

4. Påverkat den allmänna opinionen genom styrning av massmedierna.

5. Spelat ut det ena landet mot det andra.

6. Organiserat internationella truster för att kunna öka priserna på vapen.

Trots detta blomstrar rustningsindustrin som aldrig förr. Och ingen tycks kunna sätta stopp för den omfattande vapenhandeln. De två största internationella fredsorganisationerna i historien, Nationernas förbund och dess efterträdare, Förenta nationerna, har inte lyckats övertala en enda av sina medlemmar att ”smida sina svärd till plogbillar”. Vapenhandeln har blivit så sammanflätad med världens politiska och ekonomiska angelägenheter att många människor nu tror att det inte står i mänsklig makt att stoppa den. Finns det då någon annan makt som är stark nog att göra det?

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 8]

Även neutrala nationer säljer vapen och militär teknologi

[Bilder på sidan 7]

Vapenhandlarna gör reklam för sina dödsbringande produkter i färgsprakande, påkostade facktidskrifter