”Den 16 maj 1992 var vi 13 personer som satt hopkurade tillsammans i en lägenhet medan granaterna föll över Sarajevo. Byggnaden vi satt i träffades två gånger. Vi var kroater, serber och bosnier, och tack vare sanningen var vi enade, trots att det var våra folkgrupper som dödade varandra utanför. Vid gryningen avtog striderna, och vi lämnade lägenheten och sökte oss till en säkrare plats. Precis som kvällen innan ropade vi högt till Jehova, och han hörde oss.” – Halim Curi.

Sarajevo, en stad med mer än 400 000 invånare, upplevde en av de längsta och svåraste belägringarna i modern tid.

UNDER BELÄGRINGEN

Som vi har sett blev de jugoslaviska bröderna mycket rörda av den kärlek och enhet de upplevde vid sammankomsten ”Människor som älskar Guds frihet” i Zagreb i Kroatien 1991. Den här oförglömliga sammankomsten stärkte dem inför de svårigheter som skulle komma. Ena dagen levde bosnier, serber och kroater fredligt sida vid sida i Sarajevo, nästa dag var staden omringad av en armé. Alla blev instängda, även våra bröder. Visserligen var den politiska situationen mycket instabil, men ingen kunde förutse att konflikten skulle pågå så länge som den gjorde.

Halim Curi, en äldste i Sarajevo, rapporterade: ”Folk svälter. De får bara drygt ett kilo mjöl, ett hekto socker och en halv liter olja i månaden. Det odlas på varenda liten plätt i staden, och folk hugger ner träden för att kunna laga mat och få värme. När det inte finns fler träd river de upp sina parkettgolv. De använder allt som går att elda, till och med gamla skor.”

Ljiljana Ninković och hennes man Nenad blev instängda i Sarajevo under belägringen och skildes från sina två döttrar. ”Vi var en helt vanlig familj med två barn, lägenhet och bil”, säger Ljiljana. ”Sedan vändes allting upp och ner.”

Men Ljiljana och Nenad fick ofta uppleva att Jehova beskyddade dem. Ljiljana berättar: ”Två gånger träffades vår lägenhet av en bomb precis när vi hade gått ut. Men trots alla svårigheter kunde vi glädja oss åt det lilla. Vi brukade göra en sallad av maskrosblad vi plockat i parken, så att vi hade något att äta till riset. Vi lärde oss att vara nöjda med det vi hade och inte ta något för givet.”

FYSISKA OCH ANDLIGA BEHOV FYLLS

Ett av de största problemen var att få tag på vatten. Det var inte ofta det fanns något vatten i ledningarna. I stället kunde man få gå ända upp till en halvmil genom områden med krypskyttar. Väl framme fick man köa i flera timmar, och sedan var man tvungen att gå samma farliga väg tillbaka med de tunga behållarna.

”Ibland var det en stor prövning när vi fick höra att vattnet skulle släppas på en stund”, berättar Halim. ”Då kunde alla duscha, tvätta och bunkra vatten. Ibland hände det här under mötestid. Då blev vi tvungna att välja – antingen går vi på mötet eller så stannar vi hemma och tar vara på vattnet.”

Även om de fysiska behoven var viktiga insåg vännerna att den andliga maten var ännu viktigare. Den fick de på mötena, och där fick de också veta vilka som hade blivit fängslade, skadade eller dödade. Milutin Pajić, en äldstebroder, berättar: ”Vi var som en familj. Vi ville aldrig gå hem från mötena. Vi kunde stanna kvar i timmar och prata om sanningen.”

Vi lovade att komma tillbaka

HALIM CURI

FÖDD 1968

DÖPT 1988

ÖVRIGT Hjälpte till att organisera och distribuera humanitär hjälp i Sarajevo. Nu är han äldste, medlem av en sjukhuskommitté och juridisk representant för Jehovas vittnen i Bosnien-Hercegovina.

ÅR 1992 blev Sarajevo belägrat. När vi inte fick någon litteratur studerade vi gamla tidskrifter. Vännerna skrev av de studieartiklar vi hade på en gammaldags skrivmaskin. Fastän vi bara var 52 förkunnare kom det mer än 200 på mötena, och vi ledde omkring 240 bibelstudier.

I november 1993, när kriget var som värst, föddes vår dotter, Arijana. Situationen var inte precis idealisk för ett nyfött barn. Vi var utan vatten och el flera veckor åt gången och använde möblerna som bränsle. När vi skulle till mötena var vi tvungna att passera genom farliga områden. Krypskyttarna sköt på allt och alla, så vi fick springa över vissa gator och barrikader.

En dag var jag, min fru Amra och vår lilla dotter på väg hem från mötet tillsammans med broder Dražen Radišić. Allt verkade lugnt, men plötsligt började någon skjuta med ett automatvapen. Vi kastade oss ner på marken, men jag träffades i magen. Smärtan var fruktansvärd. Många såg vad som hände från sina fönster, och några unga män sprang ut för att föra oss i säkerhet. När jag kom till sjukhuset ville läkarna genast ge mig en blodtransfusion. Jag förklarade att jag inte kunde ta emot blod för mitt samvetes skull. De försökte övertala mig, men jag hade bestämt mig och var beredd att ta konsekvenserna. De gick med på att operera mig ändå, och operationen tog två och en halv timme. Jag återhämtade mig utan att ha fått någon blodtransfusion.

Efter operationen behövde jag vila upp mig, men det var inte så lätt mitt under brinnande krig. Vi beslöt oss därför för att hälsa på våra släktingar i Österrike. Enda sättet att lämna Sarajevo var genom en tunnel under flygplatsen som var nästan en kilometer lång och bara drygt en meter hög. Min fru bar vår dotter, och jag försökte bära bagaget. Men eftersom jag var dålig efter operationen blev hon tvungen att hjälpa mig.

Det går knappt att beskriva hur underbar tiden i Österrike var. Men när vi lämnade Sarajevo hade vi lovat vännerna och Jehova att vi skulle återvända. Det var hemskt svårt att resa ifrån släkten i Österrike, särskilt min mamma. Men eftersom vi hade lovat att åka tillbaka om vi fick vila upp oss lite, kunde vi inte bara säga till Jehova: ”Tack för hjälpen. Vi trivs bra, så vi stannar nog här.” Dessutom visste vi ju att vännerna i Sarajevo behövde oss. Amra stödde mig helt i det här beslutet.

Så i december 1994 var vi tillbaka vid tunneln till Sarajevo. Den här gången skulle vi ta oss in i staden. Folk som såg oss trodde inte att vi var kloka. Alla andra ville ta sig ut, men vi kom tillbaka. Det var en obeskrivlig känsla att komma till Rikets sal och träffa bröderna och systrarna igen. Vi har aldrig ångrat att vi återvände.