• Hur vädrets makter kan förändra historien
    Vakna! – 2011 | Juni

    • Våldsamma vindar

      År 1588 sände kung Filip II av Spanien en stor flotta, känd som den spanska armadan, för att invadera England. Men planerna gick i stöpet, och till stor del var det på grund av vädret.

      Den spanska armadan seglade in i Engelska kanalen och möttes där av den engelska flottan. De mer lättmanövrerade engelska fartygen drabbade samman med de spanska men orsakade inga större skador. Spanjorerna kastade sedan ankar vid Calais med order om att hämta upp soldater inför den planerade invasionen av England.

      I skydd av mörkret satte engelsmännen eld på flera av sina fartyg, som tack vare gynnsamma strömmar och vindar drev obemannade direkt mot de förtöjda spanska skeppen. Många spanska skepp kapade av sina ankarlinor för att inte stöta ihop med dem. Men den här åtgärden skulle visa sig få katastrofala följder längre fram.

      Efter sammanstötningen vid Calais fortsatte de båda flottorna ut i Nordsjön i medvind. Vid det här laget hade engelsmännen tömt sina krutförråd och drog sig därför tillbaka in mot den engelska kusten. Spanjorerna, som hade vinden emot sig och engelsmännen mellan sig och Spanien, tvingades segla norrut runt Skottland och därefter fortsätta söderut förbi Irland för att slutligen nå Spanien.

      Spanjorerna hade nu oroväckande lite mat och vatten, och ombord på de skadade skeppen fanns många sjömän som var sårade eller led av skörbjugg. Hela flottan sattes därför på svältransoner, och det försvagade besättningen ännu mer.

      När man hade rundat Skottland blåste det upp en våldsam storm på Atlanten, och många skepp drevs mot Irlands kust. I normala fall skulle man ha kastat ankar och inväntat bättre vindar. Men eftersom många ankare hade kapats vid Calais förliste 26 spanska skepp utmed den irländska kusten, och mellan 5 000 och 6 000 man miste livet.

      När armadan kom tillbaka till Spanien hade ett stort antal skepp och närmare 20 000 liv gått förlorade. Den enskilt mest avgörande faktorn måste ha varit vädret. Det är uppenbart att holländarna, som var allierade med engelsmännen, var av den åsikten. På en medalj som senare präglades till minne av den spanska armadans nederlag gav de uttryck åt den vanliga uppfattningen att det är Gud som ligger bakom naturkatastrofer. Medaljen hade inskriptionen: ”Jehova blåste, och de skingrades.”