KOREAKRIGET

I juli 1949 hade alla ockupationsstyrkorna, både Förenta staternas och Sovjetunionens, dragit sig tillbaka sånär som på några män i rådgivande ställning från båda sidor. Halvön skulle få genomlida ett av de mest destruktiva krig som utkämpats i modern tid. När striderna bröt ut i juni 1950, bestod den sydkoreanska armén av mindre än ett hundra tusen man som var utrustade med enbart handeldvapen. De nordkoreanska styrkorna bestod däremot av omkring 135.000 man med bland annat en pansarbrigad. Nordkorea var följaktligen bättre övat och rustat än Sydkorea, som inte var berett att avvärja invasionen.

Den 28 juni föll huvudstaden Söul för de nordkoreanska styrkorna, som besegrade Sydkoreas armé. Kriget skulle komma att pendla fram och tillbaka över 38:e breddgraden tills en vapenvila undertecknades den 27 juli 1953.

Eftersom 43 procent av industribyggnaderna och 33 procent av bostäderna i Korea förstördes, fick en stor del av befolkningen, däribland bröderna, nu leva som flyktingar. Hem var ödelagda och personliga ägodelar borta. Att hela tiden vara på sin vakt betydde liv. Flera av bröderna dog, träffade av skott från flygplan eller från soldater ur armén. Några få, bland andra de som tog sin tillflykt till Sällskapets fastighet, sköts helt kallt ihjäl av soldaterna. Men de som överlevde övergav inte sitt uppdrag att predika om Guds rike som världens enda hopp. De upphörde aldrig med att så ut sanningens säd.

Under de första dagarna av kriget var de flesta av Söuls invånare som fångade i en fälla i staden. Bröderna visste att de skulle bli tvingade att gå med i folkarmén, om de inte kunde fly söderut. Broder Park Chong-il och Ok Ung-suk höll sig gömda i staden till den 5 juli och tog sig sedan försiktigt över floden Han i ett försök att nå en ”säker” plats söder om Söul. De passerade mängder av döda kroppar, utbrända stridsvagnar och ödelagda byggnader längs flyktvägen, men ju närmare de kom stridslinjerna, desto svårare hade de att ta sig förbi de nordkoreanska soldaterna utan att bli upptäckta.

Som ett resultat av att den amerikanske generalen MacArthurs styrkor landsteg i Inchon den 15 september 1950 befriades staden Söul från nordkoreanskt styre, tills krigspendeln ännu en gång skulle svänga åt andra hållet. Broder Park återvände till Söul den 1 oktober 1950 och beslöt att gå från hus till hus för att se hur folket reagerade. Han fann att de var spända och rädda.

Den 24 december 1950 gav den sydkoreanska regeringen, efter att ha styrt Sydkorea i två och en halv månader, alla invånare i Söul, utom de i värnpliktig ålder, order om att lämna staden igen.

Bara 11 dagar senare, den 4 januari 1951, ockuperade nordkoreanska och kinesiska soldater återigen staden.

Nu svängde kriget åt andra hållet, och den 31 mars 1951 hade FN-trupperna ännu en gång kommit så långt norrut som till 38:e breddgraden. Söul lydde återigen under FN.