Äntligen hade jag hittat sann frihet!

ENLIGT mina papper föddes jag 1924, av allt att döma i byn Sjmakovka, långt borta i östra Ryssland mot gränsen till Kina.

En dag blev min far och mina äldre bröder bortförda med våld, och mor återsåg dem aldrig. Hon lämnades kvar med ett hus fullt med barn som hon knappt hade mat till. En granne erbjöd sig att ta oss yngre barn till ett rysk-ortodoxt barnhem och säga att mor hade övergett oss.

Mor gick med på det eftersom vi i annat fall förmodligen hade dött av svält. Nu, när jag är i 85-årsåldern, är jag tacksam för att mor skickade i väg oss till barnhemmet. Det räddade troligen våra liv. Men jag känner mig ändå sorgsen när jag tänker på att hon skickade bort oss.

År 1941 flyttade jag till Korea, där jag gifte mig med en snäll ryss som hette Ivan. Vår dotter, Olja, föddes i Seoul i Korea 1942. Där föddes också vår son Kolja 1945 och vår son Zjora 1948. Vi hade en butik som min man drev, och jag tog på mig syarbeten. Eftersom Seoul var ockuperat av Japan, lärde sig barnen japanska även om vi talade ryska hemma. Fram till 1950 tycktes de ryssar, amerikaner och koreaner som bodde i Seoul leva i frid med varandra. De var alla kunder i vår butik.

Tillfångatagna av nordkoreanerna

Som en blixt från klar himmel förändrades allt när nordkoreanska trupper tog kontrollen över Seoul 1950. Vi hade inga möjligheter att fly och togs till fånga tillsammans med andra utlänningar. I tre och ett halvt år tvingades vi gå till fots till olika platser över hela Nordkorea tillsammans med brittiska, ryska, amerikanska och franska krigsfångar. Vi blev inkvarterade varhelst det fanns tak över huvudet, och vi försökte komma undan bomberna.

Ibland bodde vi i hus med värme och fick tillräckligt med mat. Men för det mesta hade vi bara hirs att äta och sov i kalla, övergivna byggnader. Många i gruppen dog av undernäring och vanvård. Jag blev helt ifrån mig när jag såg mina barn fara illa. Vintern kom tidigt i Nordkorea det året. Jag minns hur jag satt vid elden hela nätterna och värmde stenar som jag använde till att hålla barnens sovplatser varma.

När vädret blev varmare var det några koreanska bybor som lärde oss vilka växter som var ätliga, och vi letade reda på vildlök, blad, hallon, druvor och svamp. Det var uppenbart att byborna inte hade något emot oss, utan bara tyckte synd om oss. Jag lärde mig att fånga grodor för att dryga ut vår magra kost. Det skar i hjärtat när barnen hela tiden tiggde och bad om grodor.

I oktober ett år fick vi order om att gå till staden Manp’o. Vi fick veta att små barn och sjuka fångar skulle få åka oxkärra. Olja och Ivan hamnade i gruppen som gick till fots. Pojkarna och jag väntade oroligt i dagar på att kärrorna skulle komma, och till slut kom de.

Sjuka fångar lastades på kärrorna som om de hade varit sädeskärvar. Det var en fruktansvärd syn! Jag tog lille Zjora på ryggen och försökte få Kolja att sätta sig i ett hörn på kärran, men han började gråta och sa: ”Mamma, mamma, jag vill gå med dig! Snälla, lämna mig inte!”

Kolja gick bakom mig. Med sin lilla hand höll han hårt i min kjol och kämpade för att hålla jämna steg. Många fångar sköts till döds under den här ökända marschen som varade i dagar. Stora flockar med kråkor följde efter och pickade på kropparna som lämnades kvar. Till sist återförenades vi med Ivan och Olja. Vi grät och kramade om varandra. Den natten stannade jag uppe och värmde stenar i elden. Nu när jag kunde hålla alla mina barn varma hade jag frid i sinnet.

År 1953, i närheten av den 38:e breddgraden som delar Nord- och Sydkorea, blev livet lite lättare för oss. Vi fick rena uniformer och skor, och vi fick bröd och till och med sötsaker. Inom kort frigavs britterna och sedan fransmännen. Men vi var statslösa, och till slut var det bara vi kvar. Vi grät av förtvivlan och kunde inte äta. Det var då som den koreanske fångvaktaren fällde den sårande kommentaren som nämndes i inledningen.