JERIKO

[Jẹriko] Betyder möjligen ”månstaden”.

Den första kanaaneiska stad väster om Jordan som israeliterna intog. (4Mo 22:1; Jos 6:1, 24, 25) Den identifieras med Tall as-Sultan (Tel Yeriho), 22 km östnordöst om Jerusalem. Tulul Abu al-Alayiq, som ligger i närheten, förbinds med det Jeriko som fanns under det första århundradet. Jeriko ligger i Jordandalen ca 250 m under havsytans nivå och har subtropiskt klimat. I vår tid odlar man apelsiner, bananer och fikon i området, och palmer trivs här i dag liksom i forna tider.

Förstlingen av israeliternas erövringar. Vid slutet av den 40-åriga vandringen i vildmarken kom israeliterna till Moabs slätter. Där gick Mose upp på berget Nebo, som ligger mitt emot Jeriko, och han fick se det utlovade landet, bland annat ”Palmstaden”, dvs. Jeriko, och slätten vid den staden. (4Mo 36:13; 5Mo 32:49; 34:1–3)

Efter Moses död sände Josua två spejare till Jeriko. Tack vare att Rahab gömde dem blev de inte upptäckta, utan kunde senare ta sig ut ur staden genom ett fönster i hennes hus på stadsmuren. I tre dagar höll sig de båda männen gömda i den närbelägna bergstrakten. Därefter vadade de över Jordan och återvände till israeliternas läger. (Jos 2:1–23)

Kungen och de andra invånarna i Jeriko måste ha blivit skräckslagna när de hörde talas om eller bevittnade hur vattnet i Jordan, som då svämmade över sina bräddar, genom ett underverk dämdes upp så att israeliterna kunde gå över på torr mark. Efter den händelsen blev de manliga israeliterna omskurna, och trots att de behövde återhämta sig en tid innan de var stridsdugliga igen vågade ingen angripa dem medan de var i Gilgal. Israeliterna kunde också ostört fira påsken på Jerikos ökenslätter. (Jos 5:1–10)

Vid Jeriko fick Josua senare se en ängel, en furste, som förklarade hur israeliterna skulle gå till väga för att inta staden, som då var tillstängd på grund av dem. De följde lydigt anvisningarna, och en gång om dagen i sex dagar gick den väpnade styrkan ut framför sju präster som hela tiden blåste i horn, och därefter följde prästerna som bar förbundsarken, och sedan kom en eftertrupp. Alla marscherade de runt Jeriko. Men den sjunde dagen marscherade de runt staden sju gånger. När man blåste i hornen den sjunde gången höjde folket ett väldigt härskri, och stadens murar störtade samman. (Jos 5:13–6:20)

Israeliterna stormade då in i staden och vigde allt åt tillintetgörelse – både invånare och husdjur. Men eftersom Rahab omtänksamt hade gömt spejarna, blev hon och hennes släktingar bevarade vid liv i hennes hus, som låg på den enda delen av muren som inte störtade samman. Hela staden brändes upp, men guldet och silvret fördes till Jehovas helgedom. (Jos 6:20–25) En av israeliterna, Akan, stal dock en guldtacka, en del silver och en fin klädnad och gömde detta under sitt tält. Följden blev att han och hela hans familj dödades. (Jos 7:20–26)

Stadens senare historia. Den ödelagda staden Jeriko blev senare en del av Benjamins område, och den låg vid gränsen till Efraim och Manasse. (Jos 16:1, 7; 18:12, 21) Inte lång tid därefter uppstod tydligtvis någon form av bosättning på platsen. Den intogs av Eglon, Moabs kung, som härskade över den i 18 år. (Dom 3:12–30) På kung Davids tid fanns det fortfarande bebyggelse i Jeriko. (2Sa 10:5; 1Kr 19:5) Men det var först under Ahabs regering som Jeriko återuppbyggdes i egentlig mening, och det gjordes av beteliten Hiel. Den profetiska förbannelse som Josua hade uttalat mer än 500 år tidigare gick då i uppfyllelse genom att Hiel miste Abiram, sin förstfödde son, när han lade grunden till staden, och Segub, sin yngste son, när han satte upp dörrarna. (Jos 6:26; 1Ku 16:34)

Under ungefär samma period bodde några av ”profetsönerna” i Jeriko. (2Ku 2:4, 5) Sedan Jehova hade tagit bort profeten Elia i en stormvind stannade Elisa en tid i Jeriko, och han gjorde vattnet i stadens källa friskt. (2Ku 2:11–15, 19–22) Vattnet i Ayn as-Sultan (som enligt traditionen är den källa Elisa gjorde frisk) sägs vara rent och gott och används i dag till att vattna Jerikos trädgårdar.

När den onde kung Ahas regerade i Juda tillät Jehova att Israels här under kung Peka besegrade det trolösa Juda på ett förnedrande sätt. I Juda blev 120 000 dräpta och 200 000 tagna till fånga. Jehovas profet Oded mötte dock de hemvändande segrarna och varnade dem för att göra krigsfångarna till slavar. Fångarna fick därför kläder och mat och fördes sedan till Jeriko, där de släpptes. (2Kr 28:6–15)

När Jerusalem hade fallit 607 f.v.t. flydde kung Sidkia i riktning mot Jeriko, men babylonierna hann upp honom och tog honom till fånga på Jerikos ökenslätter. (2Ku 25:5; Jer 39:5; 52:8) Efter landsflykten i Babylon var 345 av ”Jerikos söner” med bland dem som återvände tillsammans med Serubbabel 537 f.v.t., och de bosatte sig uppenbarligen i Jeriko. (Esr 2:1, 2, 34; Neh 7:36) Längre fram deltog några av Jerikos män i arbetet med att återuppbygga Jerusalems mur. (Neh 3:2)

År 33 var Jesus i Jeriko i samband med sin förkunnartjänst när han var på väg till Jerusalem för att fira påsken. Det var här i närheten som Jesus botade den blinde Bartimeus och den som var med honom. (Mk 10:46; Mt 20:29; Lu 18:35; se BARTIMEUS.) Det var även i Jeriko som Jesus träffade Sackeus, som han därefter var gäst hos. (Lu 19:1–7) När Jesus vid ett tidigare tillfälle var i Judeen och berättade liknelsen om den medmänsklige samariern, nämnde han den väg som gick från Jerusalem till Jeriko. (Lu 10:30) Enligt forntida historiska vittnesbörd fanns det ofta rövare längs den här vägen.

Har arkeologer funnit vittnesbörd om att Jeriko blev ödelagt på Josuas tid?

Professor John Garstang, som ledde en engelsk expedition vid Tall as-Sultan mellan 1929 och 1936, kom fram till att en av de städer som hade byggts här hade varit utsatt för en våldsam brand och att dess murar hade rasat samman. Han identifierade denna stad med det Jeriko som fanns på Josuas tid och daterade förstöringen till omkring 1400 f.v.t. Somliga forskare stöder fortfarande Garstangs slutsatser, men andra tolkar vittnesbörden annorlunda. Arkeologen G. Ernest Wright skriver: ”Man upptäckte att de två murar som omgav toppen av den gamla staden, som Garstang ... menade förstördes av jordskalv och brand på Josuas tid, i själva verket var från det tredje årtusendet och endast utgjorde två av omkring fjorton olika murar eller mursektioner som hade byggts efter varandra under den perioden.” (Biblical Archaeology, 1962, sid. 79, 80) Många anser att det finns mycket lite eller ingenting kvar av det Jeriko som fanns på Josuas tid, eftersom eventuella rester av den staden antagligen har avlägsnats under tidigare utgrävningar. Professor Jack Finegan säger: ”Därför finns det på platsen praktiskt taget inga vittnesbörd som kan användas till att försöka bestämma när Josua kan ha intagit Jeriko.” (Light From the Ancient Past, 1959, sid. 159)

Många forskare fastställer därför tidpunkten för Jerikos fall med hjälp av omständighetsbevis och anger tider som spänner över en period på 200 år. Med tanke på denna osäkerhet säger professor Merrill F. Unger mycket lämpligt: ”Forskare måste också vara ytterst försiktiga med att sätta överdriven tilltro till arkeologers tidsangivelser och tolkningar av data. De stora meningsskiljaktigheter som finns mellan erkända auktoriteter på området visar tydligt att dateringar och slutsatser av arkeologiska fynd ofta är grundade på subjektiva faktorer.” (Archaeology and the Old Testament, 1964, sid. 164)

Det finns därför ingen anledning att bekymra sig över att arkeologers tolkningar inte stämmer överens med Bibelns kronologi, som visar att Jeriko blev ödelagt 1473 f.v.t. Skillnaden mellan Garstangs uppfattning och andra arkeologers uppfattningar om Jeriko visar att man bör vara försiktig med att godta arkeologiska vittnesbörd, oavsett om de tycks bekräfta eller bestrida Bibelns skildring och kronologi.