I sin ”soldatbön” den 1 januari 1944 anhöll Patton: ”Våra fäders Gud, som alltid lett oss till seger till lands och till sjöss, fortsätt att ge oss inspirerande vägledning i denna vår största strid. ... Herre, ge oss segern.”

Pattons bön

Den 22 december hände något som rörde mig djupt in i själen i mitt andliga dilemma. General Patton hade under veckorna före låtit sin chefspräst utarbeta en bön i form av ett flygblad som senare skulle användas vid den tyska Siegfriedlinjen (Västvallen) som löpte utmed Rhenflodens västra sida. Men nu delade Patton ut omkring 350.000 exemplar inom några timmar, ett till var och en av soldaterna i tredje armén. Där bönföll man Fadern om att ”hålla tillbaka dessa omåttliga regnskurar” och ”ge oss fint väder för striden”, så att den amerikanska armén kunde ”krossa våra fienders förtryck och ondska och upprätta Din rättvisa bland människor och nationer”.

Det märkliga var att det plötsligt klarnade upp den natten och förblev så under de fem följande dagarna. Detta gjorde att de allierades jaktplan och bombplan kunde flyga längs de nazistiska kolonnerna och vålla förödelse bland dem och förinta dem. Detta betydde slutet på Hitlers slutliga blixtkrig, och hans splittrade trupper började dra sig tillbaka.

Patton var hänförd. ”Jag tror att jag skall låta trycka ytterligare 100.000 av de här bönerna”, sade han. ”Vi har Herren på vår sida, och vi måste hålla honom informerad om vad vi behöver.” Men jag undrade: ”Skulle det inte ha klarnat upp den 23 december vare sig den bönen frambars eller inte?” Skiftningen i vädret kunde förklaras av att en kallfront från den ryska stäppen hade dragit in och skingrat molntäcket.