Krigets tragedi

PÅ IMPERIAL War Museum i London fängslas besökarna av en unik klocka och ett digitalt räkneverk. Den här klockan visar inte tiden. Syftet med den är att hjälpa människor att förstå omfattningen av något som verkligen har kännetecknat det här århundradet, nämligen krig. Allteftersom klockans visare rör sig, ökar talet i räkneverket med 1 efter 3,31 sekunder. Varje tal representerar en man, en kvinna eller ett barn som har dött till följd av krig under 1900-talet.

Räkneverket sattes i gång i juni 1989. Vid midnatt den 31 december 1999 kommer räkningen att upphöra. Räkneverket kommer då att ha registrerat hundra miljoner, en försiktig beräkning av det antal som har dött i krig under de senaste 100 åren.

Kan du föreställa dig det — ett hundra miljoner människor! Det är mer än dubbelt så mycket som Englands befolkning. Men den statistiken avslöjar ingenting om den skräck och det lidande som offren har fått uppleva. Inte heller återger den vilken smärta de dödas släktingar och vänner har känt — oräkneliga miljoner mödrar och fäder, systrar och bröder, änkor och föräldralösa. Vad statistiken dock visar är: Vårt århundrade har varit det ojämförligt mest destruktiva århundradet i människans historia; grymheterna saknar motstycke.

Nittonhundratalets historia visar också hur skicklig människan har blivit i konsten att döda. Under hela historien har det förekommit en långsam utveckling av vapen fram till 1900-talet, men detta århundrade har skapat en lavin av vapen. När första världskriget började 1914, bestod arméerna i Europa till viss del av män på hästrygg, soldater beväpnade med lansar. I dag kan missiler, med hjälp av satellitsensorer och datoriserade navigeringssystem, sprida död och förintelse var som helst på jorden, och det med förvånansvärd precision. Under årens lopp har man kunnat se hur kanoner, stridsvagnar, ubåtar, stridsflygplan och biologiska och kemiska vapen har utvecklats och förbättrats, och så naturligtvis ”bomben”.

Ironiskt nog har människan blivit så skicklig på att kriga att krig numera har blivit ett spel som mänskligheten inte längre har råd att spela. Liksom i den uppdiktade historien om Frankenstein, i vilken ett monster dödar sin upphovsman, hotar kriget att ta död på dem som gav det sådan stor kraft. Går det att få kontroll över detta monster, eller att utplåna det? Följande artikel kommer att behandla den frågan.

Vilken framtid har krigen?

”UNDER 4.000 år av experiment och upprepning har man gjort krigföringen till en vana”, konstaterar militärhistorikern John Keegan. Kommer denna vana att kunna brytas? Ett oräkneligt antal liv har offrats i strid. Mycket kraft och enorma resurser har lagts ner på krig. I tusentals år har lysande begåvningar hjälpt till att hitta på nya och bättre sätt att döda och förstöra. Visar människor lika stor entusiasm när det gäller att befrämja fred? Knappast! Ändå är det många som hyser en viss optimism.

Uppfattningen att krig är dårskap

Denna optimism grundar man på tron att vår tids civiliserade människor inte betraktar krig som man en gång gjorde. På 1200-talet uppges den mongoliske härskaren och erövraren Djingis khan ha sagt: ”Lycka ligger i att besegra sina fiender, driva dem framför sig, ta det de äger, njuta av deras förtvivlan och kränka deras hustrur och döttrar.”

Det är svårt att tänka sig någon av världens ledare göra ett liknande uttalande i dag! I en bok om krigshistoria (A History of Warfare) heter det: ”Det är knappast möjligt att någonstans i världen få ett samlat stöd för uppfattningen att krig är berättigat.” Krig betraktas i allmänhet inte längre som något naturligt, instinktivt, ärorikt eller ädelt. Nittonhundratalets blodbad har fått människor att känna skräck och vämjelse över vad krig för med sig. En skribent menade att det är denna antipati mot våld som har lett till att dödsstraffet har avskaffats i många länder och att sympati väcks för dem som vägrar att delta i militär verksamhet.

Avskyn för slaktandet är inte den enda faktorn som bidragit till denna attitydförändring. Viktig är också frågan om självbevarelse. Moderna vapen, såväl kärnvapen som konventionella vapen, har så stor förstörelsekraft att om det skulle bli krig mellan dagens stormakter, skulle de riskera att utplåna varandra. Att sätta i gång ett krig i större skala är vansinne, det är rena självmordet. Det är denna övertygelse, menar många, som har förhindrat ett kärnvapenkrig i över 50 år.

Det finns ytterligare en orsak till att somliga ser annorlunda på framtiden. Ett storskaligt krig anses vara dåraktigt inte bara därför att man kan förlora allt, utan också därför att man vinner så lite. Man anför följande ekonomiska argument för hur osannolikt ett större krig är: De rika och mäktiga länderna i världen drar mycket stora fördelar av sitt ekonomiska samarbete. De materiella fördelarna som dessa länder åtnjuter under fredstid kan inte jämföras med de fördelar ett krig skulle medföra. De starka länderna har alltså goda skäl att fortsätta att leva i fred med varandra. Dessutom ligger det i deras intresse att delta i gemensamma styrkor för att förhindra alla eventuella konflikter mellan mindre nationer som hotar den ekonomiska stabiliteten.

Försök i hela världen att skapa fred

Önskan att få slut på krigen uttrycks i inledningen till FN-stadgan. Där läser vi om medlemsstaternas beslutsamhet ”att rädda kommande släktled undan krigets gissel, som två gånger under vår livstid [med två världskrig] tillfogat mänskligheten outsägliga lidanden”. Denna beslutsamhet att rädda kommande generationer undan krig kommer till uttryck i principen om kollektiv säkerhet — som går ut på att länderna skall gå samman mot varje stat som bedöms vara en angripare. Om någon nation vill sätta i gång ett krig, skulle den således få känna av världssamfundets vrede.

Det låter enkelt och logiskt i teorin, men det är något helt annat att tillämpa det. I uppslagsverket The Encyclopædia Britannica heter det: ”Även om begreppet kollektiv säkerhet, under något olika former, spelade en viktig roll i avtalet om Nationernas förbund och finns uttryckt i FN-stadgan, har det blivit ett totalt misslyckande i båda fallen. Eftersom det inte finns någon internationell regering som är i stånd att slutgiltigt avgöra de här frågorna, har länderna inte kunnat komma överens om hur aggression egentligen skall definieras. I praktiken har de inte heller accepterat principen om att åtgärder skall vidtas vid ett angrepp oavsett vem angriparen är, och därför har den styrka som skulle verka för kollektiv säkerhet, som det talas om i FN-stadgan, inte kunnat bildas.”

Tanken på att skapa ett överstatligt organ i syfte att främja fred var något nytt i mänskliga angelägenheter. För många av dem som längtar efter fred är FN:s fredsbevarare i sina blå baskrar fortfarande en symbol för hopp. De är av samma uppfattning som den journalist som applåderade ”tanken med en fredssoldat som sänds till ett konfliktområde, inte för att föra krig, utan för att verka för fred, inte för att slåss mot fiender, utan för att hjälpa vänner”.

I flera årtionden delade det kalla kriget FN i två maktblock, och båda var inriktade på att kullkasta allt som man önskade göra på den andra sidan. Även om det kalla krigets slut inte har medfört ett slut på konflikterna, misstron och misstänksamheten nationerna emellan, är det många som tror att den politiska scenen nu ger FN helt nya möjligheter att agera så som det avsågs från början.

Också på andra områden ger utvecklingen under 1900-talet hopp åt dem som längtar efter fred. Så till exempel är målet för den internationella diplomatin att lösa konflikter på ett fredligt sätt. Humanitärt bistånd hjälper länder att rehabilitera andra länder och är till hjälp för krigsdrabbade folk. Både fredssträvanden och medmänsklighet har blivit viktiga inslag i utrikespolitiken. De som befrämjar fred hyllas för detta.

Karaktären på framtidens krig

Känslor av optimism måste dock vägas mot vissa bistra fakta. När det kalla kriget upphörde 1989, var det många som uttryckte stora förhoppningar om en fredlig ny världsordning. Men krigen fortsatte. Under de efterföljande sju åren rasade uppskattningsvis 101 konflikter på olika håll. De flesta av dessa var inte mellan stater, utan det rörde sig om inbördeskrig. De utkämpades mellan rivaliserande grupper med osofistikerade vapen. I Rwanda, till exempel, dödades många med macheter.

Ofta är slagfälten i vår tid städer eller byar, och det är liten eller ingen skillnad mellan de stridande och de civila. Michael Harbottle, chef för Centre for International Peacebuilding, skriver: ”Förr var konfliktorsakerna ganska förutsägbara, medan de i dag är mycket mer komplexa och mycket svårare att komma till rätta med. Graden av det våld som blir följden är ofattbar och fullständigt irrationell. Den civila befolkningen är lika mycket i eldlinjen som soldaterna.” Inte mycket tyder på att konflikter med osofistikerade vapen kommer att upphöra.

Under tiden sker det en snabb utveckling i de rika nationerna vad gäller högteknologiska vapen. Sensorer — oavsett om de är i luften, i rymden, i havet eller på marken — gör det möjligt för en modern armé att se snabbare och tydligare än någonsin tidigare, också i svår terräng, till exempel i djungler. Så snart sensorerna har lokaliserat ett mål, kan missiler, torpeder eller laserstyrda bomber träffa det — ofta med fantastisk precision. Allteftersom ny teknik förbättras och börjar användas, blir det snart möjligt med ”distanskrig”, och det blir möjligt för en armé att se allt, träffa allt och förstöra mycket av det fienden har.

När vi tänker på riskerna för ett framtida krig, får vi inte glömma det hot som de existerande kärnvapnen utgör. Tidskriften The Futurist förutspår: ”Det fortsatta spridandet av kärnvapen ökar sannolikheten för att vi kommer att få ett eller flera kärnvapenkrig inom de närmaste 30 åren. Dessutom finns risken att kärnvapen används av terrorister.”

Vad är problemet?

Vad är det som har omintetgjort försöken att uppnå världsfred? En tydlig faktor är att den mänskliga familjen är söndrad. Mänskligheten är splittrad i nationer och kulturer som misstror, hatar eller fruktar varandra. Man har motstridiga värderingar, uppfattningar och mål. Vidare har detta att man använt sin militära makt i tusentals år betraktats som ett legitimt sätt att befrämja nationella intressen. I en rapport från den amerikanska krigshögskolans institut för strategiska studier slogs det fast att situationen är sådan, och vidare konstaterade man: ”Detta har fått många att dra slutsatsen att fred kan komma endast genom en världsregering.”

Några har menat att FN kanske är den regeringen. Men FN var aldrig avsett att vara en världsregering med makt utöver den som dess medlemsnationer har. FN är inte starkare än dess medlemsnationer tillåter det att vara. Misstänksamhet och oenighet fortsätter att råda mellan dessa nationer, och den makt som de ger åt FN är begränsad. Så i stället för att forma ett internationellt system är FN mer en återspegling av det.

Likväl kan vi vara säkra på att det skall bli fred på jorden. Följande artikel visar hur detta kommer att gå till.

Aldrig mera krig

ÖVERALLT har människor länge drömt om en värld utan krig. Det är en dröm som än så länge är ouppfylld. Som vi såg i den tidigare artikeln är det många som tror att världsfred kan komma bara genom en världsregering, en regering som på ett opartiskt sätt skulle representera alla jordens folk. De flesta inser dock att mänskliga härskare aldrig frivilligt kommer att ge upp sitt lands suveränitet till förmån för en regering som representerar alla människor på jorden. Betyder det här att det inte är möjligt med en världsregering?

Det kan tyckas vara så. Men Bibelns profetior visar att en regering som styr över hela jorden snart kommer att införa fred på jorden. Detta kommer inte att ske tack vare människors förhandlingar eller genom internationella överenskommelser. Profeten Daniel inspirerades att skriva: ”Himlens Gud [kommer] att upprätta ett kungarike som aldrig kommer att fördärvas.” — Daniel 2:44.

Det är samma kungarike som Jesus uppmanade sina efterföljare att be om i den bön som av miljoner är känd som Herrens bön eller Fader vår. Kanske är du bekant med denna bön, som vi finner i Bibeln, i Matteus 6:9, 10. Där står det bland annat: ”Må ditt kungarike komma. Må din vilja ske, såsom i himlen så också på jorden.” Gud kommer att besvara denna bön. Snart kommer detta kungarike att ”komma” för att genomföra Guds vilja beträffande jorden. Guds vilja är bland annat att förvandla jorden till ett paradis där fred råder.

Världsfred — en realistisk framtidsvision

Finns det några skäl att tro att Guds kungarike kommer att lyckas bättre än vad mänskliga regeringar har gjort? Begrunda åtta sidor av Guds kungarike som gör att bestående fred kan garanteras alla i hela dess domän.

1. Guds kungarike kommer att ha som sin ledare den förhärligade Jesus Kristus, ”Fredsfursten”, förordnad av Gud. (Jesaja 9:6) När Jesus var på jorden visade han sina tjänare att de inte skulle beväpna sig med bokstavliga vapen. Han sade till Petrus: ”För tillbaka ditt svärd till dess plats, ty alla som tar till svärd skall gå under genom svärd.” — Matteus 26:52.

2. Guds kungarike kommer sannerligen att bli en världsregering. Angående den myndighet som gavs åt Jesus förutsade Daniel: ”Åt honom gavs herravälde och värdighet och kungarike, för att alla folk, folkgrupper och språk skulle tjäna just honom.” — Daniel 7:14.

3. Guds kungarike kommer att representera alla folk. Jesus kommer att ha medregenter som kommer ”ur varje stam och tungomål och folk och nation”, och de skall ”härska som kungar över jorden”. — Uppenbarelseboken 5:9, 10.

4. Guds kungarike kommer att göra slut på alla mänskliga regeringar, vilka motstår dess myndighet. ”Kungariket ... kommer att krossa och göra slut på alla dessa [mänskliga] kungariken, och självt kommer det att bestå till obestämda tider.” — Daniel 2:44.

5. Jordens folk kommer att ledas av internationella lagar. Jesaja profeterade om den tiden med orden: ”Från Sion kommer lag att utgå och Jehovas ord från Jerusalem. Och han kommer sannerligen att avkunna dom bland nationerna och rätta till förhållandena beträffande många folk.” — Jesaja 2:3, 4.

6. Guds kungarikes undersåtar kommer att lära sig att bli fridsamma. Jesaja fortsatte: ”Och de måste smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Nation kommer inte att lyfta svärd mot nation, inte heller kommer de mer att lära sig att föra krig.” — Jesaja 2:4.

7. Alla som älskar våld kommer att tas bort. ”Jehova själv prövar den rättfärdige såväl som den ondskefulle, och den som älskar våld, honom hatar Hans själ sannerligen. Han kommer att låta fällor, eld och svavel regna över de ondskefulla och en svedande vind som deras bägares del.” — Psalm 11:5, 6.

8. Alla vapen kommer att undanröjas. ”Kom, skåda Jehovas gärningar, hur han har låtit häpnadsväckande händelser ske på jorden. Han får krigen att upphöra intill jordens yttersta ända. Bågen bryter han sönder och hugger verkligen spjutet i stycken; vagnarna bränner han upp i elden.” — Psalm 46:8, 9.

Att sätta tro till Guds löften — varför och hur?

Bibeln ger många fler detaljer om Guds kungarike. Den visar till exempel vilka som tillsammans med Jesus Kristus kommer att bestämma över jordens angelägenheter. Den berättar vidare om hur dessa medregenter väljs ut och vilka krav de måste uppfylla. Bibeln berättar dessutom om hur Guds kungarike kommer att fördela jordens resurser för att främja välstånd och lycka bland alla jordens folk, så att den avund och girighet som så ofta leder till konflikter kan elimineras.

Kan man lita på sådana profetior? Jehova själv har sagt: ”Mitt ord, som utgår ur min mun, ... kommer inte att vända tillbaka utan resultat till mig, utan det kommer sannerligen att utföra det som jag har funnit behag i, och det kommer att ha säker framgång i det som jag har sänt ut det till.” (Jesaja 55:11) Det här uttalandet är mycket mer än bara en försäkran om att Gud håller sina löften. Jehova är den Allsmäktige och har därför makt att stifta fred på hela jorden. Ingenting övergår hans förstånd, och därför har han den vishet som krävs för att upprätthålla freden. (Jesaja 40:13, 14) Dessutom är Jehova kärleken personifierad, och det finns därför ingen i hela universum som har en större önskan att införa världsfred. — 1 Johannes 4:8.

Naturligtvis måste vi ha tro på Guds löften. Tro är grundad på kunskap och uppodlas genom studium av Guds ord, Bibeln. (Filipperna 1:9, 10) Allteftersom vi lär oss mer om Guds personlighet och uppsåt, blir Guds kungarike en allt tydligare verklighet. Ja, krigen kommer att upphöra, inte genom mänskliga ansträngningar, utan genom en underbar världsregering som har Guds stöd: Guds kungarike.