Den kristna ostraffligheten bevaras i det krigshärjade Liberia
Berättat av ett ögonvittne
”NÄR elefanter slåss, tar gräset också skada.” Hur väl sammanfattar inte detta västafrikanska ordspråk händelserna under det nyligen utkämpade kriget i Liberia! Cirka 20.000 människor förlorade livet, och hälften av landets 2,6 miljoner invånare tvingades fly från sina hem. De flesta av dem som fick lida var inte soldater — de var ”gräset” — oskyldiga män, kvinnor och barn.
Det fanns närmare 2.000 Jehovas vittnen i Liberia när kriget bröt ut i december 1989, och de gladde sig åt att deras antal stadigt ökade och såg därför framtiden an med tillförsikt. Sorgligt nog var de en del av det ”gräs” som fick lida.
Kriget sprider sig
Kriget började längs Liberias gräns mot Côte d’Ivoire (Elfenbenskusten), och snart började människor fly till huvudstaden, Monrovia, en stad med mer än en halv miljon invånare. Då striderna drog söderut, fick Jehovas vittnens missionärer evakueras först från Ganta och sedan från Gbarnga, och detta skedde under perioden mars—maj 1990. De var bland de sista som lämnade dessa städer. Kriget nådde en kulmen då väpnade styrkor drog in i Monrovia den 2 juli 1990.
Ingen var förberedd på de fasor som följde. Tre skilda arméer gjorde upp med varandra på gatorna med tungt artilleri, raketvapen och granatkastare. De som inte dödades på grund av att de tillhörde någon hatad stam utsattes för ständiga trakasserier och husundersökningar. En natt i augusti blev mer än 600 män, kvinnor och barn som hade sökt skydd i den lutherska Sankt Peterskyrkan avrättade av en krigsgalen dödspatrull.
Hundratals människor flydde undan stridigheterna utan att få något annat med sig än kläderna de hade på sig. Familjer splittrades och kunde inte återförenas på många månader. Monrovias hela befolkning tycktes bytas ut. De tomma husen befolkades av soldater och människor som hade flytt från andra delar av staden. Mer än hälften av Monrovias befolkning drevs på flykten. De flesta förlorade allt de ägde och förlorade dessutom åtminstone någon släkting i döden. Somliga förlorade många fler.
Situationen nådde ett sådant krisläge att fem andra västafrikanska länder skickade soldater för att försöka återställa freden. Det mesta av stridigheterna hade ebbat ut vid slutet av oktober 1990. Men det var då som hungerspöket kom och bredde ut liksvepningen över den utbrända staden. Hjälporganisationer rapporterade att vid en viss tidpunkt var nästan en tredjedel av alla barn i Monrovia under fem år undernärda, och varje dag var det mer än hundra människor som dog. Svartabörshajar gjorde inte situationen lättare — många stal ris från hjälpsändningar och sålde det sedan för 20 dollar eller mer per skål. Sjukdomar fanns alltid med i bilden, särskilt kolera, eftersom stadens anläggningar för vatten, avlopp och elektricitet blev fullständigt förstörda.
De omkring ett tusen Jehovas vittnen som bodde i Monrovia fick också utstå svåra lidanden. De flesta av dem flydde från staden och begav sig ut på landsbygden, medan andra lämnade landet med båt och begav sig till Ghana och Nigeria eller tog landvägen till Côte d’Ivoire eller Sierra Leone. Mer än 30 vittnen förlorade livet under perioden juli—december 1990. Somliga blev skjutna, medan andra avled till följd av sjukdom och hunger. Alan Battey och Arthur Lawson, två amerikanska missionärer som utexaminerats från Skolan för förordnade tjänare, var tydligtvis bland dem som blev dödade. Vilken tröst är inte det på Bibeln grundade hoppet om en uppståndelse för dem av oss som förlorade släktingar eller vänner under denna fruktansvärda tid! — Apostlagärningarna 24:15.
Kristet broderskap visas i handling
Medan kriget fortsatte att rasa, kom många flyende vittnen till Jehovas vittnens avdelningskontor och till ett missionärshem på andra sidan staden för att söka skydd. Vissa sökte skydd därför att de tillhörde någon stam som soldaterna i området var i färd med att döda. De flesta fick arbeta på avdelningskontoret och var till ovärderlig hjälp när det gällde matlagning och städning, medan andra fick i uppdrag att söka efter ätliga växter i de närbelägna träsken när förhållandena utanför tillät detta.
Människor sov överallt — i missionärernas sovrum, i korridorerna, på lagret och i kontorsrummen. Vi grävde och underhöll latringropar. Kvinnor fick i uppdrag att vara sjuksköterskor, och de skötte framgångsrikt många fall av malaria och feber. Diarré var ofta ett problem.
Vi gjorde specialarrangemang i huset och hade bland annat bombövningar. När de olika stridande parterna avfyrade tunga artillerigranater, var vi således övade att snabbt uppsöka skyddade platser på avdelningskontorets område. Även om vår tre meter höga mur utgjorde ett visst skydd, var den inte tillräcklig för att hålla rikoschetterande kulor ute. Vårt tak såg snart ut som en pepparströare på grund av alla hålen i det!
Många riskerade livet för att skydda medvittnen mot sådana som försökte döda dem på grund av att de tillhörde någon hatad stam. En dag kom en gråtande kristen syster till avdelningskontoret med sina överlevande barn, av vilka ett var en två veckor gammal baby. Hennes man och tonårige son hade just blivit nerskjutna inför hennes ögon. Ett annat vittne hade lyckats hålla henne och hennes övriga barn gömda, när mördarna kom tillbaka för att leta efter dem.
En annan familj kom till avdelningskontoret med en odöpt förkunnare som hade hjälpt och skyddat dem mot att bli dödade av hennes stamfränder. När sedan situationen förändrades och den odöpte förkunnaren råkade i fara, räddade medlemmarna i den familjen henne undan deras stamfränder.
Missionärerna fick gång på gång tala med beväpnade män vid grinden till avdelningskontoret och försöka hindra dem från att söka igenom eller plundra lokalerna. Vid ett tillfälle störtade en vredgad grupp människor in och hotade oss med sina gevär, och de hävdade bestämt att vi gömde medlemmar av en viss stam. De häpnade när de såg hur lugnt de inhemska vittnena uppträdde, hur de lugnt och stilla satt och lyssnade till det kristna möte som pågick. Inkräktarna sökte igenom huset men hittade inte vad de letade efter. Vi lyckades alltid försäkra inkräktare om att vi inte gömde soldater eller någon av deras fiender. Som kristna var vi neutrala.
En gång när det pågick häftiga strider kom en grupp vittnen till avdelningskontoret bärande på en broder som var döende i cancer. Tyvärr dog han strax efteråt. Vi grävde en grav på gården, och vilken känsloladdad begravning det blev! Brodern hade varit en av våra finaste församlingsäldste, med många år av trogen tjänst bakom sig. Cirka hundra flyktingar samlades i lobbyn för att lyssna till talet vid begravningen, som hölls till ljudet av skottlossning i bakgrunden.
Att skaffa mat och vatten
Tillgången på mat var mycket begränsad. Redan innan kriget bröt ut hade köpmännen slutat att ta in varor utifrån. Det fanns därför mycket lite matvaror kvar i staden. Vårt matförråd vid avdelningskontoret skulle ha räckt många månader för oss tolv familjemedlemmar, men vi hade ibland upp till 200 människor boende hos oss, inberäknat grannar som inte var Jehovas vittnen men som var i desperat behov av hjälp. Alla tvingades nöja sig med ett litet mål mat om dagen. På denna knappa ranson överlevde vi i flera månader. Alla var hungriga. Spädbarnen var bara skinn och ben, och de hängde slappa i sina föräldrars armar.
Snart började våra matförråd ta slut. Var skulle vi kunna få mer? Inga affärer var öppna i Monrovia. Vart man än tittade såg man svältande människor som drog omkring på gatorna på jakt efter mat. Folk åt vad som helst — inklusive hundar, katter och råttor. Två missionärer från avdelningskontoret bestämde sig för att försöka åka till Kakata, ett samhälle omkring 60 kilometer bort, där det inte längre pågick några strider.
De satte upp skyltar och exemplar av tidskriften Vakttornet på bilrutorna för att visa att de var Jehovas vittnen. Efter att ha klarat sig igenom flera vägspärrar blev de stoppade och förhörda av en kraftig, burdus man med granater hängande på bröstet och en revolver vid sidan. De förklarade att de var Jehovas vittnen och berättade för honom att de ville åka till Kakata för att skaffa lite mat.
”Följ mig”, sade han. ”Jag för befälet här.” Han tog dem med till sitt högkvarter. När han fick höra att de tog hand om flyktingar, beordrade han sina män att leverera 20 säckar ris, med 45 kilo i vardera, till vårt avdelningskontor! Han utfärdade också en passersedel som gav dem tillstånd att åka till Kakata, och en beväpnad vakt fick i uppdrag att föra dem tryggt igenom de återstående vägspärrarna.
I Kakata fann de vår kristne broder Abraham som ägde en butik. Han hade lagt upp ett lager av matkartonger åt oss med torrmjölk, socker, grönsakskonserver och andra nödvändiga varor. Det var verkligen fantastiskt att se hur våra bröder blev omhändertagna på sin resa. Det måste ha behagat Jehova att vi hade delat med oss av vår mat till våra vänner och grannar, för nu blev våra förråd fyllda igen. — Ordspråksboken 11:25.
På andra sidan Monrovia tog missionärer också hand om flyktingar i sitt missionärshem, och de fick också hjälp från oväntat håll. En missionär fick tre säckar ris av en soldat som kom ihåg honom från den tid då han tjänade i soldatens hemtrakter omkring 16 år tidigare. En annan missionär fick fyra säckar ris efter att ha haft ett personligt samtal med ledaren för en av de krigförande parterna.
Vid ett tillfälle såg vi det som om vi skulle vara tvungna att evakuera avdelningskontoret på grund av vattenbrist. Under en tid var vår brunn den enda dricksvattenkällan för många människor i grannskapet. Men bränslet till generatorn som gav ström åt vår pump började ta slut. När en man som hade fått skydd vid avdelningskontoret under de första dagarnas strider hörde om vårt problem, skaffade han bränsle åt oss i uppskattning av vad vi hade gjort för honom, så vårt vattenförråd tog aldrig slut.
Att hålla sig andligt stark
När de sista av oss missionärer uppmanades att lämna Liberia i oktober 1990, var vår främsta tanke: Hur kommer våra bröder och systrar att klara sig? Av de rapporter vi har fått sedan dess är det tydligt att de har fortsatt att vara fullt upptagna i tjänsten.
Före kriget var varje vittne ute i tjänsten omkring 17 timmar per månad, men under kriget var vittnena i vissa församlingar ute i medeltal över 20 timmar per månad, trots att de ständigt måste leta efter mat i bushen! Dessutom var det många av våra systrar som skrev av studieartiklarna i tidskriften Vakttornet för hand, eftersom det rådde brist på sådana, för att det skulle finnas fler exemplar som kunde gå runt för studiet på söndagarna.
De fyra församlingar som låg närmast Monrovia var överfyllda av alla vittnen som hade flytt undan stridigheterna i staden. Dessa vänner förlorade allt de ägde, eftersom de inte kunde gå tillbaka hem för att hämta något. Ja, många fick i flera månader faktiskt leva utan sina barn och föräldrar som befann sig på andra sidan av stridslinjerna! Vid åminnelsen av Jesu död den 30 mars var sammanlagt 1.473 personer närvarande i dessa fyra församlingar.
De omkring 300 vittnen som var kvar i Monrovia gjorde en speciell ansträngning för att vara hjälppionjärer under den månad Åminnelsen inföll, trots att de bara några veckor tidigare hade varit så fysiskt svaga av hunger att de knappt kunnat gå. De arbetade mycket hårt för att inbjuda människor till Åminnelsen, och 1.116 personer kom till den.
En kristen äldste i Monrovia förklarade: ”Vi bestämde oss för att återigen börja ha möten i Rikets sal i december 1990. Första gången var 17 personer närvarande. Lite längre fram gick siffran upp till 40, och där höll den sig ett tag. Sedan, den 24 februari, växte närvaroantalet till 65, och en vecka senare till 85. Dessutom gav nästan hela församlingen gensvar till uppmaningen att vara hjälppionjär i mars.”
Omsorg om andra
”Våra bröder i kyrkan var fullt upptagna med att döda varandra [sådana som kom från andra stammar] under kriget”, sade en av vittnenas släktingar som själv inte är ett vittne, ”och de hade aldrig tid för sina medtroende.” Men hur annorlunda var det inte med Jehovas folk!
Ordföranden för ett lokalt räddningsteam skrev till exempel i februari 1991 till de bröder som hade hand om avdelningskontoret: ”Med detta brev vill vi ge uttryck åt vår tacksamhet och uppskattning av er och ert samfund för de lagerutrymmen ni fortsätter att ställa till vårt förfogande vid utdelningen av mat till vårt folk. Er humanitära gest visar er villighet att som samfund bidra till fred och god vilja i detta land. Vi ber er fortsätta att utföra er goda tjänst.”
Jehovas vittnen i andra länder var snabba att ge gensvar till de liberianska vännernas behov. Katastrofhjälp har kommit från sådana länder som Sierra Leone och Côte d’Ivoire i Västafrika, Nederländerna, Italien och Förenta staterna.
En liten flicka, vars mor avrättades på grund av att hon var medlem av en hatad stam, uttryckte sin tacksamhet för den hjälp hon fick. Hon skrev: ”Tack så väldigt mycket för alla de saker ni har skickat mig. Ni får mig att känna det som om min mamma är här hos mig. Jag miste henne och min lillebror i kriget. Jag ber Jehova att han skall välsigna er alla. Jag är 11 år.”
En broder med en familj på sex personer, vars fru måste gömma sig under flera månader på grund av sin stamhärkomst, var också tacksam för den hjälp han fick. Han skrev: ”Vi har inte brutit oss in i människors hem för att plundra och sälja deras ägodelar, och ändå har vi, till skillnad från våra grannar, något att äta varje dag därför att vi vet hur vi skall göra förståndigt bruk av det lilla vi har. Detta har vi lärt oss av Jehova.”
Den anda som en broder som hade flytt till Côte d’Ivoire med sin fru och sina två barn visade prov på var också mycket imponerande. Han hade lämnat bakom sig ett fint hus som senare brändes ner till grunden. Ändå sade han att det som grämde honom mest inte var att han hade förlorat sitt hus, utan sitt teokratiska bibliotek!
Värdefulla lärdomar
När jag ser tillbaka, förstår jag att Jehova gav oss många värdefulla lärdomar. Eftersom jag var personligen bekant med många som bevarade sin ostrafflighet och överlevde, men också med några som bevarade sin ostrafflighet och dog, lärde jag mig att rätt förstå vikten av att ha samma sinnesinställning som aposteln Paulus, som skrev: ”Både om vi lever, lever vi för Jehova, och om vi dör, dör vi för Jehova. Därför, både om vi lever och om vi dör, tillhör vi Jehova.” — Romarna 14:8.
En annan broder som har varit missionär länge sade: ”Genom allt detta har vi lärt oss att Jehova är en hjälpare som inte har sin like. Det är som Paulus sade: ’Vi kände inom oss att vi hade fått dödsdomen. Detta var för att vi inte skulle sätta vår tillit till oss själva, utan till den Gud som uppväcker de döda.’” (2 Korintierna 1:9; Psalm 30:11) Han tillade: ”Kriget inskärpte i oss att Jehovas folk är ett verkligt brödraskap, som har iklätt sig den självuppoffrande kärlek som Jesus framhävde.” — Johannes 13:35.
Ett brev som en liberiansk syster skrev till några av oss missionärer som var tvungna att lämna landet under stridigheterna i oktober 1990 illustrerar väl styrkan i vårt kristna brödraskap. Hon skrev: ”Min bön är att ni alla skall komma tillbaka till Liberia snart och att vi skall kunna ha en sammankomst. Å, jag kan knappt vänta på den dagen! Bara tanken på den gör mig lycklig och glad.”
Ja, det kommer att bli underbart att få se den normala rutinen av kristen verksamhet vara fullt återupprättad i Liberia. Vår syster har rätt — den första sammankomsten i Monrovia efter missionärernas och andra flyktingars återkomst kommer att bli ett glädjefyllt tillfälle. Det rådet inget tvivel om detta!
[Karta på sidan 27]
(För formaterad text, se publikationen)
LIBERIA
Monrovia
Kakata
Gbarnga
Ganta
SIERRA LEONE
GUINEA
CÔTE D’IVOIRE
Atlanten
[Bild på sidan 28]
Barn till vittnen som tvingats fly till avdelningskontoret under kriget
[Bild på sidan 31]
Liberianska flyktingar som sorterar kläder skänkta av vittnen i Côte d’Ivoire