”Evakuera genast!”

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Japan

— Massförflyttning av tio tusen personer på en enda natt

”EVAKUERA genast! Ögonblickligen!” Till åren komna män och kvinnor vid Oshimas pensionärshem uppmanades att ta sin tillflykt till en skola till följd av vulkanen Miharas utbrott den 21 november 1986. Trots att personalen på hemmet hade varit förberedd på en evakuering alltsedan vulkanen började visa tecken på aktivitet några dagar tidigare, kom det våldsamma utbrottet denna eftermiddag med en plötslighet som inte gjorde det lätt för dem att fly.

”Vi hann inte ens tänka på de bårar som vi hade gjort i ordning”, förklarar Kazuko, som tillhör personalen på hemmet. ”Vi tog de gamla i famnen eller bar dem på ryggen till de två bussar som stadens myndigheter hade ställt till hemmets förfogande. Dessa blev snart fulla, och somliga måste föras med lastbil till en säker plats.”

De gamla kom så småningom fram till hamnen och fördes ombord på ett kustbevakningsfartyg för att komma bort från ön. De var bland de första som lämnade området. Därefter evakuerades mer än tio tusen öbor och turister.

Jordskalv och mindre utbrott

Berget Mihara på ön Izu-Oshima, vanligen kallad Oshima, är en av fyra aktiva vulkaner i Japan som står under noggrann observation. Den har haft ord om sig att inte vara särskilt aktiv. Men den 15 november 1986 fick den ett utbrott, endast två veckor efter det att en konferens angående möjligheterna att förutsäga vulkanutbrott förklarat att berget var säkert. Eruptionerna från krater nr 1 (se kartan på sidan 6) blev allt kraftigare. Lava strömmade ut ur denna krater och ner i den gamla vulkanens kitteldal. Den 21 november inträffade ett oväntat utbrott som chockade öborna. En ny krater bildades. Detta följdes av eruptioner från sprickor i marken, som slungade kaskader av eld mer än 100 meter upp i luften. Nya eldpelare sköt upp vartefter fler sprickor öppnade sig på bergssluttningen.

Jordskalv lamslog människor som redan var livrädda på grund av utbrotten. Inom loppet av en timme skakades ön av sammanlagt 80 jordskalv. Lava vällde fram över den yttre kraterkanten och ringlade sig nerför berget i riktning mot Oshimas folkrikaste ort, Motomachi. Lavaströmmen mot Motomachi föranledde borgmästaren Hidemasa Uemura att ge order om att evakuera öborna från Motomachi. Vid denna tidpunkt ansågs den södra delen av ön, Habuområdet, ligga utanför riskzonen.

”Ett svampliknande moln som efter en atombombsexplosion”

”Vi satt just och drack te”, berättar Jiro Nishimura, den ende äldstebrodern i Izu-Oshimaförsamlingen av Jehovas vittnen. ”Då hördes plötsligt en kraftig explosion som fick luften att vibrera. När jag kom ut, syntes ett svampliknande moln ovanför berget Mihara precis som efter en atombombsexplosion. Jag förstod att detta inte var något bagatellartat utbrott. Jag hörde att man sade något i kommunalkontorets högtalare, men eftersom jag inte kunde höra pålysningen tydligt, ringde jag till kommunalkontoret. Där sade man att invånarna i Motomachiområdet ännu inte tillråddes att evakuera. Jag visste att vi var tvungna att få lite mat i oss, så jag bad min hustru koka ris och göra risbullar. Men innan jag ens hunnit äta upp min första risbulle, gav man order om evakuering.

Vi var fem personer, däribland min hustrus mor, som är 90 år gammal, som flydde till parkeringsplatsen i Motomachis hamn. Där ställde folk sig i kö för att få gå ombord på båten som skulle evakuera ön. Kön var lång, men eftersom min hustrus mor var gammal och inte kunde gå själv, fick vi gå ombord på en tidigare båt som skulle gå till Atami.”

För somliga var det inte så lätt att lämna ön, där de varit så fast rotade. Åttiofyraårige Kichijiro Okamura, en akupunktör som nu bodde på Oshimas pensionärshem, har varit bosatt på Oshima i 40 år. Okamura berättar hur han kände det: ”Jordskalven var mycket svåra, men jag trodde att det skulle ordna upp sig och ville vänta några dagar för att se hur det skulle gå. Jag är van vid utbrott och jordskalv. Jag oroade mig inte så mycket, eftersom jag visste att det skulle lugna sig så småningom. Men brandmännen hämtade mig med milt våld och tvingade mig att lämna ön. Jag var tvungen att ge mig.” Han lämnade ön tillsammans med sin hustru, Yoshie, deras två döttrar och fyra barnbarn.

Evakueringsorder utfärdas för hela ön

Till en början hotade lavaströmmen endast den norra delen av ön. En del av invånarna i Motomachi förflyttades till Habu. Invånarna på södra delen av ön blev endast uppmanade att samlas i sporthallar eller skolor.

”Jag hade bara två filtar och den här väskan med mig”, säger Kaoko Hirakawa, som sökte skydd i sporthallen i Nomashi klockan fem på eftermiddagen. ”Jag trodde att vi bara skulle stanna över natten.” Hennes man, Rinzo, tänkte på sina sjukliga föräldrar, som bodde nära den nya kratern. Oroliga satte de sig i bilen för att åka och hämta hans föräldrar. ”Jordskalven var fruktansvärda”, berättar Rinzo. ”Det var som att befinna sig på en båt. Så snart vi hade fått in mina föräldrar i bilen, började det bryta fram lava ur marken bara några kilometer från mina föräldrars hem.” De lyckades ta sig till sporthallen i Nomashi, men senare blev de uppmanade att fortsätta till Habu.

Klockan 22.50 gav stadens borgmästare order om att hela ön skulle evakueras. ”Vi tog vår tillflykt till en högstadieskola i Habu”, berättar fru Tamaoki. ”Men sedan fick vi order om att gå ner till hamnen. Men Habus hamn är inte djup nog för större båtar, så till sist var vi tvungna att ta en buss till Motomachi, där vi gick ombord på en båt till Tokyo.”

Massförflyttningen av mer än tio tusen öbor och turister avslutades klockan 5.55 den 22 november, i och med att borgmästaren och andra kommunala tjänstemän steg ombord på den sista båten för de evakuerade. Evakueringen av Izu-Oshima var fullbordad mindre än fem timmar efter det stora utbrottet. Den skedde till största delen på ett lugnt och välordnat sätt, tack vare de lokala myndigheterna, rederiet som sände fartyg till Oshima för att verkställa evakueringen och öbornas villighet att samarbeta. Med mycket få undantag åtlydde de evakueringsordern utan dröjsmål. Det var bara några få hundra poliser, brandmän och andra befattningshavare som stannade kvar på ön tillsammans med det fåtal som vägrade att evakuera.

Men var fick de evakuerade bo? Vem skulle ta hand om dem? Hur gick det för de Jehovas vittnen som fanns på ön?

[Diagram/Karta på sidan 6]

(för formaterad text, se publikationen)

OSHIMA

MIHARA

Tokyo

Shimoda

Inatori

Sakurajima

Ito

Atami

Ebina

[Diagram]

Okata

Kitanoyama

lavaström

krater nr 2

utbrott

krater nr 1

kraterns ytterkant

Sashikiji

Habu

Berget Mihara

Nomashi

Motomachi

flygplats

[Bild på sidan 4]

”Brandmännen hämtade mig med milt våld och tvingade mig att lämna ön”

[Bildkälla på sidan 5]

Foto sidan 2: K. Abe, Earthquake Research Institute, Tokyo. Alla rättigheter förbehålles.

Hemlösa — men vid liv!

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Japan

DE FÖRSTA båtarna med flyktingar anlände till olika hamnar utmed Izuhalvöns kust under natten till den 22 november. Senare blev det bestämt att dessa personer skulle skickas vidare till Tokyo, eftersom Oshima sorterar under Stor-Tokyos förvaltningsområde. Myndigheterna i Tokyo tog, i samarbete med de statliga myndigheterna, initiativet till att organisera hjälpverksamheten. Jehovas vittnen i både Izu och Tokyo med omnejd samt vid avdelningskontoret i Ebina, som ligger endast 80 kilometer från Mihara, gjorde också anordningar för hjälpverksamhet.

När de reguljära TV-sändningarna avbröts av nyhetsmeddelanden om händelsen, tänkte de Jehovas vittnen som bodde i närheten framför allt på sina andliga bröder och systrar på ön. Nobumasa Obata från församlingen i Ito och några andra tog kontakt med vittnena i Izuområdet och organiserade arbetet med att ta emot de evakuerade. Klockan 18.30 samma dag fanns det vittnen i varje hamn på Izuhalvön och i Atami, redo att ta emot sina bröder från Oshima.

När Jiro Nishimura och fyra andra anlände till Atami vid tiotiden på kvällen, stod vittnen från Atami där med tidskrifterna Vakttornet och Vakna! i händerna och mötte dem. Eftersom de styrande ännu inte hade beslutat vad de skulle göra, fick de evakuerade bo hos vem de ville. De begav sig till Yugawara, där Jiro Nishimuras son tjänar som äldste i församlingen. Den lägenhet som de fick flytta in i kom att tjäna som en träffpunkt för de evakuerade från Oshimaförsamlingen.

Klockan 8.00 följande morgon beslöt kommittén vid Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Ebina att omedelbart skicka två representanter till Izuområdet och två till Tokyoområdet för att organisera hjälpverksamheten.

Medan representanterna för avdelningskontoret diskuterade uppläggningen av hjälparbetet med Jiro Nishimura, anlände Mitsuo Shiozaki med förnödenheter från församlingen i Numazu. De evakuerade uppskattade framför allt de kläder som han delade ut till dem, för en hel del av dem hade inte några andra kläder än dem de bar när de lämnade ön. De tog också tacksamt emot den mat som han hade med sig.

Hjälpkommittéer organiserades i Izu och Tokyo för att distribuera behövliga penningmedel till medlemmar av Oshimaförsamlingen. Dessa kommittéer skulle också sörja för de evakuerades andliga behov.

Hjälpverksamheten i Tokyo

Klockan 21.55 den 21 november, efter det att några fartyg med evakuerade ombord hade avgått till städer på Izuhalvön, gav guvernören i Tokyo order om att samtliga evakuerade skulle sändas till Tokyo. Yoshio Nakamura, en av de äldste i Mitaförsamlingen av Jehovas vittnen i Tokyo, fick i uppgift att organisera hjälpverksamheten där. Nakamuras lägenhet blev högkvarter för hjälpverksamheten i Tokyo.

Han bad några från sin egen församling och några från Shinagawaförsamlingen att komma med och hjälpa honom. Tio av dessa lämnade Nakamuras lägenhet omkring klockan två på lördagsmorgonen och begav sig till de kajer där båtarna från Oshima skulle lägga till. Bröderna var utrustade med skyltar med texten: ”Medlemmar av Oshimaförsamlingen av Jehovas vittnen, var vänliga ta kontakt med oss.”

Fram till dess det sista fartyget hade kommit gick de fram och tillbaka mellan de två kajer där båtarna lade till. Klockan var då över tio på lördagsförmiddagen. Jehovas vittnen i Chuoförsamlingen begav sig också till en annan kaj dit båtar från Oshima anlände. Eftersom vittnena i Tokyo inte visste vilka båtar som deras medtroende skulle vara ombord på, försökte de möta alla ankommande båtar.

”Jehovas vittnen var de enda representanterna för någon religiös grupp som kom och mötte sina medtroende vid kajen”, berättar Kazuyuki Kawashima. ”Den enda grupp för övrigt som mötte de evakuerade var från lärarförbundet.”

På lördag eftermiddag hade medlemmar av Mita- och Shinagawaförsamlingarna på frivillig väg samlat ihop kläder och andra förnödenheter för omgående distribution bland deras andliga bröder från Oshima. Vittnena lastade in dessa förnödenheter i en skåpbil och körde runt till de förläggningar där de evakuerade vittnena bodde. Dessa förnödenheter var till nytta både för vittnena från Oshima och för andra människor som befann sig där.

Uppmuntrade av andras omsorg

Ett av de evakuerade vittnena berättar: ”När vi lämnade Oshima, visste vi inte själva vart vi skulle ta vägen. Men så snart vi kommit av båten fick vi syn på en skylt där det stod ’Jehovas vittnen’. Ni kan föreställa er hur förvånade och gripna vi blev! Min hustru fick tårar i ögonen av lättnad när hon såg att våra bröder var där och mötte oss vid kajen.

Vi hade knappt hunnit komma i ordning på förläggningen vid sporthallen i Koto och ringa till broder Nakamura, förrän representanter för avdelningskontoret kom dit för att uppmuntra oss. Detta gjorde verkligen ett starkt intryck på oss, och vi hade inte ord nog att uttrycka vår uppskattning.”

Under veckans lopp besökte medlemmar av hjälpkommittén alla de förläggningar där vittnena var inkvarterade för att se om det var någonting deras medtroende behövde. De fann att de evakuerade vittnena hade blivit väl omhändertagna av de lokala församlingarna. Några av de evakuerade som studerade bibeln tillsammans med Jehovas vittnen blev hembjudna på mat av vittnen på platsen varje dag, och de satte stort värde på den vänlighet som visades dem av vittnen som de inte kände före denna katastrof.

Denna evakuering var framgångsrik därför att varningar gavs på lämpligt sätt och människor åtlydde dem. Men hela mänskligheten står nu inför en långt större fara som närmar sig med stor hast. En varning går nu ut som visar människor hur de skall kunna undfly denna fara och rädda sina liv. Kommer du att lyssna till denna varning?

[Bild på sidan 7]

Jiro Nishimura kontrollerar var hans medtroende befinner siga

[Fotnot]

[Bilder på sidan 8]

Mitsuo Shiozaki delar ut förnödenheter

Många evakuerade fick sova på det kalla golvet i gymnastiksalar