Medan tidpunkten för valet närmade sig kvarstod frågan: Vem skulle efterträda Russell som president? Vakt-Tornet för 15 maj 1917 redogjorde för utgången av årsmötet och förklarade: ”I mycket väl valda ordalag uttryckte broder A. N. Pierson sin djupa uppskattning och kärlek för broder Russell samt framhöll, att han såsom ombud för vänner öfver hela landet erhållit deras fullmakter till förmån för broder Rutherford såsom president, och framhöll vidare att han själf var i full sympati därmed.” Sedan Rutherfords namn nominerats och fått stöd, förekom inga ytterligare nomineringar, och därför ”kastade sekreteraren valkulan enligt reglerna, och broder Rutherford blef med konventets enhälliga val förklarad som sällskapets president”.

Hur mottogs den nye presidenten efter det att valet hade avgjorts? I det ovannämnda numret av Vakt-Tornet rapporterades det: ”Vännerna öfverallt hade allvarligt bedit om Herrens hjälp och ledning i förbindelse med valet, och när detta var afgjordt voro alla nöjda och lyckliga, troende att Herren hade ledt deras förehafvande och besvarat deras böner. Fullkomlig harmoni rådde bland alla de närvarande.”

Denna ”fullkomliga harmoni” varade dock inte särskilt länge. Den nye presidenten mottogs entusiastiskt av många, men inte av alla.

Den nye presidenten fortsätter framåt

Broder Rutherford var inte inställd på att förändra organisationens inriktning, utan på att fortsätta framåt enligt det mönster som Russell hade fastställt. Antalet resande representanter för Sällskapet (kända som pilgrimer) utökades från 69 till 93. Spridandet av Sällskapets kostnadsfria traktater intensifierades under vissa söndagar utanför kyrkorna och regelbundet i förkunnartjänsten från hus till hus.

”Pastoralarbetet”, som hade påbörjats före Russells död, intensifierades nu. Detta var ett uppföljningsarbete som påminner om den återbesöksverksamhet som utförs av Jehovas vittnen nu för tiden. För att ytterligare ge ny livskraft åt predikoarbetet utökade Sällskapets nye president kolportörarbetet. Antalet kolportörer (föregångare till dagens pionjärer) utökades från 372 till 461.

”Året 1917 började med ganska nedslående utsikter”, kunde man läsa i Vakt-Tornet för 1 mars 1918. Ja, efter C. T. Russells död förekom en del farhågor, en del tvivel och en del fruktan. Trots det var årsrapporten uppmuntrande, för aktiviteten på fältet hade ökat. Ja, arbetet gick verkligen framåt. Hade bibelforskarna gått igenom ytterligare en prövning — C. T. Russells död — framgångsrikt?

Försök att överta kontrollen

Inte alla stödde den nye presidenten. C. T. Russell och J. F. Rutherford var mycket olika som människor. De hade olika personlighet och olika bakgrund. Somliga hade svårt att acceptera dessa olikheter. Enligt deras synsätt kunde ingen fylla broder Russells plats.

Det var några få, i synnerhet vid högkvarteret, som direkt ogillade broder Rutherford. Det faktum att verket gick framåt och att han gjorde allt han kunde för att följa de riktlinjer som Russell hade ställt upp verkade inte göra något intryck på dem. Motståndet växte snart. Fyra ledamöter av Sällskapets styrelse gick så långt att de försökte få bort den administrativa ledningen ur Rutherfords händer. Situationen tillspetsades på sommaren 1917, då Den fullbordade hemligheten, sjunde bandet av Studier i Skriften, gavs ut.

Broder Russell fick aldrig tillfälle att färdigställa detta band medan han levde, även om han hade hoppats att göra det. Efter hans död utsåg Sällskapets verkställande kommitté två medarbetare, Clayton J. Woodworth och George H. Fisher, till att färdigställa boken, som var en kommentar till Uppenbarelseboken, Höga Visan och Hesekiel. Den byggde delvis på material som Russell hade skrivit om dessa bibelböcker, och ytterligare kommentarer och förklaringar tillfogades. Det färdiga manuskriptet godkändes för publicering av Sällskapets befattningshavare och presenterades för Betelfamiljen vid middagsbordet tisdagen den 17 juli 1917. Vid samma tillfälle gjordes en uppseendeväckande pålysning — de fyra oppositionella styrelseledamöterna hade avsatts, och broder Rutherford hade utnämnt fyra andra i deras ställe. Hur blev reaktionen?

Det var som om en bomb hade exploderat! De fyra avsatta ledamöterna utnyttjade tillfället och satte i gång en fem timmar lång debatt inför Betelfamiljen om hur Sällskapets angelägenheter sköttes. Ett antal av Betelfamiljen sympatiserade med motståndarna. Motståndet fortsatte i flera veckor, och orosstiftarna hotade att ”störta den rådande tyrannin”, som de uttryckte det. Men broder Rutherford hade en solid grundval för de åtgärder han hade vidtagit. Hur så?

Det visade sig att även om de fyra oppositionella ledamöterna hade utsetts av broder Russell, så hade utnämnandet av dem aldrig bekräftats genom omröstning av sammanslutningens medlemmar vid Sällskapets årsmöte. Juridiskt sett var alltså dessa fyra över huvud taget inte ledamöter av styrelsen. Rutherford hade vetat om det, men han hade till en början inte nämnt något om det. Varför inte? Han ville inte ge intryck av att han gick emot broder Russells önskemål. Men när det stod klart att de inte ville upphöra med sitt motstånd, agerade Rutherford inom ramen för sin myndighet och sitt ansvar som president och ersatte dem med fyra andra, vilkas förordnande skulle bekräftas vid nästa årsmöte, som skulle hållas i januari 1918.

Den 8 augusti lämnade de missnöjda före detta styrelseledamöterna och deras understödjare Betelfamiljen. De hade blivit ombedda att flytta med anledning av den oro de skapat. Snart började de sprida sitt motstånd genom en omfattande kampanj med föredrag och brevskrivning över hela Förenta staterna, Canada och Europa. Följden blev att ett antal församlingar av bibelforskare efter sommaren 1917 splittrades i två grupper — de som var lojala mot Sällskapet och de som utgjorde ett lätt byte för motståndarnas inställsamma tal.

Men skulle de avsatta ledamöterna försöka påverka dem som var närvarande vid årsmötet och på så sätt försöka få kontroll över organisationen? Rutherford väntade en sådan reaktion, och han ansåg det därför vara tillrådligt att göra en enkät i alla församlingar. Vad blev resultatet? Enligt rapporten som publicerades i The Watch Tower för 15 december 1917 (Vakt-Tornet för 1 mars 1918) gav det överväldigande flertalet av dem som röstade sitt stöd åt J. F. Rutherford och de ledamöter som samarbetade med honom! Detta bestyrktes vid årsmötet.d Motståndarnas försök att överta kontrollen hade misslyckats!